Cirkusen på Södra Latin
Det enda det inte talades om – eller i varje fall inte tillräckligt – var tidningen. Vad ska Ordfront Magasin vara? Varför har den varit föremål för så mycket inre strider och kritik? Och vilken chans får den nya redaktionen att arbeta självständigt och oberoende?
På trappan till Södra Latin i Stockholm, där föreningen Ordfront i lördags höll sin rekordbesökta extrastämma, mötte jag illustratörssnillet Aake Nystedt, som tecknar regelbundet för både Journalisten och flera av tidningarna inom Ordfront. ”Snacka om polsk riksdag”, skrockade Nystedt.
Då hade stämmans ordförande precis försökt reda ut turerna kring hur de mer än 600 besökarna skulle fylla i valblanketten med alla kandidater till den nya styrelsen – och från publiken hördes spridda frågor om hur man skulle hantera det faktum att en del av kandidaterna kanske inte ville arbeta tillsammans om de blev valda.
bryt
Totalt kaos var det som gällde hela denna dag, som en logisk kulmen på det senaste årets debatt, splittringar och maktkamp inom Ordfront. Det tog två timmar enbart att spika dagordningen och besluta att avvisa de motioner som krävde att stämman omedelbart skulle upplösas. Ett beslut som togs med bara 50 rösters marginal, efter anklagelser om kupper, lögner och ”demokratiskt undantagstillstånd”.
Det var dock bara uppvärmningen. Sedan tog den infekterade debatten fart på allvar, när uppsägningen av Ordfront Magasins redaktionschef Björn Eklund stod på dagordningen. Giftpilarna kastades åt alla håll – inte minst mot ”Bonnier-pressen” som enligt flera talare legat bakom ett ”galet och monstruöst massmediedrev” och iscensatt en ”massaker på Ordfront”, med start i Maciej Zarembas kritik mot Björn Eklunds intervju med Diana Johnstone.
Men tonen var precis lika oförsonlig när det gällde splittringen inom föreningen – och ändå hann inte alla röster höras. Mer än 80 talare anmälde sitt intresse att säga sitt och trots att tiden för inlägg maximerades till först två och sedan blott en minut räckte den långtifrån till för att alla skulle få säga sitt. Nära en fjärdedel av talarna – bland dem Maria-Pia Boethius och Jesus Alcalá – fick aldrig ordet. Alcalá försökte göra sig hörd i ett senare skede, men buades då ut och tvingades bort.
Splittringen mellan de olika grupperna var total. I korridorer och bänkar viskades det – och talades högt med, för den delen – om smutskastning, medlemsmanipulationer, McCarthy-ism,tystningsförsök och avhopp.
bryt
Det enda det inte talades om – eller i varje fall inte tillräckligt – var tidningen. Vad ska Ordfront Magasin vara? Varför har den varit föremål för så mycket inre strider och kritik? Vad ska den nya styrelsen, nu när den börjar arbeta på allvar, rekrytera för sorts chefredaktör? Vilka resurser ska tidningen ha? Och vilken chans får den nya redaktionen att arbeta självständigt och oberoende?
Om detta hördes väldigt lite, trots att det var en stämma som hade sitt ursprung just i artiklar och redaktionella diskussioner. Det var synd. Men det är klart: det är lättare att konstruera konspirationsteorier och skylla allt på Bonnier.
mj@journalisten.se
P.S. Journalistikforskaren och statsvetaren Lars Nord har läst fler ledarsidor än de flesta och skrivit om företeelsen i många olika sammanhang. Men han är knappast övertygad om ledarsidornas attraktionskraft på läsarna. ”De som är politiskt aktiva tycker säkert att det är trevligt att läsa den, men den gruppen är inte stor”, säger Nord till Sydsvenskan angående Skånska Dagbladets satsning på dubbla partifärger på tidningens ledarsida. Och jag som gått på snacket om ”ledarsidans renässans” och att ledarskribenterna tagit över från kulturjournalisterna som tidningarnas hottaste namn …
bryt
P.S. 2: Vem är det som smygköper upp poster i TV4
– från Norge? Intrigerna tätnar i TV-såpan …
