Spridningen är problemet
Det är lätt att förstå orsakerna bakom förslaget till lagen mot kränkande fotografering, fotograferingsförbudet, som regeringen nu gått vidare med.
Ingen vill att tonåriga flickor smygfotograferas i duschen eller på toaletten för allmänt beskådande senare på nätet eller i mobiler. Eller att människor mot sin vilja ska hängas ut med bild på diverse forum i integritetskränkande situationer. Men i stället för att ta fasta på problemet, nämligen publiceringen och spridningen av dessa bilder, så vill regeringen förbjuda själva fotograferandet.
Det kryphål man menar har funnits, som gjort det lagligt att fotografera i kränkande situationer finns det bättre sätt att täppa igen, än genom ett generellt förbud mot kränkande fotografering. Att ta sig in och filma en sovande, naken kvinna borde väl vara hemfridsbrott, om inget annat.
Det är som om vi skulle upptäcka att det pågår ett allvarligt brott i en specifik lägenhet i ett stort hyreshus, men det verkar så krångligt att göra något åt det, så vi hindrar alla från att ta sig in och ut ur huset i stället. Fotograferingsförbudet slår brett och träffar helt fel.
Det tydliga ensamansvaret i TF och YGL, där ansvarig utgivare ensam ansvarar för vad som ska publiceras, undergrävs när fotografen riskerar åtal redan vid fotograferingstillfället. Meddelarfriheten inskränks om allmänheten inte längre vågar ta bildbevis på myndighetsmissbruk för att lämna till publicering.
Effekten blir att relevanta granskande bilder på till exempel makthavare aldrig kommer att nå offentlighetens ljus.
Lagen är dessutom luddig, vad som upplevs som kränkande är ytterst personligt.
Lagen petar i grundlagarna, utan att komma åt själva grundproblemet.
Fotograferingsförbudslagen är fel lösning på ett verkligt problem.
X X X
Avtalsrörelsen är i full gång. Men det mesta är sig inte likt.
Lönerna, som är den viktigaste frågan för medlemmarna, är knappast en fråga för de centrala förhandlarna i år. Anställningsvillkoren, som är en annan viktig fråga för medlemmarna, kommer förmodligen att diskuteras vidare i arbetsgrupper och tas också upp när det stora bemanningsavtalet förhandlas senare i vår.
I stället är den allt överskuggande frågan, den om att överhuvudtaget få ihop ett gemensamt avtal för alla journalister. Varför är det så viktigt? Varför ska man bry sig?
Det handlar om att journalistkåren blir starkare om den bara har ett avtal att försvara. Och det handlar om att mota ett gemensamt tjänstemannaavtal i grind. Ett sådant avtal skulle hota den självständiga ställning som journalister har på arbetsmarknaden i dag. Risken att slukas av ett tjänstemannaavtal är en fråga som varje journalist kan förstå. När journalisterna själva förhandlar om sina egna villkor är det både yrkesidentiteten och de klassiska fackliga frågorna om lön och arbetsvillkor som ligger på bordet.
Det kan till exempel handla om att en journalist under uppsägningsförhandling faktiskt har rätt att tacka nej till ett ickeredaktionellt arbete. Eller att man inte behöver utföra förnedrande uppdrag och att vi alltid har våra etiska regler att förhålla oss till.
Att försäkra sig om journalisters särställning nu och i framtiden är nog en klok strategi.
LEDARTSTICK
Hur tänkte juryn?
Jag undrar hur juryn för Guldspadarna tänkt när den ger Flashbackgrävarna, som avslöjade att Terje Hellesøs prisade lodjursbild var manipulerad, ett hedersomnämnande, alltså ett hedersbetyg. Med hedersbetyget hedras på något sätt också den råa personförföljelse och mobbingen som följde på Flashback. Det hade varit naturligare att nominera dem för en Guldspade, att det är ett bra gräv är det ju ingen diskussion om. Kanske vill juryn inte premiera medborgarjournalistik. Men varför inte införa en särskild kategori för medborgar-gräv?
30-årsdag i fängelse
Journalisten Johan Persson fick fira sin 30-årsdag i fängelset utanför Addis Abeba i Etiopien. Nådeansökan är ännu inte inlämnad, men det finns rapporter som tyder på att han och kollegan Martin Schibbye snart kan bli benådade. Låt detta vara sant, så att det inte växer till ett nytt Dawit Isaak-fall. Dawit Isaak har suttit fängslad utan rättegång, utan åtal i över tio år för sitt arbete som journalist. Det är en yttrandefrihetsskandal och en djupt mänsklig tragedi som utspelar sig varje dag i Eritrea.