Dikten och journalistiken
I Woody Allens film Kairos röda ros stiger en rollfigur ned från filmduken och inleder en romans med en kvinna i publiken.I Torgny Lindgrens roman Pölsan sparkar chefredaktören en fantasifull lokalredaktör sedan det uppdagats att de notiser denne levererat till tidningen (Norra Västerbotten?) varit uppdiktade.
Vi förlåter romanens olycklige redaktör för hans tilltag och vi accepterar att filmens rollfigur rymmer från fiktionen och tar sig ut i verkligheten. Båda hör hemma i konstens värld där allt kan och ska kunna hända.
I journalistiken måste man däremot i någon mening alltid ta avstamp från den alldeles verkliga verkligheten. Den praktiska hypotes vi journalister har att utgå från är att verkligheten faktiskt finns. Det är den vi efter bästa förmåga ska försöka beskriva på ett sätt som är trovärdigt för publiken.
Ingen lätt eller oproblematisk uppgift. Vi har alla våra subjektiva upplevelser av händelser och företeelser. Vi gör våra urval och vinklingar, medvetet eller omedvetet. Förment objektiva sanningar ska – måste – ifrågasättas.
Under senare år har vi vant oss vid dokusåpan, en genre inom underhållningsvärlden, där dramatiska händelser, skandaler och kärleksaffärer utspelas. En illusion av verklighet skapas.
Tidningarna hakar på och ger stort utrymme åt såporna som vore det som sker där en verklighet att ta på allvar.
De senaste månaderna har den nöjesjournalistik som skildrar dokusåpornas skenverklighet färgat av sig på tidningarnas nyhets-, kultur-, och debattsidor.
Intressant är att de skönlitterära författarna Maja Lundgren och Unni Drougge, som kunde förväntas försvara diktarnas frihet och rätt att fabulera, nu insisterar på att de namngivna personer de angriper i sina romaner är verkliga, och att böckerna är ”sanna”.
De utpekade, däremot, värjer sig och hävdar att romanfigurerna falskeligen tillvitas osympatiska egenskaper och gärningar. De angripna hävdar att romanerna är fiktiva. Ur deras synvinkel handlar det om lögn och förbannad dikt.
Aftonbladet kallade till presskonferens när Alex Schulman lade ner sin blogg som tidningen hyst på sin webb. Schulman förklarade att han hade drabbats av ruelse över att den fiktiva ”Alex Schulman” han uppfunnit blivit så elak. Han skyllde på sin fiktive namne som hade hetsat honom att skriva som han gjort.
När skribenten själv är så osäker i sin identitet och verklighetsuppfattning, hur ska då läsaren kunna avgöra vad som är vad.
I bästa fall kan något vettigt komma ut av den senaste tidens debatter. Sanningsbegreppen i skönlitteratur, bloggar och journalistik behöver skärskådas. Frågor om objektivitet och subjektivitet, sant och falskt, fakta och fiktion, är mer komplicerade än de först ser ut. Kanske kan journalister ta hjälp av filosofer och litteraturvetare som länge funderat över språket och dess möjligheter att beskriva verkligheten.
Men de 500 journalister på MIA Eter-området som ännu väntar på nytt kollektivavtal svävar knappast i ovisshet om hur deras akuta verklighet ser ut. De behöver förbättrade villkor, inte minst de medarbetare på lönsamma TV4 som sliter hårt med tidiga morgonpass. TV4-klubbens enkät om hur arbete på tidiga morgonpass påverkar hälsan avslöjar förfärande förhållanden.
BRA
Modernista
Det alerta förlaget Modernista återutger Thorsten Jonssons roman Konvoj och en samling av hans noveller liksom författarintroduktionen Sex amerikaner.
Dagens Nyheters USA-korrespondent på 40-talet var en stilist som visste att hushålla med orden. Han har länge varit en doldis i den svenska litteraturen, men alltid haft en trogen läsekrets och varit en författarnas författare. Borde också bli en journalisternas författare. HL
ORD I TIDEN
Hen
Behövs det ett nytt könsneutralt pronomen för att ersätta hon och han? Den utmärkta Språktidningen (3/07) berättar att de språkliga alternativen den eller hon eller han inte känns helt okej bland alla transvestiter och att en pronomenrevolution kan väntas, där ordet hen lanseras som ett alternativ, liksom hens och henom. Smaka på dem!
Med tillräcklig lobbying, som när bling-bling blev ett ord i snart sagt varje magasin, så kan det kanske gå vägen. QR
ÄNTLIGEN!
Kaliber, P1
Sedan 2004 har hundratals kinesiska tonårsbarn hamnat i Sverige utan pass och sedan försvunnit spårlöst. Ni har säkert läst notiserna. Den svenska polisen vet inte var de tar vägen, kinesiska myndigheter vet inte heller. Men Kaliber i Sveriges Radios P1 vet!
Åtminstone vad som hänt en av dem – 17-åriga Zheng Jiali. Lyssna på Hanna Sahlbergs och Björn Tunbäcks reportage om henne på sr.se. Och leta gärna reda på fler försvunna barn. JN