”Europa borde vara hårdare mot Eritrea”

Den 23 september är det exakt 20 år sedan svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak hämtades till förhör i Eritrea, efter att hans tidning Setit publicerat ett öppet brev från elva högst uppsatta politiker som oroade sig för den demokratiska utvecklingen i landet. Dawit Isaak sitter fortfarande fängslad, utan att några formella misstankar riktats mot honom och utan att hans familj vet var han finns eller hur han mår.

Hans öde delas av många eritreaner. I dokumentärfilmen ”Eritrea – det ofria landet” som finns att se på SVT Play visar ett brittiskt filmteam unikt videomaterial inifrån landets fängelser, där tusentals eritreaner trängs på liten yta. Många frihetsberövas när de försöker slippa undan den obligatoriska militärtjänsten, som alla medborgare över 18 måste genomgå, eller när de försöker fly landet.

Evan Williams deltar den 23 september vid Dawit Isaak-biblioteket i Malmös kväll om Dawit Isaak. Journalisten ringde upp Evan Williams. Han berättar att filmen, som tog fem år att göra, började med en fråga under flyktingkrisen 2015-16 då eritreaner var en av de största grupperna som försökte ta sig in i Europa. De senaste 20 åren har över en halv miljon eritreaner, en åttondel av befolkningen, flytt landet.

Annons

– Varför vill så många fly från Eritrea, och särskilt så många unga människor? Ett land utan krig och utan naturkatastrofer. Vi ville ta reda på det, utan förutfattade meningar, säger Evan Williams.

De ville inte göra en film utifrån, utan ha fokus inuti landet.

– Vi ville skaffa videobevis på det här förtryckarsystemet som människor berättade om, där alla som försöker fly landet kan fängslas i många år, och som också innehåller systematisk misshandel och tortyr.

Samtidigt är Eritrea en hårt kontrollerad militärdiktatur som är lägre rankad än Nordkorea på Reportrar utan gränsers globala pressfrihetsindex. Att samarbeta med journalister verksamma inne i landet var omöjligt. Och regeringen har ett nätverk av angivare och spioner över hela landet, enligt Williams.

– Alla som försöker utmana systemet kan väldigt lätt avslöjas. Det finns mycket rädsla i landet. Så att först hitta människor som ville få ut den här informationen, och som hade den tekniska och redaktionella kompetensen att göra det, var den största utmaningen.

Nästa utmaning var att få ut materialet som smygfilmats inne på flera olika fängelser.

– Internet är svagt och kontrollerat så det gick inte att skicka ut filmerna, vi behövde få dem rent fysiskt. Det var en jätteutmaning.

Hur jobbade ni med säkerheten för de eritreaner ni samarbetade med?
– Vi samarbetade med ett litet nätverk med journalister som vi hade träffat i Etiopien, de var redan i färd med att försöka få ut informationen om fängslandena och tortyren i världen. Vi jobbade tätt med flera grupper och människor. Vissa bestämde att det var för farligt, då pressade vi inte på. Det är ett av skälen till att det här tog så lång tid: vi gjorde flera misslyckade försök.

När de hittade personer som var redo att filma dolt försågs de med utrustning.

– Självklart fanns det stora risker. Men vi ser det mer som att vi samarbetar med eritreaner som vill få ut den här berättelsen, snarare än att vi rapporterar om deras berättelse.

Dawit Isaak nämns vid namn i den svenska versionen av filmen, men inte i den engelska, men Evan William känner väl till honom.

– Hans fall understryker tragedin för de som bara försökte berätta sanningen om landet. Och inte har något skäl att sättas i fängelse, än mindre i 20 år, säger Evan Williams.

– Det är talande för hur grym regimen är att de fängslar människor i decennier och inte ens tycker att de behöver ha anständigheten att berätta för deras anhöriga var de befinner sig. Jag har inte hört om så många andra regimer som gör samma sak, det är ett fruktansvärt sätt att sprida skräck omkring sig. En terrortaktik.

I Sverige finns olika uppfattningar om huruvida det är mest framgångsrikt med hårda tag eller mjukare dialog med Eritrea för att få Dawit Isaak fri. Har du efter att ha gjort den här filmen någon uppfattning om den saken?
–  Jag är inte kvalificerad att svara på den frågan. Men om man ser till hur Eritreas regering har svarat på dialogförsök, så har de generellt misslyckats. Jag ser inga bevis för eller förändringar inne i landet som tyder på att en europeisk dialog är framgångsrik. Snarare motsatsen: det dialog verkar göra är att stärka regimen. De svarar inte och vet att de kommer undan med det. Det är möjligt att regeringsdepartementen vet saker som jag inte har insyn i, men jag tror snarare att europeiska länder borde vara hårdare mot Eritrea.

– Om Eritrea vill vara en del av det internationella samfundet borde det komma med en kostnad för landet, något som får dem att inse att det måste bete sig mer mänskligt.

Läs också Journalistens reportage ”I Dawits fotspår”.