Brödrabråket
Telia och Telenor kunde inte enas om var det fusionerade företaget skulle placera sin division för mobiltelefoni. Medierna på var ömse sidor kölen höll hårt på hemlandets teleklenoder. Nationalismen slog igenom i journalistiken. Svensk skadeglädje och norsk ilska
Telia och Telenor kunde inte enas om var det fusionerade företaget skulle placera sin division för mobiltelefoni. Medierna på var ömse sidor kölen höll hårt på hemlandets teleklenoder. Nationalismen slog igenom i journalistiken.
Svensk skadeglädje och norsk ilska
Rapports reporter Claes JB Löfgren är starkt kritisk mot hur svenska medier bevakade Telia-Telenor-affären.
– Svenska journalister var skrämmande chauvinistiska. Som svensk kände jag genans inför norska kolleger, säger Löfgren som själv rapporterade om affären från Norge i december 1999.
Kritisk är också Steinar Hansson, chefredaktör och ansvarig utgivare av Dagsavisen Arbeiderbladet. Den 10 december 1999 hade han i en ledare en vidräkning av svenska mediers sätt att beskriva affären Telia-Telenor. Hans kritik utgick från ett uppslag i Expressen dagen innan. Där berättade tidningen om det dramatiska beslutet att koncernens lukrativa division för mobiltelefoni skulle placeras i Kista i Stockholm och inte i norska Gardemoen. Rubriken löd:
”Ha, ha, ha, Norge!”
– Jag reagerade mot att Expressen och Aftonbladet hade uppslag med mycket triumferande rubriker, säger Steinar Hansson. Jag reagerade också mot uthängningen av Tormod Hermansen i de svenska tabloiderna.
Hanna Stjärne, SRs korrespondent i Oslo, noterade flera bitska kommentarer till Expressens vinkling. Hon påminner om att norrmännen ännu hade Björn Rosengrens ord om Norge som den sista Sovjetstaten ringande i bakhuvudet.
Expressens chefredaktör och ansvarige utgivare, Staffan Thorsell, säger sig i dag förstå att tidningens rubriksättning i Norge kan ha uppfattats som ett utslag av svensk arrogans.
– Men jag blev nog lite förvånad över att så många arga norrmän hörde av sig per brev och telefon, säger han.
På frågan om han tycker att det var ett lyckat grepp av Expressen svarar Thorsell:
– Var och en som försökt sig på en klackspark vet att det inte alltid blir klockren träff. Men om chefredaktören sitter på läktaren och klagar i efterhand vågar snart ingen på redaktionen försöka och då lever tidningen farligt.
När det började krisa på allvar i samarbetet mellan Telia och Telenor lanserade norska medier ganska snart generaliseringen: ”Svenskarna försöker lura oss”.
– Man skilde inte mellan politiker och företagsledare å ena sidan och folket å den andra, säger Hanna Stjärne.
Det skrevs ilskna ledare i de norska tidningarna och talesättet SAS = Svenskt Alltsammen kom åter till användning. Nu var svenskarna på väg att ta över det nya telebolaget också.
– Svenskarna visade också upp en storebrorsattityd, säger Hanna Stjärne, vilket är känsligt. Trots oljerikedomarna har Norge inte insett att man inte är lillebror längre.
Med en tids distans till händelserna skrattar Steinar Hansson åt hur det kunde bli. Han har också hunnit göra den något självkritiska reflexionen att även om tabloiderna använde det högsta tonläget så backade också de så kallade seriösa medierna på båda sidor upp den nationella hållningen, om än lite lågmäldare. Så gjorde även Dagsavisen.
– Vi tog väldigt klart ställning för Norge i konflikten. Norska medier var samstämmiga, kanske med visst undantag för Dagens Näringsliv, som mer betonade att företagen borde ha privatiserats före fusionen.
Det blev extra känsligt eftersom det rörde sig om statliga, politiskt styrda företag. Medierna hade knappast gått ut så hårt om det hade handlat om privata företag, tror Steinar Hansson. Det fanns också en stark intressekonflikt om var mobiltelefoni-divisionen skulle ligga.
Claes JB Löfgren på Rapport retar sig på att svenska kolleger förmedlade en bild av Norge som ett lågteknologiskt land befolkat av fiskare och bönder i lusekofter.
– Den bild jag fick av Norge och Telenor var annorlunda. Men det var svårt att få gehör för norska synpunkter och jag fick kämpa på min redaktion för att få in basfakta.
– Man kan inte klassa ner norrmännen som teknologiska idioter. Sverige har visserligen företagsjättar som fungerar som lokomotiv i utvecklingen, men det fanns rationella skäl också för att lägga mobildelen i Norge.
Löfgren pekar på att Telenors tillväxt är större än Telias och att Telenor är mer framgångsrikt på sin marknad.
Likartad journalistik bedrevs på båda sidor kölen.
Bläddrar man i svenska och norska tidningar är det lätt att hitta ord och uttryck som beskriver händelserna som krig, smutsigt krig, slaget, landskampen, maktkamp. Man kan också hitta en rapport om Hermansens mustasch som ”slokade mer än vanligt”.
Dramaturgi och metaforer tycks vara hämtade från medielogikens ABC-bok. Det är till exempel gott om tillspetsningar. Konflikter personifieras. Förutom ett händelsedrama lanseras aktörer i ett karaktärsdrama (Rosengren mot Fjaervoll, Den lynnige och irrationelle Hermodsen mot den kyligt rationelle Kark).
Medierna spelade på att Tormod Hermansen ser ut som en Stalin med sin mustasch medan Kark i Sverige framstod som en blond viking, en förnuftig svensk som stod emot de nationalistiska norrmännen.
Men i själva verket var de politiskt-nationella motiven lika starka i Sverige som i Norge, anser Rapports Claes JB Löfgren.
– Beteendet var lika irrationellt på båda sidor. Det var ett kattrakande hela tiden. Jan-Åke Kark fick i svenska medier oemotsagd komma med påståenden. Den kritiska distansen brast. Det var ett återfall i svenskt storebrorsbeteende.
Då och då anslog medierna en mera skämtsam ton, som Verdens Gang den 11 december i en ledarkommentar till Tormod Hermansens famösa nedslagning av en NRK-reporter:
”En hart presset Hermansen forklarte etterpå det pinlige opptrinnet med att han trodde det var knark med i bilden. Det hade vaert mer forståelig om det var Kark…”
Medieforskaren Lars Nord på Mitthögskolan i Sundsvall noterar att affären genererat en sorts kåseriliknande texter.
– Det är ett typexempel på en under några dagar komprimerad historia. Kvällspressen kunde lätt dramatisera kring personerna. Jag vet inte hur många bilder jag såg på Tormod Hermansen väntande på flygplan eller sittande i taxi. Ville man följa turerna i den verkliga affären fick man läsa seriösa affärstidningar.
Historien innehöll detaljer som gjorde den tacksam för medierna att berätta. Kryddor som Björn Rosengrens uttalande och Tormod Hermansens nerslagning av en norsk radioreporter.
– Till det kommer Tormod Hermansens utseende, säger Lars Nord. Han ser ut och beter sig som en karikatyr av direktörer från förr i tiden. Om han hade haft en annan stil hade det inte gått att berätta historien på samma sätt.
Trots de ibland lite skadeglada gliringarna säger sig Inger Lavik Opdahl, pressråd vid norska ambassaden i Stockholm, i stort sett inte ha något att invända mot de svenska mediernas beskrivning av Telia-Telenor-affären.
– Så långt jag sett har medierna varit balanserade. Både svenska och norska synpunkter har kommit fram, både före och efter det att affären hade spruckit.
Lars Romert, pressråd vid Sveriges ambassad i Oslo, konstaterar att den mediala uppmärksamheten på affären varit minst sagt omfattande. Till en del tycker han att det var natuligt . Det rörde sig faktiskt om en jätteaffär som uppmärksammades även när samarbetet löpte ganska friktionsfritt.
– När det började gnissla blev det ännu mer intressant för medierna, som gärna tar upp konflikter. I och med att företagen var statliga kom också prestige och nationalistiska känslor med bilden.
Professorn i folklivsforskning, Åke Daun, påminner om att unionen mellan Sverige och Norge inte ligger så långt tillbaka i tiden.
– Vår nationella självbild är att vi är moderna, moraliskt, socialt och tekniskt. Åtminstone tidigare har övriga Norden tagit efter Sverige. Det har medfört att svenskar beter sig som om norrmän delade uppfattningen att Sverige är ledande och ett föredöme.
Åke Daun kallar det en oreflekterad välvillighet från svensk sida. Svenskar inser inte det tvetydiga i attityden.
Budskapet är ensidigt. Vi väntar oss inte att norrmännen kan ha idéer som vi kan inspireras av.
Att Norge i dag i verkligheten är en ekonomiskt mycket starkare nation än Sverige spelar liksom ingen roll.
– Svenskarna kan vara avundsjuka på den norska oljerikedomen, säger Åke Daun, men samtidigt finns inställningen att de inte har behövt anstränga sig. De har bara behövt pumpa upp oljan.Till skillnad mot oss moderna svenskar som uppfinner och satsar på spetsteknologi.
Åke Daun ser andra kulturella skillnader mellan folken som normalt inte leder till mer än ett högst vänskapligt gnabbande grannar emellan. Svenskarna uppfattas av norrmännen som stela och konventionella borgare. Och det stämmer verkligen, hävdar Daun, att norrmännen har lättsammare umgängesvanor.
Det beror på att de aldrig haft någon adel som normerat etiketten för umgänge.
Norrmän är bekanta med den svenska stelheten och de kan le åt den, utom när vi hamnar i konflikt. Då betraktas den svenska stelheten som något negativt. Det går att le åt hur komplicerat eller farsartat det kan bli i när svenska och norska medier – halvt vänskapligt, halvt fientligt – pucklar på varann. Ändå finns, enligt Claes JB Löfgren på Rapport, anledning att allvarligt begrunda chauvinismen.
– Detta hände i ett läge där nationen på intet sätt var hotad, säger han. Om journalisterna inte klarar av att hålla huvudet kallt i en sån situation – kan vi då vara övertygade om att våra medier skulle hantera en verklig kris bättre än medierna på Balkan gjorde när det var krig där?
