Hoten stoppade boken

I mars skulle Ann Törnkvists bok Följ fucking order om det kriminella Södertäljenätverket ha kommit ut på Brombergs förlag. Omslaget var klart, boken marknadsfördes i vårens kataloger och hade fått ett isbn-nummer. Men plötsligt backade förlaget och bröt kontraktet.

Orsaken var att Ann Törnkvist hade fått tre telefonsamtal från släktingar och vänner till gängledaren, den livstidsdömde Bernard Khouri, som försökte förmå henne att göra ändringar i manuset.

Telefonsamtalen hade inte varit hotfulla, men det handlade om påtryckningar och hon tog kontakt med polisen för att informera om samtalen. Hon skickade ett mejl till Brombergs och berättade om dem. Trots att det då inte fanns något konkret hot eller polisanmälan räckte det för att förlaget skulle dra sig ur och ställa in bokutgivningen. Risken som förlagschefen Dorotea Bromberg utsatte sina medarbetare för var det avgörande skälet meddelade hon i ett mejl till Ann Törnkvist den 14 december 2016.

– Jag förstår att de blev rädda. Samtidigt är det absurt att man ger efter för påtryckningar. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att de skulle backa. Jag upplevde Dorotea Bromberg som en otroligt stark person, och jag blev chockad när de drog sig ur. De hade pratat om bokmässan i Göteborg och om att jag skulle sitta i soffan hos Skavlan. Plötsligt var allt borta. De köpte en reportagebok om nu levande människor. De var aningslösa, säger Ann Törnkvist.

Efter förhandlingar där Journalistförbundet företrädde Ann Törnkvist gick Brombergs i juli med på att betala ersättning om 110 000 kronor för kontraktsbrottet.

Brombergs förlagschef och grundare Dorotea Bromberg beklagar att boken inte kunnat ges ut, men menar att hon har ett ansvar för personalens säkerhet.

”Vårt ändrade utgivningsbeslut handlade om ett förändrat säkerhetsläge för bokens utgivning. Det är Ann Törnkvist själv som informerat oss om det. Och vårt beslut blev konsekvensen av den information hon delgivit oss”, skriver Dorotea Bromberg i ett mejl till Journalisten. Hon vill inte ställa upp på en intervju.

Nu sitter Ann Törnkvist med ett bokmanus hon arbetat med i över fyra år och inte kan få utgivet.

– Jag har fått nej från andra förlag. Jag hoppas, men jag är inte särskilt hoppfull. Jag har alla ljudfiler, så kanske en P3 Dokumentär. Jag vet inte.

Har du fått besked från de andra förlagen varför de tackar nej?
– Ett annat förlag hänvisade faktiskt till säkerhetssituationen, men att det också inte passade deras utgivningsplan, så vilket som vägde tyngst vet jag inte.

Vad Brombergs aldrig fick veta är hur allvarlig hotbilden blev efter att de dragit sig ur. Inifrån Kumlabunkern riktades plötsligt ett konkret hot mot Ann Törnkvist, som fick stora konsekvenser för hennes möjligheter att leva ett normalt liv.

***

Vid lunchtid torsdagen den 29 december 2016, två veckor efter att Brombergs fattat beslutet att stoppa bokutgivningen är Ann Törnkvist på väg tillbaka från en intervju på en förskola till P4 Stockholms redaktion i Södertälje där hon jobbar som allmänreporter. Mobilen ringer när hon promenerar på Storgatan och som bäst funderar på var hon ska äta lunch. 019. Hon känner först inte igen riktnumret. Personen på Kriminalvården på Kumlaanstalten går rakt på sak:

”Jag ringer för att informera dig om att vi polisanmält Bernard Khouri för olaga hot. Han har under ett besök bett en person att skicka ett antal namngivna personer för att söka upp dig och prata med dig om boken. Han har under detta besök hållit upp handen under hakan på ett sätt som kan uppfattas som en pistol.”

Ann Törnkvist går in på en sidogata och ställer sig i lä. Det var inte länge sedan hon såg Khouris vänner här i centrum. Här ska hon bli stående en lång stund. Det är fem plusgrader och blåsigt, men hon förmår sig inte tillbaka till redaktionen ett par hundra meter bort. Hon ringer facket och sin chef, i den ordningen. Korta samtal. Sveriges Radios säkerhetsavdelning ringer inom ett par minuter. ”Vi hämtar dig. Gå tillbaka till redaktionen.” Hon inser att hennes liv kommer att förändras.

***

I september 2014, efter den mest omfattande brottsutredningen i Sverige sedan Palmemordet och två komplicerade tingsrättsprocesser, dömde till slut Svea hovrätt den då 32-årige Bernard Khouri till livstids fängelse för en rad grova brott. De allvarligaste var anstiftan till mord i tre fall: mordet på Mohaned Ali i december 2009 och dubbelmordet på bröderna Yaacoub och Eddie Moussa i juli 2010.

Alla tre morden utfördes på kafé Oasen i Södertälje och offren hade kopplingar till Bandidos X-team. I domen konstaterades att åklagaren visat att Bernard Khouri var ledare för ett kriminellt nätverk i Södertälje. Ytterligare 16 personer dömdes samtidigt till fängelse i mellan ett och tolv år för bland annat mord, människorov, utpressning och olaga tvång. Det sattes samtidigt svenskt rekord i antal personer som hamnat i vittnesskyddsprogram för en enda rättegång.

Vid det laget hade Ann Törnkvist redan lagt ned två år på research och intervjuer med brottsoffer, jurister och vittnen inför sin bok. Hon hade också intervjuat personer ur nätverket, inklusive Bernard Khouri.

Han vägrade sedermera ställa upp på en andra intervju, och verkade därefter leva i villfarelsen att hennes bokprojekt gått om intet. Så var inte fallet. Tidigt i researchen hittade Ann Törnkvist en målsägande som var placerad i vittnesskydd, och en släkting till en annan målsägande. Båda ville prata. Boken fick därmed ett brottsofferperspektiv och hon behövde ingen andra intervju med Bernard Khouri. Den första intervjun minns hon dock tydligt.

– Jag insåg ganska snabbt att det inte var jag som intervjuade honom, det var han som intervjuade mig. Det var en anställningsintervju, berättar Ann Törnkvist när vi träffas på en parkbänk bakom Norra Latin i centrala Stockholm en solig förmiddag veckan efter midsommar.

– Jag fick intervjun med Khouri precis när Thomas Quick hade fått resning. Det kändes som att han letade efter sin egen Hannes Råstam. Jag kan förstå hans desperation men när man har intervjuat hans offer och känt på deras skräck och hur rädda folk var för honom … ja. Folk har ju behövt fly för sina liv och lämnat vänner och familj bakom sig.

En person i vittnesskyddet berättade för Ann Törnkvist att han saknar Södertälje varje dag. Ibland när han inte kan sova sätter han sig i bilen och kör mot Södertälje. Han vill hem. Men tio mil från staden har han satt upp en gräns för sig själv. Där vänder han.

– Plötsligt blev jag en av dem som tvingades fly. Det var overkligt. Först var jag inte ens rädd, det kom senare. Och sedan blev jag rasande. Jag påmindes om varför jag skrev boken till att börja med. Olaga hot är hur man håller ett våldskapital. Det möjliggör för så mycket annan brottslighet. Det är orimligt att en person har så mycket makt, det anstår inte en rättsstat. Jag blev ännu mer fast besluten att jag måste få ut boken.

***

Några timmar efter hotet från Kumla­bunkern eskorteras Ann Törnkvist av Sveriges Radios säkerhetsavdelning ut ur Södertälje. Hon har kommit överens med sin chef om att hon måste omplaceras. Att gå runt i Södertälje och intervjua förskolepersonal och behöva se sig över axeln är inte görbart. Hon tillåts göra ett stopp hemma för att få med sig det nödvändigaste, och sedan körs hon direkt till ett hotell i Stockholm.

– Jag kunde inte åka hem till någon av mina vänner. De flesta har barn. Jag kan inte dyka upp i deras vardagsrum två dagar före nyårsafton och säga hej hej, jag är hotad av maffian, jag tänkte bo här ett tag, och sen börja gulla med barnen. Där tog det stopp. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Den här första kvällen är hon fortfarande inte rädd, utan förvirrad. Under bilresan till Stockholm börjar hon tänka på vad hon har på sig. Om hon blir skjuten i kväll kommer hon att dö i ett par stora polkaprickiga trosor, konstaterar hon besviket.

– Jag kommer att dö i Bridget Jones-trosor, det var vad jag tänkte. Ann Törnkvist skrattar högt och hjärtligt.

– De där jäkla trosorna, de är verkligen enorma. Jättebekväma och sköna på vintern när det är kallt. Det där levde kvar hos mig. Två veckor efter att jag hade hotats köpte jag en dyr trenchcoat och en röst i mitt huvud sa: Varför lägger jag pengar på det här? Jag borde spara pengar om jag måste fly utomlands. Då sa en annan röst i mitt huvud: Om de ska skjuta mig i huvudet ska jag fan dö i snygga kläder.

På kvällen träffar hon en kompis på en dim sum-restaurang i Stockholm och pratar om det som hänt.

– Jag satt på restaurangen med en skidluva på så att ingen skulle känna igen mig. Vi pratade om jag skulle vara snygg i blond page. Jag tror inte att jag skulle vara det.

***

Kriminalvården, Sveriges Radios säkerhetsavdelning och Ann Törnkvist själv tog hotet på allvar. Bernard Khouri är trots allt dömd för just anstiftan till mord i tre fall och polisen anser att han fortfarande styr nätverket inifrån fängelset. Pistolgesten inne i Kumlabunkern låg i linje med det sätt nätverket kommunicerade. Ann Törnkvist kände igen taktiken. I boken berättas att nätverkets modus operandi var att åka hem till folk och lägga en pistol på bordet. Inga ord behövdes.

Polisen verkade däremot inte bry sig alls. Efter nio veckor lades utredningen ned utan att någon hade varit i kontakt med Ann Törnkvist.

– Jag skickade ett långt mejl till utredaren och skrev att jag förstått att olaga hot bedöms i rätten på den hotade personens rädsla, inte på en konkret risk. ”Och du har inte kunnat ta reda på det, för du har inte ens ringt mig. Jag finns ju här, det tar tio minuter.” Utredaren svarade att hon tyckte att jag verkade ha förlorat ganska mycket. No shit. Mitt jobb, mitt hem och mitt bokkontrakt försvann inom loppet av två veckor.

Genom Journalistförbundets försorg fick Ann Törnkvist kontakt med demokratienheten på Noa, polisens Nationella operativa avdelning, tidigare Rikskriminalpolisen. Hon har fortsatt kontakt med polisen, men vill inte gå in på detaljer kring vare sig det eller säkerheten runt henne. Hon var inledningsvis tveksam till att över huvud taget berätta för Journalisten om hur hotet har påverkat hennes liv. Vad skickar det för signaler till organiserad brottslighet? Å andra sidan, säger hon, vad skickar det för signaler att tysta ner det?

– Vid ett tillfälle körde en person på SRs säkerhetsavdelning hem mig för att hämta mer kläder. Jag började gråta och sa till henne att jag är rädd, jag skäms för att jag är rädd, och så skäms jag för att jag skäms. Det blev galna loopar i huvudet. Jag hade svårt att jobba månaderna efter. Jag fattade inte hur dåligt jag mådde tills jag mådde bättre. En kollega berättade i efterhand för mig att jag var blek, stirrade in i väggar, försvann in i studion för att gråta, kunde bli skakig för ingenting. Jag har alltid trott att jag var tuff – jag har ju jobbat i Kabul. Men det är en annan sorts rädsla; i Afghanistan kan man oroa sig över att vara på fel plats vid fel tillfälle, att någon spränger sig på flygplatsen när jag är där. Men känslan att en enskild person är ute efter en, den är helt annorlunda.

Inne i Radiohuset i Stockholm började Ann Törnkvist inse att hon var långt från ensam. En kollega tog tag i henne och berättade om en ­stalker, andra berättade om olaga hot, konstiga samtal. En hade blivit punktmarkerad av ett ­kriminellt mc-gäng. Journalister kom fram och ville prata och berätta sina historier.

– Min pappa trodde att det som hänt mig var unikt. Jag tror tyvärr inte att det är det.

Bernard Khouri förnekar att han gett order om att Ann Törnkvist ska attackeras. En tid efter att hon flytt Södertälje fick hon ett långt brev från honom där han skriver att Kriminalvården missförstått händelsen, och att de försöker tysta hans kritik mot den avdelning som kallas ”bunkern” och vill dra in hans privilegier. Samtidigt fortsatte han att insistera på att vissa uppgifter i bokmanuset skulle tas bort. Ann Törnkvist gick honom till mötes.

– Jag inser att han har tillåtits av sin omgivning att utveckla en grandios och narcissistisk personlighet, och egentligen är det helt logiskt att han skulle bete sig så här. Min bok är inte ”godkänd av kungen”. Samtidigt finns det någon sorts gränsdragning mellan den privata integriteten och det redaktionella värdet. Jag har bestämt mig för att ta bort ett kapitel, för att han känner väldigt starkt kring det, säger Ann Törnkvist.

Hur kändes det att stryka saker ur boken efter hotet?
– En säkerhetsexpert sa till mig att man behöver någon form av informellt avtal med den här sortens människor. Det är tydligen vanligt. På Grävseminariet i våras pratade jag med en kanadensisk författare som skrev en bok om en labil person men valde att inte publicera den eftersom man inte kan förhandla med en labil person. När man skriver om gängkriminalitet har gängen något att vinna på att deras våldskapital marknadsförs. De är enklare att förhandla med. Jag har tvingats in i en massa intresseavkastningstänk som jag inte är bekväm med.

Tror du att han menade allvar med hotet?
– Jag kan inte svara på det. Jag kan inte grans­ka det. Min journalistroll har blivit sammanblandad med en brottsofferroll. Det gör mig så känslomässigt jävig att jag inte kan ta i det här med tång. Det går inte.

Hur mår du nu?
– Jag är fruktansvärt trött. Sveriges Radio har varit helt fantastiska, så även Journalistförbundet. Jag befinner mig inte i kris längre, och inget av det som hänt gör mig mindre beredd att stå upp för pressfriheten. Min krisstödjare har sagt att min humor kommer att hjälpa mig ur det här. Jag skämtade med honom om hur mycket jag måste stryka i boken för att det ska vara okej. Det kommer att sluta med att jag sitter hos Skavlan och pratar om min två sidor långa bok. ”Det var en stad som hette Södertälje. Det hände några hemska saker. Slut.” Förstår du vad jag menar?

 

FAKTA

Ann Törnkvist
Ålder: 36
Bakgrund: Född i ­Bahrain, uppvuxen i Sverige och Tanzania. ­Utbildad till journalist i USA. Jobbade utomlands i 13 år på Getty och AFP och som frilans för bland andra BBC och al-Jazira. Återvände till ­Sverige 2010 och har arbetat på Spoon Publishing och The Local och har de senaste åren varit programanställd på Sveriges Radio i Södertälje och i Stockholm. Har för närvarande en tjänst på Ekot.
Varför granska ­Södertäljenätverket? ”Jag blev intresserad när jag hörde åklagaren prata i rätten om ­syriansk kultur och historia som bidragande orsak till organiserad brottslighet. Min första instinkt var att det är väldigt svenskt att vilja förstå de kriminella, men ­mycket osvenskt att dra in ­etnicitet i bilden. Jag var van vid brittisk och amerikansk press som ser mycket annorlunda ut. Jag var också ny­fiken på Bernard Khouri som person.”