”Jag såg att det fanns makt i att skriva”

Journalisten och författaren Hana Al-Khamri är född och uppvuxen i Saudiarabien. 2011 kom hon till Sverige som politisk flykting. Hemlandet är ett av världens mest konservativa, med ett rättsväsende som följer strikt islamisk lag och där politiska friheter inte finns. Könssegregationen är stenhård och kvinnor har få rättigheter.

Hana Al-Khamri jobbade som journalist i fem år i hemlandet, 2005-2010. Eftersom journalistutbildningarna var stängda för henne som kvinna studerade hon på distans samtidigt som hon yrkesarbetade.

– Jag älskade det här yrket, jag såg att det fanns makt i att skriva. Jag ville kunna berätta om det jag tycker är viktigt, säger Hana Al-Khamri.

Annons

Arbetsplatsen var Al-Madina, en lokaltidning i hemstaden Jidda. De kvinnliga journalisterna satt på en egen avdelning utan insyn, skyddade från den manliga blick som anses så farlig i det djupt konservativa och patriarkala landet.

Vilka är hindren för kvinnliga journalister i Saudiarabien?
– Ibland känns det lättare att prata om det som inte är hinder. Det är extrema omständigheter, en diktatur präglad av kvinnohat. Journalistik är ett speciellt yrke som kräver interaktion, att man har rörelsefrihet och snabbt kan ta sig till platser, att man kan träffa alla möjliga människor. Samtidigt har du ett samhälle byggt på könsuppdelning.

– För mig var den största utmaningen att kunna röra mig fritt. I ett land som saknar kollektivtrafik var jag helt beroende av min pappas snällhet, att han var stolt över att se familjens efternamn i tidningen. Han körde mig fram och tillbaka till tidningen varje dag.

Även om kvinnor idag är till exempel är tillåtna att köra bil i landet finns grundproblematiken, det patriarkala systemet kvar, konstaterar hon.

– Kvinnor är fortfarande juridiskt omyndiga, även om regimen låtsas att de tagit bort vissa saker. Du kan resa utan manligt sällskap nu men om en pappa anmäler en dotter för att vara omoralisk, då kan hon inte resa.

Det är förvånande att det alls går att vara journalist som kvinna i Saudiarabien?
– Det säger mycket om kvinnors styrka och frigörelsekraft. Genom historien har det alltid varit de förtryckta måste kämpa, genom att utmana systemet och normerna.

Hon menar att de små positiva förändringar som skett på senare år, som att kvinnor nu får köra bil, skett tack vare att kvinnliga journalister, skribenter och aktivister tagit upp frågorna.

– Kvinnliga journalister har drivit rätten att köra bil i decennier, tillsammans med andra kvinnliga intellektuella och akademiker.

2017 reste hon tillbaka till hemlandet för att intervjua en rad kvinnliga saudiska journalister. Om deras och sin egen historia berättar hon i boken Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia, som kom ut i oktober på Natur & Kultur.

– Vi hade olika drivkrafter, vissa såg journalistiken som en möjlighet att undvika den höga arbetslösheten. Trots att 60 procent av kvinnorna är högutbildade finns inte plats för dem på den saudiska arbetsmarknaden. För egen del upplevde jag att jag var en fri människa, och förstod inte varför jag inte skulle få jobba som manliga journalister.

En av de intervjuade i boken säger att hon föredrar att fortsätta jobba på en könssegregerad redaktion.

– Jag kan förstå henne. Relationen mellan män och kvinnor är otroligt sexualiserad, hon kände sig inte trygg med att släppa segregationen.

De kvinnliga journalisterna på Hana Al-Khamris tidning fick se manliga kollegor ställa deras jobb eller sno deras idéer, och de fick bara en bråkdel av männens lön.

– Halva min lön gick dessutom till privata chaufförer så att jag kunde ta mig fram i jobbet.

I en diktatur som Saudiarabien finns strikta röda linjer för vad som går att rapportera om. Hana Al-Khamri blev till exempel censurerad när hon skrev om att kvinnor inte fick tävla i sport.

– Man kan absolut inte kritisera eller ifrågasätta kungahuset och makten. Det finns ett medieministerium som tillsätter chefredaktörer för alla tidningar i landet, det är ett sätt för dem att ha koll på allt som skrivs.

Går det framåt för de kvinnliga journalisterna?
– Det finns en enda kvinnlig chefredaktör i landet. Hon är chefredaktör för en engelskspråkig tidning, vilket inte är en slump: det är inte den tidning befolkningen läser.

– Hon leder tidningen, är chef över 60 män, men är ändå omyndig. Hon satt i ett kontor långt bort från resten av tidningen, och var väldigt frustrerad, hon kedjerökte under hela min intervju.

Andelen kvinnliga journalister i landet är fortfarande liten, under tio procent.
– Vi är jättefå. Priset är så högt, säger Hana Al-Khamri.

Fotnot: På torsdag kväll medverkar Hana Al-Khamri i ett livesamtal på Södra teatern i Stockholm, då hon gästar Reportrar utan gränsers podd Pressfrihetspodden.