Bombattentatet del i en systematisk kartläggning Hotade till livet

Våld och hot hör till journalistikens baksida. Den 28 juni utsattes en journalist och hans son för ett bombattentat då de skulle lämna bostaden i familjens bil. Bägge överlevde, men mannen fick svåra ben- och ryggskador. Attentatet var den hittills grövsta våldshandling som riktats mot en journalist i Sverige. Journalisten har träffat honom och hans fru, som han jobbar tillsammans med.

Det märks att han har ont när han släpar sig fram på kryckorna i grusgången. En infektion i ett av de skadade benen, som tvingat honom ta antibiotika, gör inte saken bättre. Till slut hittar vi en tom slänt i Hagaparken och sätter oss ned i den tryckande sommarvärmen. Efter ett tag kommer också hans fru. Vid grusgången en bit bort står en livvakt i solglasögon och håller oss under uppsikt under hela intervjun. Hans kollega syns inte till, han är med parets två barn.

Det känns overkligt att sitta ner med två svenska journalister som inte kan röra sig ute utan sällskap av livvakter. Som har skyddad identitet och inte tillåter att man fotograferar deras ansikte. Men det är vardag för Peter Karlsson och Katarina Larsson, frilansjournalister med inriktning på att granska högerextrema organisationer.

De heter egentligen något annat och har haft skyddade identiteter sedan 1995 – samma år de började arbeta som journalister. Det har varit ett skydd mot de organisationer de valt att skriva om, som enligt paret inte drar sig för att svartmåla och sprida personuppgifter om personer de finner misshagliga. Ett skydd som sprack tidigare i våras:

– I mars fick vi veta att nynazister sökte uppgifter om oss. Sedan började det komma konstiga telefonsamtal. Då kontaktade vi polisen och bad dem om hjälp, berättar Peter.

Familjen tilldelades ett larmpaket, men både Peter och Katarina uttrycker sin besvikelse över den attityd som präglade polisens bemötande.

– De lade ner förundersökningen, trots att vi talade om vad vi arbetade med och vilka som troligen låg bakom hoten.

– Vissa av poliserna på länskriminalen menade att vi själva hade provocerat fram hoten, och fick skylla oss själva. Att vi var fanatiska och udda, inga vanliga journalister. Det tyckte vi var väldigt otrevligt. Som journalist måste man ju få granska de här grupperna, säger Peter upprört.

”Det finns tydliga tecken på att människor som går ut med att de är hotade riskerar att få fler hot riktade mot sig”

Båda är hela tiden noga med att poängtera att deras jobb går ut på att presentera fakta och inte att sprida antinazistisk propaganda.

– Vi har verkligen försökt vara åsiktsneutrala, för vi tror att folk själva kan bilda sig en uppfattning om de tycker illa om nazisterna eller inte, det behöver vi inte skriva i en text.

Under tiden fram till attentatet levde familjen under stark press. Peter berättar att de fick svårt att sova, kände sig förföljda och höll konstant utkik efter personer som kunde tänkas stryka omkring bostaden eller deras bil.

Den 28 juni skedde då det som höll på att kosta honom och hans pojke livet. Peter skulle skjutsa sin son till skolan. De hoppade in i bilen, stängde dörrarna och hann åka någon halvmeter innan det small till.

– Jag kände ett stort tryck mot bröstet, och såg en massa stjärnor i ett stort vitt moln. Jag förstod direkt vad som hänt, men kände ingen smärta på grund av chocken. Jag minns bara att jag kände en otrolig värme, som om jag svettades i hela kroppen. Kupén fylldes med rök, och jag kunde inte andas.

Hans åttaårige son blödde från ansiktet, men tog sig ut själv. På något sätt fick Peter stopp på bilen och kravlade sig ur, fram till gräsmattan.

– Jag kunde inte gå utan släpade benen efter mig. Bomben hade placerats under förarsätet, fläkt upp bottenplattan och kastat metallsplitter in i mina ben.

Peter hade tur. Bostaden låg i närheten av Nacka sjukhus och han fick snabbt vård. Men han ådrog sig led- och muskelskador i bägge benen och en ryggkota gick sönder av smällen. I dag bär han en plastkorsett för att stödja ryggen, och har fått ett stag inopererat.

Han hoppas bli bättre om ett par månader – men det är osäkert hur pass återställd han blir. Framförallt ryggen kan ta tid att läka.

Ändå är hans och Katarinas ilska störst över att deras barn drabbats.

– Det gör mig jättearg att de försöker skada våra barn. Det är vi som skrivit , våra barn har inget med saken att göra.

Tillvaron – som redan tidigare var komplicerad – är nu ett stort frågetecken för de båda. De vill fortsätta jobba med journalistik, men om de också kommer att skriva om högerextremism kan de inte svara på just nu.

– Vi får lov att se situationen ur två perspektiv, en principiell och yrkesmässig och en personlig. Och som person kan man inte ta vad som helst – inte när de blandar in barnen.

– Samtidigt är jag så väldigt arg. Det borde inte kunna gå till så här, att extrema grupper kan tysta dem som granskar deras verksamhet, säger Katarina Larsson.

Högerextrema tidningar har gett en bild av de båda som våldsamma aktivister som tidigare inte dragit sig för att slå ner polismän och oskyldiga vid demonstrationer.

Peter Karlsson erkänner att han är dömd för bland annat misshandel, ofredande och olaga intrång, men menar att de uppgifter nazisterna sprider är vinklade, tagna ur sitt sammanhang eller helt enkelt felaktiga.

– De överdriver och försöker chikanera mig och Katarina. Den som tittar i domarna kan se det tydligt. Jag har sedan 93 helt gett upp tanken på att motarbeta nazister med våld.

– Att skriva om dom och lyfta fram deras verksamhet i ljuset är ett mycket bättre sätt.

– De artiklar om oss som dykt upp på nynazistiska hemsidor kom upp väldigt snabbt efter attentatet, men det märks att de jobbat med dem under lång tid. I en artikel försvarar man både dödsskjutningen av poliserna i Malexander och attentatet mot mig, säger han och låter förstå att det är i de här kretsarna de skyldiga till dådet finns.

– Det är hur som helst inte vad jag gjorde för flera år sedan som ligger bakom, utan de uppmärksammade artiklar vi skrivit, framför allt de som kom i våras och som handlade om nazister som gjorde värnplikten.

– Jag tror ingen tidigare har gjort en så stor kartläggning av enskilda nazister i Sverige, hävdar Peter.

Han menar att uppgifterna som spritts på nätet har ett syfte: att misskreditera det arbete han och Katarina gjort, och få medierna att fokusera mer på deras person än på vad de jobbar med. Båda uttrycker också sitt missnöje över att till och med Dagens Nyheter ställde frågor om deras förflutna.

Peter säger att han var beredd att ge upp då han låg på sjukhuset och smärtan var som störst. Han opererades två gånger, hade konstanta mardrömmar och pumpades full av starka mediciner. Idag finns viljan att fortsätta, men hur det blir vet han ännu inte.

– Jag kan knappt gå upprätt, så just nu kan jag hur som helst inte jobba. Vi har pratat rätt mycket om det, men det är för tidigt att ta ställning. Det får ta den tid det tar innan jag vet hur jag vill göra.

Ni har jobbat som frilansar åt olika tidningar. Skulle ni råda andra som vill skriva om samma ämne att hellre jobba utifrån en redaktion?

– Egentligen skulle jag det – eller att man i alla fall jobbar i en grupp. Jag inbillar mig att det är svårare att ge sig på en tidning än enskilda personer, menar Katarina.

De berättar att de är tacksamma över det stöd medierna och de olika uppdragsgivarna visat dem. Från Aftonbladet – som de jobbat mycket åt på sistone – har de fått ett särskilt stöd. Vad det består i vill de dock inte gå in på.

Måste man annars försöka vara professionell och ”tänka bort” hoten för att kunna jobba?

– Ja. Går man och tänker på att någon kan skada en hela tiden blir det svårt att över huvud taget kunna göra något annat. Och journalistik handlar mycket om att kunna koncentrera sig, säger Peter.

Katarina säger att man kanske i vissa fall måste överväga att låta redaktionen signera en del artiklar. Många redaktioner motsätter sig det, då det kan tolkas som att man böjer sig för hoten. Peter kan förstå deras ovilja, men tycker ändå att det är värt att överväga.

– Det viktigaste är att artikeln kommer ut, inte vems namn som står under den. Man får väga nytta mot etiska regler. Artikeln blir inte mindre värd för att man låter en redaktion signera den.

Vems ansvar är det att se till att det som drabbade er inte drabbar andra kolleger?

– Det är ju polisens ansvar oavsett vad man blir hotad för. Men det här är något som måste diskuteras också bland journalister. Det viktigaste är att man inte känner sig ensam om man utsätts får något sånt här. Journalister vill annars gärna vifta undan hot, påpekar Katarina.

– Ja, det är ju en tuff bransch, och många journalister vill inte visa sig rädda, tillägger Peter.

Trots allt som hänt, och trots att de själva inte vet om de kan återuppta sitt arbete, är de noga med att betona vikten av att journalister skriver om nazism och extremhöger i Sverige.

– Nazismen är ett hot mot de mänskliga rättigheterna. Den vill beröva människor deras rätt.

– Vi skriver om grupper som hotar de mänskliga rättigheterna. Det är inget konstigt med det, säger Peter.

– Man måste tänka igenom vad det innebär för ens livssituation att skriva om nynazism. Man får räkna med att bli smutskastad och hotad av deras anhängare, tycker Katarina.

– Men jag tycker att man ska fortsätta skriva. Det som hänt oss ska inte innebära att journalister blir rädda och slutar granska. Däremot ska man känna till riskerna och tänka på att skydda sig.

Intervjun är över. Peter får hjälp med att resa sig upp och tar emot sina barn som kommer rusande. Tillsammans med säkerhetsvakterna försvinner de iväg längs en grusgång.

En dryg vecka efter intervjun kommer en uppgift om att polisen bestämt att dra tillbaka parets livvaktsskydd då de anser att ”hotbilden inte ökat”. När jag ringer Peter bekräftar han att det stämmer. Han är besviken, tycker att det skydd de fått nu känns som ett spel för galleriet.

– Vi är jätteupprörda. De lovade oss livvaktsskydd ”en lång tid” efter attentatet. Jag tycker inte sex veckor är en lång tid. Det har kommit flera hotfulla uttalanden mot oss i nazistiska medier efter bomben. Jag kan knappt gå och har ingen möjlighet att skydda mig om något händer. Och vi har barn.

Uppgivet avslutar han:

– Om inte vi är hotade , vem är det då?

MIKAEL FUNKE

mikael.funke@sjf.se