Fredrik Sjöshult: ”Advokatsamfundet skjuter på budbäraren”

Advokatrötan – när svenska advokater vände lagen ryggen skildrar en rad uppmärksammade fall där advokater begått brott och agerat mellanhand åt gängkriminella. Ett par kapitel ägnas åt de ökända ”Kungen” och ”Prinsen” på advokatfirman Devlet, men författaren Fredrik Sjöshult, kriminalkrönikör på Expressen, radar upp exempel på exempel. Bilden som Advokatsamfundet försökt teckna, att det skulle handla om enskilda rötägg, håller inte, är kontentan i boken.

– Den stora majoriteten av Sveriges 7 000 advokater begår förstås inte brott eller bryter mot reglerna. Men fenomenet är större än att det handlar om en eller ett par personer. Det finns en systematik som jag tycker att man inte kan bortse ifrån. Jag har svårt att förstå Advokatsamfundets reaktion på avslöjandena. I stället för att ta tag i problemet klagar man på mediebevakningen. Man skjuter på budbäraren, säger Fredrik Sjöshult.

I Advokatrötan presenteras få nya uppgifter om gangsteradvokaterna, i stället är det i huvudsak en sammanställning av avslöjanden och rapportering som Fredrik Sjöshult har gjort, med nya perspektiv och sammanhang.

– I och med att jag har min arbetsplats på Expressen kan jag ju inte spara mina avslöjanden till en privat bok. Genom åren har jag gjort ett antal sådana avslöjanden och reportage kring advokater som misskött sig, men det kändes som att det var dags att berätta hela storyn; ett helhetsgrepp i klassisk reportageboksform.

– Det finns ett enormt sug efter true crime från förlagen. Nästan varje vecka får vi på krimredaktionen förfrågningar från förlag som vill att vi skriver böcker om uppmärksammade fall. Efterfrågan är stor, det ser man också på topplistorna. Men man blir inte ekonomiskt oberoende av att skriva reportageböcker – och det är mycket jobb. Det måste vara ett ämne som man själv tycker är viktigt, vilket jag tycker att detta är.

Fanns det några svårigheter i skrivandet?

– Det första jag var tvungen att göra var att begränsa mig. Advokater kan missköta sig på olika sätt, men jag ville fokusera på de advokater som begår restriktionsbrott och bryter mot enrumsprivilegiet och som går de kriminellas ärenden. Sen gäller det att få en röd tråd som löper i en berättelse på 450 000 tecken. Det är något helt annat än att knacka ner en nyhetsstory på 3 000 tecken. Det är ett berättande som tar månader att få ihop. Jag har skrivit på semestern och lediga kvällar och haft bra dialog med förlaget.

I boken berättar du om advokater som hotat med stämning och kontaktat dina chefer efter dina artiklar. Hur har det varit att bevaka advokatrötan?

– Löpande under rapporteringen har det kommit in anmälningar till Medieombudsmannen, och vi har ägnat ganska mycket kraft åt att förklara och lägga fram belägg för det som har publicerats. Det här är en stridbar grupp vi rapporterar om, men det spelar egentligen ingen roll – allt ska vara korrekt och relevant oavsett vem man skriver om. Men det händer att man funderar på om man orkar med en sådan här stökig publicering till. För det blir väldigt stökigt, och väldigt mycket skriftväxling.

Det låter ganska jobbigt, som att du har att göra med rättshaverister – som också är jurister?

– Några av dem gränsar nog till att vara rättshaverister. Det är ett himla processande med högt tonläge som sedan inte kokar ner till så mycket. De har ett visst stöd från Advokatsamfundet som påstår att kritiken kommer från ”enskilda debattörer”, vilket ger dem luft under vingarna. Ibland blir man lite förundrad över personer som verkar tro att Expressen är min privata blogg och inte förstår att det finns ett system av redaktörer och utgivare bakom publiceringarna.

När började den här problematiken dyka upp egentligen?

– För sju-åtta år sedan, skulle jag säga. Jag har jobbat med kriminaljournalistik i 30 år och förr var advokaterna högt respekterande och arbetade med stor integritet. Sedan dök det upp yngre advokater som höll på med tramsigt gangsterflörtande, som jag beskriver i början av boken; rapmusikvideor och filmer där advokater satt med whiskyglas och uppmanade folk att hålla tyst när polisen knackade på. Det var reklam som var rätt tveksam, och som Advokatsamfundet också reagerade på. Sedan avslöjades Kungen och Prinsen, och flera andra, när Encrochat knäcktes.

Så det är ändå ett ganska nytt fenomen?

– Vi vet egentligen inte hur länge det pågått eftersom vi inte haft insyn. Som reporter har jag genom åren undrat över en del advokater, men aldrig i den omfattningen som avslöjades med Encrochat. Det som förvånat mig är att det fortsätter att komma fall på fall.

Vad beror det på?

– Jag tror att en del av skälet är att konkurrensen mellan advokater om uppdrag är oerhört stor. Man försöker locka klienter genom att erbjuda andra tjänster.

Jag har förstått det som att det här har varit en av advokatkårens sämst bevarade hemligheter – det är känt av i princip alla vilka dessa gangsteradvokater är. Stämmer det?

– Så är det nog, åtminstone finns det misstankar kring flera personer. Jag har en lista på advokater som man bara väntar på att de ska åka dit. De får många uppdrag i relation till sin kompetens och erfarenhet. Man känner att det luktar, men det går inte att leda i bevis. Samtidigt är det en liten klick som inte borde vara så svår att hålla koll på för Advokatsamfundet. Inom advokatkåren är det många som är oerhört trötta på detta och verkligen besvikna över att de förlorar uppdrag för att de håller sig på rätt sida om regelverket. Det är intressant att de mest positiva reaktioner jag fått på boken kommer från sådana advokater, som är trötta på att bli förknippade med dessa gangsteradvokater, och på att Advokatsamfundet inte hanterar det. Samtidigt finns det en tystnadskultur i kåren; man vågar inte visselblåsa inom samfundet.

I Sverige kan misstänkta sitta häktade länge med restriktioner, på grund av omedelbarhetsprincipen – all bevisning ska presenteras i rättssalen och man kan inte luta sig på vittnesuppgifter som lämnats i polisförhör. För att inte misstänkta ska kunna snacka ihop sig inför rättegången får de begränsade kommunikationsmöjligheter.

Skulle man kunna komma till rätta med något av problemen genom att ändra det systemet tror du?

– Ja, det skulle man nog. Hade vi haft samma princip som i Danmark, där man utgår från att det har större betydelse vad som sägs i de första polisförhören i början av rättsprocessen, då skulle det inte spela så stor roll om en misstänkt ändrar sin berättelse på grund av att en advokat läckt uppgifter. Det hade undanröjt mycket av problemen vi sett med de svenska gangsteradvokaterna.

Vad hoppas du att boken ska leda till?

– Jag hoppas att det ska bli en seriös diskussion om detta och att de med makt och ansvar som läser boken får en helhetsbild av problematiken och agerar. Det här handlar om rättssäkerheten. Advokater måste ha möjlighet att prata med sina klienter i enrum och den som är anklagad måste få möjligheten att lägga upp ett försvar. Samtidigt kan vi inte ha brottmålsadvokater som missbrukar enrumsprivilegiet för att begå brott. Det är viktiga frågor som står på spel här. Och det är viktiga saker som inte får fallera.