Hemligheten är att inte bry sig
” Fördjupning ingår inte längre i basutbudet i public service-televisionen, utan är en lyx.”
Vissa människor orkar inte höra politiker eller andra intressanta människor tala till punkt. Det konstaterar Sverige Televisions VD Christina Jutterström i det här numret av Journalisten.
Hon säger det som ett argument för lanseringen av SVTs nya digitala ”fördjupningskanal” 24 och som ett svar på frågan om det verkligen krävs en ny kanal för att man ska få tala till punkt på SVT (något som Claes Elfsberg lyfte fram, när han skulle förklara varför han valt att gå från Rapport till 24).
En dystopisk tolkning av uttalandet är att det nu är officiellt att fördjupning blivit en nisch, en specialitet, ett extra tillbehör. Det ingår inte längre i basutbudet i public service-televisionen, utan är en lyx.
Det förefaller som om det finns en väldigt stark, övergripande rädsla för att publiken ska välja något annat. För att förhindra detta semaforerar avsändaren vilt med färgglada flaggor: vänta, gå inte, det kommer snart något annat, något bättre och roligare. Och denna rädsla gäller inte bara SVT, utan hela medieområdet.
Pressens Tidning hade i december ett reportage om att 88 procent av dem som läser en viss text inte kommer längre än halvvägs in i texten innan de lägger av. Bakom uppgiften låg forskning baserad på 29 personers läsande av Svenska Dagbladet och Metro, så det kanske inte är något att bry sig om, men grundtesen – att långa texter och långa samtal ratas av publiken – är onekligen på väg att bli en allmän sanning, inte bara bland kognitionsforskare, utan även hos medieföretagen själva.
Vi i mediebranschen lider av ett så dåligt självförtroende att det håller på att bli självutplånande. Vi litar inte på vårt eget urval av nyheter, utan ägnar mer tid åt att bevaka vad konkurrenterna har än åt att jaga egna. Vi litar inte på kraften i den berättande och djuplodande journalistiken, utan ber istället om ursäkt för att den är så krävande.
Diskussioner om redaktionell förnyelse handlar allt mer sällan om kvaliteten på journalistiken och alltmer om anpassning till de informationsstressade läsarnas och tittarnas vardag. Med allt fler lättuggade och till förvillelse lika light-alternativ som resultat.
Den här problematiken diskuteras även i decembernumret av den amerikanska branschtidningen Columbia Journalism Review. I ett stort, långt och mycket läsvärt reportage (jo, jag orkade läsa hela) diskuteras tidskriftsreportagets framtid. I artiklarna finns gott om fördjupnings-dödgrävare, bland dem gamle Rolling Stone-redaktören Jann Wenner, men det som fastnar är, trots allt, ett citat i textens allra sista stycke av New Yorkers redaktör David Remnick. Han blir tillfrågad om vad man som redaktör ska göra åt det faktum att allt färre tycks orka ta sig till det långa, tunga och fördjupande.
Hans svar är underbart: ”The secret is not caring”. Skit i det, på ren svenska.
Och han har rätt. Bästa vägen till att vinna publikens intresse är att göra bättre journalistik. Den måste inte bara bestå av oändligt långa reportage. Men den måste vara egen, präglad av egna val, baserad på egen kunskap och – inte minst – en övertygelse om att det man gör är viktigt.
Att vissa inte orkar höra eller läsa det, får man aldrig ta hänsyn till.
Chefredaktör
P.S. Sydsvenska Dagbladet söker tre sommarvikarier till tidningens politiska redaktion. I platsannonsen på Bonniers intranät formuleras kravprofilen på Per T Ohlssons nya rekryter: den som söker måste vara ”allmänbildad och van att skriva” och klara av att arbeta ”i högt tempo”.
Det kanske, i preventivt syfte, hade varit på sin plats att komplettera det med Arbetsmiljöinspektionens beskrivning om att medarbetarna ”dagligen riskerar att utsättas för kritik och korrigering i utfört arbete”…
