”Bergman mest intressanta svensken genom tiderna”
Hon har plöjt hundratusentals stillbilder, ”extremt mycket arkivfilm” och gjort 55 intervjuer. Snart har kulturjournalisten och regissören Jane Magnussons nya Bergmandokumentär premiär i Cannes. Att hon beundrar Bergman är inget problem, menar hon.
I tre år har Jane Magnusson, tjänstledig från SVT, jobbat med filmen Bergman – Ett år, ett liv som tagits ut till Cannesfestivalen.
Vad är det här för film?
– Det är en dokumentär som försöker berätta om ett väldigt spännande år i Ingmar Bergmans liv, 1957, och också spegla ett intressant konstnärskap och en väldigt intressant livshistoria, säger Jane Magnusson.
The Guardian vinklade i vintras på att det finns en Metoo-tematik i den. Är det en Metoofilm?
– Verkligen inte. Filmen var klar innan Metoo drog igång. Den handlar mycket om hur produktiv Ingmar Bergman var 1957. Det betyder att han inte har så mycket tid för sitt privatliv, men han hinner ändå vara gift, ha ett förhållande och träffa två kvinnor till. Det tar vi upp, men det är inget vi dröjer vid.
Hur har du jobbat?
– Vi har tittat på extremt mycket arkivfilm, Ingmar Bergman är väldigt väldokumenterad, det är roligt när man är filmskapare. Vi har även hittat lite nytt material som folk haft liggande skräpande i sina källare, det är härligt. Vi har tittat på hundratusentals stillbilder. Och jag tror jag har gjort 55 intervjuer med folk som jobbade med Bergman eller önskade jobba med Bergman.
Jane Magnusson hade tidigare gjort TV-serien Bergmans video och filmen Trespassing Bergman, tillsammans med Hynek Pallas och Fatima Varhos, och där känt att det fanns något intressant i året 1957 i Bergmans liv. När hon fick frågan av sina producenter om hon ville göra ett projekt till, till det pågående hundraårsjubileet av Bergmans födelse, kändes det ”lustfyllt” att tacka ja.
Vilken är din relation till Ingmar Bergman?
– Jag tycker att han är den mest intressanta svensken genom tiderna. Det har varit en ära att få göra en film om honom. Väldigt roligt också, särskilt som jag tycker väldigt mycket om hans filmer. Det är också spännande att få prata med en generation kulturarbetare som jobbade med honom, man får lära sig mycket. Året 1957 var till exempel en 19-årig Gösta Ekman regiassistent åt Bergman. Han har kunnat berätta massor av fina och roliga historier.
Kan det vara försvårande som dokumentärmakare att beundra den person man porträtterar?
– Det tror jag inte. Det är kanske jobbigt om man gör en film om en Moder Teresa och inser att hon slog sina patienter, men Ingmar Bergman har alltid varit väldigt öppen med sina dåliga sidor.
Vad betyder det för dig och för filmen att den blivit uttagen till Cannesfestivalen?
– För filmen betyder det att den får en internationell och förhoppningsvis stor publik med en gång. Det är också roligt att den kommer till Cannes eftersom Ingmar Bergman och Cannesfestivalen var sammanflätade. Många av hans filmer hade premiär där, han fick priser där, han fick Guldpalmernas guldpalm.
– För min del betyder det väl att jag måste provgå mina högklackade nu i några veckor. Jag är ur form när det gäller sånt.
100-årsjubileet drar snart igång på allvar. Hur mätta kommer vi vara på Ingmar Bergman vid årsskiftet tror du?
– Jag har ju också gjort en fyra timmars TV-serie om Bergman som ska gå i jul, jag brukar skoja om att det kommer att vara nollvision på den. Men jag hoppas att det inte blir så. Min förhoppning är att min film ska få folk att vilja se Bergmanfilmer. För de är faktiskt bra. Inte alla, men de flesta.