När erfarenheten talar
Hela tiden framträdde människor medså svåra livserfarenheter att det närmade sig det outhärdliga.
Ofta har jag funderat över intervjuandet. Merparten av tiden som journalist har jag träffat personer som på olika sätt haft med makten av skaffa. Det är inget konstigt i det, eftersom journalistiken oftast rör sig i maktens närhet och i sig själv är maktutövande.
Men inom mig har det alltid funnits en motkraft som jag har haft svårt att hantera. Alla dessa representanter, experter och sakkunniga har med ojämna mellanrum plötsligen inte känts så angelägna. Jag har ju hört formuleringarna förut och jag har nästan trott mig om att kunna skriva ner svaren i förväg. Det är ett farligt läge för en journalist, när skrivandet slutar vara en levande och skapande sysselsättning.
Kollegor till mig kan säkert erinra sig hur jag då börjat tala om vikten av en närvarande journalistik av kött och blod. Visst skall experter och officiella personer intervjuas, men det räcker inte alltid till för att skildra verklighetens alla hörn.
bryt
Saken har skapat slitningar inom mig. Men i förra veckan fick jag en aha-upplevelse. Det när jag läste det kapitel ur Björn Hägers bok Intervjuteknik som vi publicerade i senaste Journalisten. Här skiljer Häger med hänvisning till Knut Røe på erfarenhetsspråk och kunskapsspråk. ”Erfarenhetsspråket används om sådant som man har förstahandskunskap om och kunskapsspråket om det man har i andra, tredje hand och så vidare”, heter det i boken.
När Häger utvecklar vidare, med fortsatt hänvisning till Røe, blir bilden ännu klarare. Den med egen erfarenhet av något har ett språk som är mera sinnligt, personligt och konkret. Rötterna finns i talspråket. Den som talar med andra- och tredjehandsuppgifter är abstraktare och opersonligare och språket blir bildfattigare och det närmar sig skriftspråket.
Javisst, så ligger det till, den distinktionen hjälper oss att förstå hur valet av intervjupersoner i hög grad styr hur levande en berättelse kan bli.
Jag tänkte på det när jag i förra veckan såg Janne Josefssons reportage i Uppdrag Granskning om slavhandeln i Tjeckien. En 14-årig flicka, prostituerad och drogmissbrukare, vittnade lågmält om övergrepp hon utsatts för, en gammal arbetare talade om hur bostadsområdet han bodde i förvandlats till misär, en hallick menade att de prostituerade är till för att utnyttjas, en barnhemsanställd förklarade att det inte fanns en enda som visat intresse för att adoptera ett övergivet litet barn av zigenskt ursprung.
bryt
Hela tiden framträdde människor med så svåra livserfarenheter att det närmade sig det outhärdliga. Det blev ett starkt, smärtsamt och upprörande reportage. Alltsammans drevs journalistiskt av en underliggande vrede, sorg och indignation, signerad Janne Josefsson när han är som bäst.
Det var också ett aningen annorlunda Josefssonreportage på så vis att han var ovanligt tillbakadragen och det var inget våldsamt bultande på dörrar. Intervjupersonerna var tveklöst i centrum. Dessutom fanns det i avslutningen en öppning, ett ljus. Det framkom att Josefssons kvinnliga tolk ställt upp som stödperson åt den 14-åriga flickan som nu söker ett nytt och värdigt liv.
Reportaget visade hur viktigt det kan vara att låta människor med egna erfarenheter berätta, hur angeläget det kan bli med förstahandsuppgifter.
Chefredaktör
