Gå direkt till textinnehållet

Enveten

Hennes artiklar ledde till att straffpåföljden för våldtäkt skärptes. Med sin bok om Sveriges roll under andra världskriget var hon tidigt ute i den debatt som nu förändrat undervisning och forskning på området. Nu har hon gett sig på det nästintill omöjliga. Sedan fem år granskar hon medierna, som hon anklagar för att ha gett upp sitt samhällsuppdrag för ett vinstuppdrag. Maria-Pia Boëthius ger aldrig upp.

Tidigare artikel i serien: 1/Bob Woodward #34/99

2/ Maria-Pia Boëthius – förändrar lagar och gör upp med fördomar

Hennes artiklar ledde till att straffpåföljden för våldtäkt skärptes. p(ingress). Med sin bok om Sveriges roll under andra världskriget var hon tidigt ute i den debatt som nu förändrat undervisning och forskning på området.

Annons Annons

Nu har hon gett sig på det nästintill omöjliga.

Sedan fem år granskar hon medierna, som hon anklagar för att ha gett upp sitt samhällsuppdrag för ett vinstuppdrag.

Maria-Pia Boëthius ger aldrig upp.

Ända sedan mitten av 70-talet har Maria-Pia Boëthius engagerat sig i samhällsdebatten. Hur orkar hon?

– Jag orkar inte låta bli, säger hon.

Hon har skrivit tiotalet böcker på olika teman. Envist och enträget driver hon en fråga tills hon når resultat.

Ofta lyckas hon. Hon tycks ha förmågan att vara väckarklocka i tiden. Hur det går med hennes senaste projekt återstår att se.

Sedan fem år ägnar hon sig åt något så hopplöst som mediekritik. Hopplöst – för om hennes kritik är riktig är det förmodligen få som vill publicera den. Hon åker land och rike runt till seminarier, skolor och universitet och föreläser om den stora ogranskade makten: medierna.

– En demokrati innebär fria medier. Men vi har inga fria medier längre. Mediemakten, som ska granska andras korruption, blir själv alltmer korrupt.

Denna förfärande insikt fick hon under valrörelsen 1994 då hon och Stödstrumporna var heta namn i medierna. Och det är det budskap hon vill föra ut till alla som vill lyssna.

”En demokrati innebär fria medier. Men vi har inga fria medier längre. Mediemakten, som ska granska andras korruption, blir själv alltmer korrupt.”

Det är över tjugo år sen Maria-Pia Boëthius blev ett känt namn genom sin artikelserie om våldtäkter i Expressen. 1976 berättade hon om sexualbrottsutredningen som bestod av en kvinna och sju män och som i stort sett tyckte att kvinnor som blev våldtagna fick skylla sig själva. I en tid av sexuell frigjordhet föreslog utredningen en mildring av synen på våldtäkt och lindrigare straff.

– Artiklarna var feministiska men kom in. Expressen kunde ju fortfarande ha VÅLDTÄKT på löpet. Gensvaret bland läsarna blev enormt. Många äldre kvinnor berättade att de blivit våldtagna i ungdomen men tigit om det i hela sitt liv.

En kraftfull opinion krävde ändring i synen på sexualbrott.

Utredningens förslag underkändes av nytillträdde justitieminister Sven Romanus och en ny sexualbrottskommitté tillsattes. Lagstiftningen skärptes så småningom mycket tack vare Maria-Pia Boëthius artiklar.

– Det var inte enbart min förtjänst, säger hon. På 70-talet fanns en fantastisk kvinnorörelse med öppna sinnen. Och det fanns en empati i samhället hos både kvinnor och män, människor blev djupt tagna av det lidande kvinnor vittnat om.

I dag tycker hon fortfarande att artiklarna till viss del har giltighet.

– Lagen från 1984 och dess förarbeten är bra. Men domstolarnas syn är fortfarande förlegad. Däremot har polisen numera en mindre fördomsfull attityd, säger hon.

Hon fortsätter.

– Våldtäkt är en djup kränkning och dessutom vanligt i krig. Länge var det tyst i medierna om övergreppen i krigszoner.

– I dag rapporteras det mer om dem. Jag tror att det beror mycket på att det numera finns många kvinnor som är utrikeskorrar.

Maria-Pia Boëthius har rest mycket, följer många internationella tidningar och talar fem språk mer eller mindre flytande.

Hon berättar att hon träffat en hel del makthavare och politiker och att det var möten med dem som fick henne att ägna närmare tio år av sitt liv åt nästa stora projekt: Sveriges hållning under andra världskriget.

– Efter några glas så började det ofta framskymta en vrede och bitterhet över Sverige och hållningen under kriget och över Sveriges självpåtagna roll som världens samvete. Och jag försvarade oss: vad då vi var väl neutrala, sa jag. Det hade man ju alltid hört.

När hon fått mothugg tillräckligt många gånger bestämde hon sig för att själv ta reda på hur det verkligen låg till. Under sju, åtta års tid läste hon allt hon kom över om kriget.

– Jag blev otroligt skakad över den lögnaktiga bild som var den officiella. Vem kunde till exempel ana att 2 140 000 tyska soldater åkte genom Sverige under krigsåren? 1989 satte jag min historieskrivning på papper, 80 A4, som publicerades i ETC.

1991 blev det en bok, Heder och samvete med undertiteln Sverige och andra världskriget.

Avsikten med boken var att bekämpa den bild av kriget som redan fanns. Boken möttes med indignation av en del, med respekt av andra. Förra året kom boken ut igen, omformulerad och kompletterad, för mycket av det hon stred för 1991 är självklarheter i dag.

– Allt det jag krävde har i stort sett genomförts. Men det är långt ifrån bara min förtjänst utan det beror på att det kalla kriget är över. Nu finns litteraturen och läroböckerna utan förskönande omskrivningar. Det pågår en helt annan forskning, inte minst bland kvinnliga forskare.

Boken innehöll ett världsscoop, en intervju med Ingmar Bergman om hans nazistiska sympatier och Hitlersvärmeri i ungdomen. Intervjun har hon senare sålt till många internationella tidningar.

– Jag hade läst om Bergmans beundran för Hitler i hans självbiografiska bok Laterna Magica. Många av hans vänner avrådde mig från att ens fråga honom om han ville prata om sina nazistsympatier. Men han ställde upp för en intervju. På ett intressant och begripligt sätt beskriver han varför han kände som han gjorde.

Maria-Pia Boëthius tycker att det är viktigt att Sverige och svenskarna gör upp med sitt förflutna – hur mörkt det än är.

– Avstår vi är det en signal att det inte är så farligt. Det är ingen tillfällighet att dagens nynazister är starkast där nazisterna var starka under kriget som till exempel Karlskrona och Vellinge, säger hon.

Samma år som boken kom ut var det val och valresultatet gjorde henne både beklämd och arg. Det blev startskottet till vad som skulle komma att bli hennes nästa stora projekt. Kvinnorepresentationen i riksdagen hade gått ner från 37 procent till 32 procent.

– För första gången sedan kvinnorna fick rösträtt sjönk andelen kvinnor bland de folkvalda. Det kändes förfärligt och som om allt vi slagits för var borta.

Men ilskan var inte förlamande utan drev henne till handling.

Inför valet 94 bjöd hon hem tio kvinnliga vänner och sa till var och en att ta med ytterligare fem. Det numera legendariska nätverket Stödstrumporna föddes med henne själv, ekonomen Agneta Stark och litteraturforskaren Ebba Witt-Brattström som förgrundsgestalter.

De berättade på DN Debatt om kvinnoraset i riksdagen och presenterade fakta om kvinnans ställning.

Sen gick allt i en rasande fart. Stödstrumporna blev löpsedelsstoff.

Expressen gjorde en opinionsundersökning som visade att 40 procent av väljarna, däribland 40 procent män, kunde tänka sig att rösta på Maria-Pia i valet. Per Gahrton skrev i Sydsvenskan att det inte var omöjligt för miljöpartiet att ha ett språkrör som inte var medlem i partiet och syftade på Maria-Pia Boëthius. Sören Holmberg skrev i GP att det säkert fanns många vilda väljare som tyckte att Maria-Pia Boëthius skulle bli en bra partiledare.

Och hon intervjuades i Rapport.

– Jag sa att vi hade bildat ett kvinnligt nätverk och att vi var beredda att starta en kvinnolista om inte trenden vände, säger hon.

Det uttalandet uppfattades av de etablerade partierna som ett hot. Plötsligt fanns det mängder av kvinnor på partiernas listor. Kvinnolistan behövde aldrig bildas – och Stödstrumporna var glada åt att slippa. Efter valet 94 var kvinnorepresentationen i riksdagen 41 procent, den högsta i något parlament i världen. I dag är den 44 procent.

Men det var en seger med bitter eftersmak. Det var under engagemanget i Stödstrumporna som hon fick en inblick i hur medierna arbetade.

– Medierna speglar inte opinionen, medierna skapar opinionen, säger hon. Jag såg korruptionen och hur till exempel politiska partier kunde idka byteshandel genom att göra upp med medierna. Undertexten från medierna är ”om du ställer upp på oss så ställer vi upp på dig”. Det är en maktkamp där medierna mer styr politikerna än tvärtom. Hellre en meningslös och polariserad debatt än verklig information till väljarna. Jag glömmer aldrig när jag mötte en journalist med en clownmask i en kasse på väg att träffa Bert Karlsson. ”Ställer han upp på det?” frågade jag häpen. ”Självklart”, sa journalisten hånfullt.

Hon tycker att medierna håller på att ge upp sitt samhällsuppdrag och ersätta det med ett vinstuppdrag.

– En demokrati förutsätter fria medier. Men fria medier har allt mer kommit att betyda medier fria att göra så stora vinster som möjligt.

Samhällsuppdraget, att granska makthavare och politikens konsekvenser, avslöja orättvisor och korruption, säger hon, är tidsödande och förhållandevis dyrt för dem som äger medierna.

– Och varför skulle den som själv är korrumperad vilja berätta om korruption? Medierna är en ogranskad makt.

Hon vill väcka medborgarna och visa på mediekoncentrationen. Det är därför hon ständigt befinner sig på resande fot och åker runt och håller föredrag. Hon besöker många journalistutbildningar och försöker förmå dem att, som hon säger, söka sanningen.

– Ju färre mediearbetsgivare, desto färre arbetsgivare för journalister finns det att söka jobb hos. Därmed ökar risken att journalister anpassar sig.

Om detta har hon också skrivit en bok med titeln Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land.

– Alla stora medier utom public service-TV och public serviceradion ägs av storföretag. Därför är det viktigt att vi inser vilken viktig roll public service har i en demokrati.

Hon tycker det är bra att kommersiell TV finns vid sidan av public service-TV. Den kommersiella radion räknar hon inte. Den kallar hon en rockdiktaturstat.

– Men det är inte SVT som ska anpassa sig till de kommersiella kanalerna utan tvärtom. Public service-TV måste ha högsta journalistiska standard och moral och därmed tvinga de kommersiella kanalerna att höja standarden.

Den journalistiska kvaliteten har under senare år nått ett bottenmärke, säger hon. Jakten på Sahlin och Marjasin tycker hon har varit en katastrof för journalistiken.

– Jag ser en framtid när man kommer att göra upp med den nuvarande journalistiken – och det kommer inte att bli trevligt.

– Tänk om medierna kommer att uppfattas som ett slags Stasi, som publicerade angiverier för skitsaker och förstörde folks liv; inte för samhällets eller demokratins skull utan för att skapa sensation och sälja. Om medierna betraktas som en vara vilken som helst – varför ska då journalister ha särskilda privilegier?

Fler avsnitt
Fler videos