Kungen får stå ut
Det märkligaste som hänt den senaste tiden är att vänner till kungafamiljen vill inskränka i yttrandefriheten för att skydda kungafamiljens privatliv.
Allra märkligast är professor emerita Madeleine Leijonhufvuds påstående att kungen mobbas, bland annat för att medierna skriver om hans påstådda affär med Camilla Henemark, och för att det görs en satirbild över det.
Satirbilden är klockrent inom yttrandefrihetens gräns, när det gäller kungen, hans vänner och drottningen. Kanske är det lite mindre klockrent att hänga ut Camilla Henemark som en kropp man äter pizza från. Camilla Henemark har enligt egen utsaga inte godkänt att bilden som togs för tio år sedan får användas på detta sätt.
Jag undrar om konstnären Elisabeth Ohlson Wallin och Daniel Suhonen, Tidens chefredaktör som först publicerade bilden, ägnade henne en enda tanke inför publiceringen. Jag är rädd att det bara var de prominenta männen och drottningen som var i deras fokus. De har båda två redan bett Camilla Henemark om ursäkt, hon får själv bestämma om det räcker.
Men vårt statsöverhuvud får som sagt lov att klara värre intrång i sitt privatliv innan gränsen är nådd. Vi har tack och lov, och jag hoppas att vi aldrig får det, inga inskränkningar för privatlivet i våra yttrandefrihetsgrundlagar.
Det förstår säkert kungafamiljen själv, men kanske inte deras vänner. De ser en vän som lider och det är vackert, vällovligt, att de vill agera. Men för både kungahusets och yttrandefrihetens skull borde de nog lära sig att hålla tand för tunga i dessa sammanhang. Även om yttrandefriheten självklart även gäller professorer som gått i pension.
X X X
Det är bra att påminna sig ibland, att framtiden inte är given. Sveriges Radios tidigare VD Mats Svegfors pekade på detta i sin debattartikel i Aftonbladet den 2 oktober. Mest var det en kritik mot Schibsteds nedskärningar på Svenska Dagbladet. Men han tog också upp att vi fortfarande har alla möjligheter att göra något åt branschens framtid, kanske genom att införa ett nytt ekonomiskt stöd för kvalitetstidningar, för att stötta demokratin.
Många mediehus har det ekonomiskt svårt och ett omställningsstöd till digitala plattformar kunde kanske vara en idé. Public service-stöd till tidningar ett annat.
I Finland har journalister regler för hur man ska citera andra mediers nyheter. ”Om artikeln inte innehåller egen information eller om källmaterialet har en dominerande roll, ska källan anges redan i rubriken eller genast i början av artikeln”, står det till exempel i finska opinionsnämndens principuttalande om citat. Men det räcker inte menar en av Finlands mest uppskattade grävande journalister Tuomo Pietiläinen. Han tycker att de som citerar ett scoop inom 24 timmar, borde betala 2 000 euro. Det skulle säkerställa grävande journalistik också i framtiden, menar han.
Eftersom grävande journalistik är dyrt och tar tid, borde medier som använder andras grävande betala för det.
Det är också en annorlunda, kanske möjlig, idé för att förvissa sig om att det även i framtiden ska finnas kvalitativ så kallad originaljournalistik.
LEDARSTICK
Uselt betalt
300 kronor för att översätta åtta nöjesartiklar och skriva ytterligare två. Tidsåtgången beräknas till tre timmar. Detta jobb finns att söka via arbetsförmedlingen. Det låter som ett skämt, men är på fullaste allvar.
Professionella frilansar nappar naturligtvis inte på detta, förhoppningsvis ingen annan heller. Men hur lite är redaktionerna beredda att betala för en frilansartikel/inslag? Det finns en oroväckande trend att betala allt mindre för frilansmaterial. Den skadar oss alla. Om vi inte lyckas hålla uppe frilansarnas betalning, kommer inte heller anställdas löner att kunna upprätthållas, de är kommunicerande kärl.
Jag hoppas att det inte är de här lönerna SvD har i tankarna när ledningen nu pratar om att den ska bli en beställarorganisation.
