Skilda världar
Under några år skrev jag regelbundet på en kultursida. Ersättningen var inte hög men uppdraget tilltalande. Det var mycket fritt till sin karaktär. Jag bestämde själv ämnena och det var stort utrymme för eget tyckande och tänkande. Min bakgrund var nyhetsjournalistens. Mest hade jag då låtit andra tala. Mindre hade min egen röst fått höras.
Under några år skrev jag regelbundet på en kultursida. Ersättningen var inte hög men uppdraget tilltalande. Det var mycket fritt till sin karaktär. Jag bestämde själv ämnena och det var stort utrymme för eget tyckande och tänkande. Min bakgrund var nyhetsjournalistens. Mest hade jag då låtit andra tala. Mindre hade min egen röst fått höras.
På kultursidan premierades eftertanken och det personliga anslaget. Det var också tillåtet att dra ut linjerna. Omställningen var stor: från oftast snabbt tillverkade artiklar om händelser i nuet till reflekterande texter; från så kallat objektivt till uppenbart subjektivt.
Allra besvärligast var att jag som skribent plötsligt var helt synlig för läsaren, det fanns så lite att dölja sig bakom, inga pratminus och inga krav på att texten för sakens skull måste balanseras av röster och uppgifter från olika håll. Med faktainhämtandet och kontrollringandet gjorde jag som jag ville, ingen ritualiserad eller traditionsmättad opartiskhet fanns som fängsel. Texten var min egen, min röst stod naken, jag kunde skriva i stort sett vad jag ville och hur jag ville. Det gjorde att jag ibland läste på och försåg mig med mera underlag än jag gjort någon gång förut. Andra gånger var exempelvis mina egna misstankar om något missförhållande enda grunden för en kritisk betraktelse.
Det var uppenbart att nyhetsjournalistik var en sak, kulturjournalistik en annan.
Håkan Jaenson på Aftonbladets kulturredaktion sammanfattade skillnaderna häromdagen: ”Nyhetsjournalistiken ska skildra verkligehten, så objektivt som möjligt, med alla fakta och åsikter. Kulturjournalistiken är subjektiv, fri att ifrågasätta vem eller vad som helst.”
Båda sätten att arbeta behövs, säger Jaensson. I detta kan man i huvudsak instämma. Den aktuella Alcalá-affären visar det tydligt. Utan nyhetsjournalisternas arbete med att kartlägga affären hade allmänheten hållits okunnig om stora delar av faktaunderlaget. Och de komplicerade turerna har fått en gedigen granskning. Men utan inläggen på kultursidorna hade troligtvis trots inte alla omständigheter kommit upp på dagordningen. Framför allt hade flera av dem som framträtt på kultursidorna inte givits utrymme i nyhetssammanhang. Tillsammans har nyhets- och kultursidorna allsidigt belyst Alcaláaffären.
Dock blottläggs samtidigt svagheter i de olika journalistiska metoderna. Nyhetsjournalistiken har också denna gång haft problem med proportionerna.
Det är rimligt att fråga sig om Alcalás eventuella brottslighet motiverar den enastående uppmärksamhet och alla de journalistiska resurser frågan givits. Ännu är Alcalá inte dömd i rättslig mening, nyhetsjournalistiken har emellertid haft en tydligt dömande och attackerande framtoning. Varför den ideligen hamnar i den positionen borde diskuteras mera.
Vad Alcaláfallet ännu tydligare visar är hur förbluffande lite några kulturjournalister vetat om saken när de givit sig in i debatten. Det är givetvis fullt legitimt att försöka stödja Alcalá och verka för att han inte utsätts för en orättvis behandling. Men för ofta har känslomässiga yttringar framställts som om de sakligt byggde på fakta och dokument.
För långt har det definitivt gått när enskilda nyhetsjournalister misskrediterats av dåligt pålästa kulturjournalister.
Ärligare hade varit om fler på kultursidorna hade sagt som det var: ”Jag tycker om Jesús Alcalá, döm honom inte för hårt”, istället för att hänvisa till föga eller inte alls kontrollerade sakförhållanden.
Chefredaktör
