Gå direkt till textinnehållet

De galna åren

Efter den börskollaps som gjort svenskarna 130 miljarder fattigare har det varit märkligt tyst om ekonomijournalisternas ansvar. Varför? Och hur påverkades affärsjournalistiken när börsbubblan sprack?

Efter den börskollaps som gjort svenskarna 130 miljarder fattigare har det varit märkligt tyst om ekonomijournalisternas ansvar. Varför? Och hur påverkades affärsjournalistiken när börsbubblan sprack?

Efter Alcalá-affären hölls en smärtsam räfst med kulturjournalisterna, som trots en välbelagd anklagelseakt länge hemföll åt löst tyckande i sitt försvar av Jesús Alcalá. Ekonomijournalisterna har efter tre års börsras sluppit lindrigare undan, trots att de med till synes lika löst underlag refererade och inte förmådde avslöja den finans-bubbla som förödde svenskarnas finanser.

Under 90-talet fick affärsjournalistiken stadigt större läsarskaror. Med PPM-valet 1999 och sjösättningen av den första stora folkaktien Telia, lärde sig även arbetarrörelsens led att aktieplaceringar är något som angår alla. Girigheten blev folkrörelse.

bryt

Affärsjournalister, analytiker och bankrådgivare var tre grupper som via medierna ledde oss fram till den topp och det ras som förminskat värdet på svenskarnas finansiella tillgångar till en femtedel av vad de var vid sin höjdpunkt.

Agerade affärsjournalisterna självständigt och kritiskt granskande?

Kan läsarna verkligen räkna med att ekonomijournalistiken avslöjar månglarnas osanningar?Eller är de bara megafoner för tidsandan?

Misstagen syns tydligast i de råd som riktades mot de breda folkmassorna. Under börstoppen våren 2000 var Expressen i särklass, med flest aktierelaterade löpsedlar, bland annat på grund av artikelserien Aktieskolan. Hans Bolander, dåvarande chef för tidningens ekonomibilaga, tycker i efterhand att Aktieskolan var vettig:

– Aktieskolan tog upp vikten av riskspridning och långsiktighet. Hade folk följt råden där hade de också förlorat mycket mindre under nedgången.

Han är fortfarande positiv till aktier som långsiktig sparform, men menar att rapporteringen borde varit mer balanserad:

– Vi var alla för ensidiga och dåliga på att ta fram kritiska röster till bubblan. Men samtidigt var det svårt att inte hänga på trenden, när 97 av 100 av dem man intervjuade var positiva till börsen.

bryt

Hans Bolander är i dag chefredaktör på Privata Affärer, en tidning som fortfarande går med vinst. Det är ovanligt då ekonomijournalistiken i dag är en bransch i djup kris. Varumärken som Finanstidningen, Finansvision, Ekonomi24, Vision, Smart och Kapital har försvunnit, medan veckotidningar som Affärsvärlden och Veckans Affärer kämpar för sin överlevnad. För några år sedan hade både Expressen och Aftonbladet välmatade ekonomibilagor, i dag är bägge nedlagda.

Arne Norlin som blev chef för Aftonbladets ekonomibilaga 1999 och i dag jobbar kvar på Aftonbladet, säger att bilagan svarade på ett intresse som växte till sig i mitten av 90-talet.

– Egentligen gjorde vi väl bara konsumentjournalistik, det handlade lika ofta om hur affärskedjor försökte lura oss med dyra lån eller hur man skulle få bästa räntan för sitt boende som om aktier och fonder. Vi följde de villkor som vi i den kommersiella pressen allmänt arbetar under, med lättillgänglighet, tydlighet och folklighet, berättar Arne Norlin.

– Bilagan var en folklig kombination av Privata Affärer och Dagens Industri, och så här i efterhand tycker jag inte att det finns något att skämmas för. Sedan skrevs en del börsartiklar i tidningens vanliga nyhetsavdelning också, och visst fanns det några hårdragna löp, men även om vårt tilltal var mindre sofistikerat var det på det hela taget samma grundinformation som man kunde hitta i finanstidningarna, förklarar han.

bryt

Om kvällspressen bejakade trenden fanns det affärstidningar som var mer svårflirtade. Den ledande, dagliga affärstidningen Dagens Industri höll i det längsta en skeptisk hållning inför talet om Den nya ekonomin.

– Vi var den första tidningen som satte klackarna i marken. I ett PM hösten 1999 skrev jag att vi måste omvärdera IT-bolagen och sluta skriva om bolag som bara är idéer och kräva att de visar vinster innan de får uppmärksamhet, säger Hasse Olsson, DIs dåvarande chefredaktör.

Det stora intresset från allmänhet och investerare gjorde att Dagens Industri ändå rapporterade om makalösa kursframgångar och utspel från den nya ekonomins superstjärnor. Och varför inte? Birgersson och von Holstein var mångmiljonärer – om än blott på papperet – och förändrade bilden av Sverige från en rostig skuta till ett glänsande paradskepp stävande mot överhöghet på världshaven. Även i dagstidningarna var intresset för den nya ekonomin och de nya, unga ledare som tecknade både globala och nationella visioner starkt.

Trots att Hasse Olsson på Dagens Industri tidigt identifierade de orimligheter som fanns i svensk press anser han att de svenska ekonomijournalisterna i allmänhet skötte sig bra:

– En sak ska du ha klart för dig. Bubblan var inte på något sätt skapad av journalister. Priserna på IT-bolag bestämdes heller inte i Sverige utan i USA, och i viss mån Storbritannien. Bubblan hade varken med svensk IT-industri eller svensk journalistik att göra. Man följde internationellt antagna värderingsmodeller, och alla lyckades dåligt, säger han.

–Ska man leta efter något ansvar för bubblan måste det ske utomlands, understryker Hasse Olsson.

bryt

Joel Dahlberg, som då var reporter på DN Ekonomi och som i dag är programledare på TV8 Finansnytt håller inte med om att allt var utlänningarnas fel.

– Visst fanns det möjlighet att i Sverige se igenom de orimliga marknadsvärderingarna. Det fanns tydliga varningar och signaler, och i DN skrevs också om de omöjliga avkastningskrav som värderingarna innebar.

Joel Dahlberg framhåller att det finns en skillnad mellan nyhetsjournalistiken, som ska vara neutralt rapporterande, och den mer subjektiva börsanalysen:

– Problemet var att det blev svårt för en ekonomijournalist att ständigt upprepa sitt budskap, om skevheten i värderingen bestod eller ökade. Om någon skrev en kritisk artikel mot värderingen av Framfab när aktien stod i 150 och aktien någon månad senare stod i nästan det dubbla blev ju denne nästan tillintetgjord. Då var det svårt att med trovärdighet upprepa samma tes.

Joel Dahlberg minns också det bisarra i att besvärjelsen Internet tycktes kunna förvandla alla företag till guld. När gruvföretaget Svenska Koppar tillkännagav att de skulle satsa på Internet steg kursen med 1 000 procent.

– Det räckte att säga Internet för att bli en vinnare. Det om något var en signal om att något grundläggande var fel. Marknaden fungerade inte längre.

bryt

Enligt Björn Davegård, veteran inom ekonomijournalistiken och i dag verksam på tidningen Börsveckan, som skriver om aktieplaceringstips, förändrades också nyhetsjournalistiken under det sena 90-talet:

– Relativt små händelser fick för stort utrymme. Om ett börsnoterat bolag köpte en liten webbyrå med några enstaka anställda kunde det bli en stor nyhet i tidningarna.

Enligt Davegård var det dock svårare för ekonomijournalisterna att genomskåda IT-bubblan än fastighetsbubblan tio år tidigare.

– 80-talets bubbla byggde på en avreglering och att fastigheter blev skattegynnade. Det fanns inget nytt i samhället som motiverade de kraftigt höjda värdena, och på så sätt var den därför mer uppenbar. Under 90-talet fanns det trots allt banbrytande ny teknik, och professorer och intellektuella som gav näring åt teorier om ett grundläggande paradigmskifte i samhället. Men värsta boven tror jag ändå var framväxten av alla fonder. I mitten av 80-talet fanns ett 50-tal fonder, i dag är de flera tusen.

Björn Davegård tycker inte att man i den ekonomiska journalistiken är speciellt bra på att värdera sina egna tillkortakommanden:

– Det finns all anledning till självkritik. Tidningarna borde vara mer ödmjuka för sin situation. Jag har tittat igenom allt jag skrev under den här tiden, det borde andra göra också.

bryt

Peter Malmqvist, har länge följt aktieutvecklingen som finansanalytiker och krönikör i flera tidningar, för tillfället på Sydsvenskan.

Är det rimligt att också tala om en journalistikbubbla inom området?

– Ja, intensiteten i bevakningen ökade i princip med samma procentsatser som aktiekurserna.

Även om Hasse Olsson i Dagens Industri berömmer sig för att ha varnat för IT-bubblan så förmedlade tidningen som helhet inte en bild av eftertänksamhet, istället ägnades merparten av tidningen åt att spegla superentreprenörerna.

– Min poäng är att det inte spelar någon roll hur man skriver om stjärnskotten på IT-himlen, det var uppmärksamheten som sådan som gav dem stjärnstatus. Och det var inte analytikerna som fick för stort inflytande över journalistiken – det var börsutvecklingen som fick det.

bryt

De uppblåsta värdena i ekonomin fick länge stöd i etablerade medier, där till synes sansade och kunniga bedömare konstaterade att vi var inne i en ny era. Som i Finanstidningen i november 1999, där tidningens skribent Urban Ekelund försökte svara på frågan: Bör den nya ekonomins företag värderas annorlunda? Svaret var givet.

”Tydligen är det så. Det är heller inte ologiskt med tanke på att så många bolag växer med raketfart. En sak är dock säker. Gamla värderingsmått som p/e-tal och andra kassaflödesvarianter börjar bli värdelösa.”

Även långt efter att raset tagit fart i IT-sektorn var tron på en ny ekonomi stark, som i en ledare av Pontus Forsström i den nya ekonomins husorgan, tidningen Vision, under hösten 2000.

”Och bortom de braskande rubrikerna och födelse och erövringar (i våras) och förödelse och död (just nu) i tidningarna, tuggar den nya ekonomins förändringar på med obruten kraft. Det är bara att acceptera./…/ Den nya ekonomin handlar om att förändras eller försvinna. För alla – nya aktörer som gamla”, skrev Pontus Forsström.

I dag, tre år senare har de flesta av IT-undrets förespråkare tystnat, tron på en ny ekonomi förångats, och flera av de affärsmedier som lanserade en ny tidsålder tynat bort. Millennieskiftets messianska tongångar i ekonomijournalistiken har snarast förbytts i en ibland närmast parodisk försiktighet.

bryt

Att ekonomiskribenternas röst har kvästs kan förstås ha medverkat till branschens kris, till att ekonomijournalistiken blivit mindre angelägen och därmed svårsåld. En befriande tvärsäkerhet är kommersiellt gångbar.

– Att det kunde gå så här illa blev nog en väckarklocka för oss alla. Jag har räknat och jämfört antalet varningsartiklar under IT-bubblan och fastighetsbubblan, och varningsartiklarna visade sig vara betydligt fler denna gång. Men det hjälpte inte. Det enda världen uppfattade var de stigande kurserna, säger Bengt Carlsson, börskrönikör på DN.

För visst fanns det tecken. Den tongivande affärstidningen The Economist hade nästan varje vecka envisa varningar om att inte bara IT- och telekombranschen var övervärderad utan att framför allt USA-börserna stod inför en omfattande nedgång.

Elisabeth Sandlund, som i dag jobbar på Kyrkans Tidning, och som tidigare arbetade på SvD näringsliv, tycker att affärsjournalisterna kunde varit betydligt duktigare under de heta åren:

– Det var svårt att få ordentliga granskningar till stånd, och om en vanlig analys inte stämde med huvudspåret fick den inget gehör, eller genomslag, säger hon.

– Vi rycktes med, och det är svårt att värja sig från tidsandan och dem man var beroende av. Mycket av analyserna utgick från professionella analytiker som journalisterna förlitade sig på, säger Elisabeth Sandlund.

Ekonomijournalisterna förmådde heller aldrig visa skillnaden mellan spekulativa köp och kapitalinvesteringar. Den förra handlar om att bygga på andras förväntningar som styr prissättningen på kort sikt, medan den andra, långsiktiga, följer trista lagar om vinst och avkastning och lönsamhet i industrin. I stället repeterades budskapet att aktieköp måste ses på lång sikt ständigt, trots att stora kursvinster uppenbarligen kunde skapas på kort tid.

I vilken mån kan man räkna med att journalisterna ska kunna analysera och genomskåda uppblåsta värderingar i framtiden?

– Ingen kan genomskåda en bubbla för då hade det inte blivit någon, säger Bengt Carlsson på Dagens Nyheter.

– Drivkraften att avslöja en bubbla är ju stor, det är en journalistisk dröm. Men The Economist fick inte igenom sina grejor. Trots tidningens tyngd trängde det inte igenom. Under lång tid var det The Economist som hade fel och världen som hade rätt, säger Bengt Carlsson.

På frågan om ekonomijournalisterna och affärspressen har lärt sig så mycket att de kan motstå en bubbla i framtiden, ser Björn Wilke, Dagens Industris börsanalytiker, inget skäl att vara alltför hoppfull.

– Nej, knappast. Det kommer nya bubblor. De kommer att uppstå på ett ställe som varken du eller jag vet om, och som vi då kommer att bedöma som väldigt tryggt och säkert.

Björn Wilke betonar vikten av att skilja på de refererande och analyserande delarna av ekonomijournalistiken:

– På det hela taget tycker jag ändå att bägge grupperna skötte sig ganska bra. Mäklare och företagen själva hade intresse av att framställa saker i positiv dager. Mot detta stod journalisterna och tidningarna, och försökte granska kritiskt.

– Men nyhetsvärderingarna blev annorlunda under de här åren. Vi kommenterande journalister hade inte med det att göra, och jag är inte säker på att de refererande delarna av kåren, alltså nyhetsjournalisterna var helt rustade för att göra balanserade värderingar.

bryt

Björn Wilke menar att sjukan kom från ett USA som betraktades som sofistiskerat och klokt, och där telekommarknaden avreglerades i slutet av 90-talet:

– Effekten medverkade till att driva upp intresset för hela IT-världen, som var som en svans efter Nokia och Ericsson, säger han.

Att ekonomijournalistiken skjutits tillbaka från offentligheten syns också på TV, där ekonominyheterna separerats från det allmänna nyhetsblocket och senarelagts.

Sabine Römer, chef för SVTs ekonomireportergrupp, som servar A-ekonomi, Rapport och Aktuellt, har kunnat konstatera att ekonomijournalistiken inte har samma roll i den allmänna mediebilden i dag:

– Förändringen för ekonomijournalistiken märks framför allt hos de kommersiella tidskrifterna. Vi har ett bredare uppdrag och jag kan inte säga att journalistiken markant förändrats hos oss. Trenden med en mer kritiskt granskande journalistik inom ekonomin kom trots allt redan i början av 90-talet, efter fastighetskraschen, även om den senare under decenniet drunknade i många glassiga reportage.

– Däremot har vår redaktion sedan årsskiftet arbetat under ett nytt uppdrag. Vi prioriterar inte snävare företagsnyheter i dag, nyheterna måste angå många. Företagsaffärer som påverkar många anställda, arbetsmarknadsutveckling, generell börsutveckling och tillväxtfrågor, det är centrala områden i dag.

bryt

Gunnar Lindstedt på Veckans Affärer, anser att börskraschen gav ekonomijournalistiken stora trovärdighetsproblem.

– Någonstans är ju journalistikens uppgift att avslöja brister och saker som inte är trovärdiga. Och bubblan var inte trovärdig, ändå lyckades vi inte med att avslöja den. Det har affärspressen fått lida för, och läsarna har blivit mer ointresserade eftersom de förlorat pengar.

Gunnar Lindstedt tycker sig nu se en ekonomijournalistik som står och väger mellan att utveckla en klassiskt oberoende och kritiskt granskande journalistik av näringslivet eller att slicka såren och snarast fortsätta inriktningen mot börstips:

– Jag tycker att man bör tänka om, bredda sig och skildra affärsjournalistiken i ett mer socialt och samhälleligt perspektiv och inte bara ge tips om att tjäna mycket pengar. En del av våra konkurrenter tycker inte det, de väntar bara på att börsen ska vända.

Gunnar Lindstedt säger att han själv inte kallar sig ekonomijournalist, utan reporter:

– Det viktiga är ju att man arbetar som journalist, använder yrkets verktyg och hantverk, oavsett vad man skriver om. För några år sedan anställdes ofta civilekonomer som ekonomireportrar, och de där rekryteringarna var ett skäl till att ekonomijournalistiken rycktes med. De ville inte ställa dumma frågor till branschaktörerna, utan ville vara kolleger, och det blev ödesdigert för journalistiken, säger han.

pf@sjf.se

Fler avsnitt
Fler videos