Avmattning i klimatrapporteringen
Klimatrapporteringen börjar mattas av något. Det är flera miljöreportrar ense om.– Kanske är både medier och läsare mätta, tror Anders Lidén, som nyligen fick årets Ludvig Nordström-pris för sin mångåriga miljöjournalistik. (Foto: Allehanda.se)
I söndags skrev Svenska Dagbladets miljöreporter Susanna Baltscheffsky om ”klimatnyheterna som försvann” i sin kolumn. Där listade hon i korthet fyra färska klimatforskningsrön som inte fångats upp i nyhetsflödet, och konstaterade att någon larmjournalistik om klimatförändringarna inte behövs – forskarnas resultat ”är uppseendeväckande nog på alldeles egna meriter”.
Varför bara en kolumn om nyheterna är så viktiga?
– Skälet till upplägget var att jag varit på semester i två veckor. När jag kom hem kollade vad som skrivits på klimatområdet i de stora medierna och hittade knappt något alls, medan jag hittade en rad nyheter på forskningssajterna. Jag tyckte det kunde vara intressant att visa läsarna att det kommer nya rön hela tiden.
Allmänt tycker sig Susanna Baltscheffsky se en viss avmattning i klimatrapporteringen jämfört med förra året, då flera viktiga rapporter kom och drog upp rapporteringen.
– Kvällstidningarna skriver heller inte lika mycket nu. Det kan vara bra eller dåligt, säger hon och menar att man måste ta hänsyn till om läsarna känner en mättnad.
Anders Lidén, miljöreporter på Tidningen Ångermanland, har en likartad syn:
– Det känns som det var ett tag sedan det gjordes artikelserier i ämnet. Nu handlar det mer om enskilda nyheter om klimatet när nya uppgifter kommer. Det kanske inte bara är läsarna/lyssnarna/tittarna som känner mättnad utan även medierna.
Han tycker att det kan vara viktigt att också lyfta fram positiva exempel där det faktiskt sker förbättringar.
– Att visa att allt inte är hopplöst och att det därför bara är att ge upp.
Journalisten Anna Sahlström är ordförande i Miljöjournalisternas förening, men betonar att hon bara framför sina egna åsikter. Också hon ser en tendens mot en minskad rapportering om klimatförändringarna.
– Men det stora problemet tror jag är att det inte finns någon ordning på rapporteringen. De stora medierna, gärna också lokala medier, borde organisera sin rapportering med ett antal rubriker, som koldioxid, permafrost/smältande isar, politik, ekonomi, mänskliga rättigheter… Rapporteringen är nu oorganiserad, vilket nog bidrar till att läsarna kan uppleva mättnad – det verkar så stort och ohanterligt. Därför är det också svårt för intresserade journalister att jobba kontinuerligt med miljöbevakning.
För Susanna Baltscheffsky handlar arbetet om att prioritera, att sålla hårt bland forskningsrönen och att försöka ligga före i de klimatpolitiska initiativen.
– Det är ett vanligt nyhetsjobb. Det händer att jag blir beskylld av klimatskeptiker för att driva klimatfrågan, men jag skildrar bara debatten. Skulle jag ha ett starkt engagemang för en viss linje, till exempel att etanol är bästa miljöbränslet, skulle min trovärdighet vara sänkt när det kommer nya rön som visar att det inte är så, säger hon.
Karin Bojs, chef för DNs vetenskapsredaktion, ser ingen avmattning i den egna bevakningen:
– Det finns en betydande motreaktion i form av organiserade "skeptiker" som på olika sätt försöker misstänkliggöra forskningen. Enda sättet att hantera denna reaktion är, enligt min mening, att fortsätta rapportera så sakligt som möjligt om vad den ledande forskningen faktiskt kommer fram till.
