Sten istället för grus
Jag är inte religiös. Inte heller räknar jag mig som ateist eftersom den uppfattningen är absolut; jag är mera relativist. Det vanligaste är därför att jag kallar mig agnostiker, alltså icke vetande. Det känns förmätet att helt döma ut förekomsten av en gud eller flera; vem är jag att ha kunskap om allt i universum?Med åren är det som om allt mindre är självklart på något vis.
Jag är inte religiös. Inte heller räknar jag mig som ateist eftersom den uppfattningen är absolut; jag är mera relativist. Det vanligaste är därför att jag kallar mig agnostiker, alltså icke vetande. Det känns förmätet att helt döma ut förekomsten av en gud eller flera; vem är jag att ha kunskap om allt i universum?
Med åren är det som om allt mindre är självklart på något vis. I en omedelbar och hetsig diskussion är jag snar till omdömen och åsikter. Men om jag sätter mig ner och försöker tänka ut vad jag egentligen tycker, ökar komplexiteten och tvivlen.
Då kan jag ofta tycka att jag varit närmast omdömeslös i sådant jag sagt mitt i det dagliga bruset. Den eventuella visdomen som följer med åldern fordrar bearbetningstid, tycks det mig.
Inom journalistiken är som bekant tiden en viktig komponent. Alla i medievärlden känner till detta, men ändå är det tveksamt hur allvarligt vi ser på denna insikt.
Journalistiken är särskilt snabb i den dömande utövningen. Men om de svåra begreppen nåd, försoning och förståelse finns mindre att hämta i spalterna eller i etern. Detta trots att så mycket i människors liv berör skuldfrågor av olika slag – och följderna av dem.
För att finna det som breddar bilden måste man ofta söka sig utanför journalistiken, till litteraturen, såväl profan som religiös.
I Skriften, som var den vanligaste benämningen på Bibeln hemma i bibelbältet i Småland, står följande att läsa på ett ställe: ”Vilken av eder utan synd är, han kaste första stenen…”.
Meningen är väl formulerad och fångar något av det viktigaste i förhållandet mellan människor. Denna mening vägleder dessvärre inte oss journalister. Vi greppar gärna en stor stenbumling, när en näve smågrus hade varit mera passande. Det är proportionerna vi har problem med. I vår värld finns en stor brådska att utmäta skuld.
En justitieminister, som tänker köpa sin allmännyttiga hyresrätt i strid med sina politiska löften, har lagt grunden för en dålig nattsömn. Hon har felat, anklagelsen är löftesbrott. Det är en av människans vanligaste försyndelser, men det perspektivet har utomordentligt liten plats i medieretoriken.
Något egendomligt är det med att en enstaka tvivelaktig handling av en minister under lång tid kunde få så stort genomslag. Affären tillmättes till och med större betydelse än de politiska beslut som de senaste åren lett till en gigantisk utförsäljning av allmänna tillgångar i samhället – där allmännyttan är ett exempel.
Med dagens tidning följer en bilaga om journalistisk kvalitet. I den skriver Jan Lindström en sak värd att begrunda: ”Tvekan är kvalitet. Ur tvekan kommer frågor. På frågor följer resonemang. Hur gör vi detta jobb och varför? Det är kvalitetshöjande innan uppdraget ens är spikat”.
Chefredaktör
