Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

Benkö behöver läsa på

(UPPDATERAD MED CILLA BENKÖS SVAR) I en medievärld där traditionella tidningsföretag sänder TV, TV-bolag publicerar artiklar och radiobolag producerar artiklar och lägger upp bilder, är det otidsenligt att det etiska systemet är uppdelat efter medieslag.

Men Cilla Benkö, snart VD på SR, verkar inte se poängen med en gemensam medie­etisk självsanerande nämnd. Hon ser hinder, i stället för möjligheter (se artikel sidan 32).
Det är så här enkelt: En gemensam etisk nämnd för alla medieslag behövs för att underlätta för allmänheten att anmäla pub­licistiska övergrepp. Varför ska allmänheten behöva vända sig till olika instanser när ett eventuellt övergrepp begåtts i medierna.

Ett gemensamt medieetiskt system skulle dessutom göra etiken mer levande. Vi skulle prata om samma regler, kanske skärpa reglerna när det behövdes. En nämnd, där särintressen inte har avgörande betydelse skulle väga den enskildes obehagliga upplevelse mot allmänintresset.
Det är rimligt att tro att staten vill förvissa sig om att etermedierna lever upp till det sändningstillstånd som finns, som Cilla Benkö invänder. Men varför skulle regeringen inte kunna vara intresserad av en etisk prövning utöver eller som ett komplement till det. Skulle inte allmänheten kunna anmäla till en etisk nämnd, även om staten granskar avtalet via sin egen? Ett självsanerande system utan kommersiella intressen har fungerat mycket väl och inspirerar utanför våra gränser.

Vilka som sitter i Granskningsnämnden för radio och TV bestäms av regeringen. I Pressens opinionsnämnd sitter idag representanter för allmänheten (6), Journalistförbundet (2), Tidningsutgivarna (2), Publicistklubben (2) och Sveriges Tidskrifter (2), samt två jurister som utses av Pressens samarbetsnämnd. En gemensam nämnd skulle få nya medlemmar, vilket är själva poängen och naturligtvis skulle sammansättningen förändras på flera sätt. Men allmänhetens representanter bör inte få mindre inflytande.
Cilla Benkö säger i Journalistens artikel att staten knappast skulle låta Sveriges Radio granska sig själv. Nej, det tror inte jag heller. Det är också det som är poängen med MO, Medieombudsmannen, och MON, Mediernas opinionsnämnd. Där skulle Sveriges Radio granskas av allmänheten, jurister, publicister och journalister. Inte av sig själva eller av regeringen.

Värt att komma ihåg är också att alla medieslag har enats om Spelregler för press, radio och TV.  Journalistförbundet står bakom dem, liksom även Publicistklubben. Ändå är det bara utgivare inom pressen som låter sig bli granskade efter dem.
Det självsanerande systemet med PO och PON var nyligen en orsak till att Yttrandefrihetskommittén avstod från att inskränka yttrandefriheten med en regel om integritetsbrott. En tydlig markering om hur högt värderat systemet är.
Även Granskningsnämnden har ett gott renommé och visst finns det svårigheter att ta sig förbi. Två ord saknas till exempel i de gemensamma spelreglerna: opartiskhet (endast public service) och saklighet (alla etermedieföretag). I stället finns i våra gemensamma regler krav på att innehållet ska vara korrekt och att kritiserade parter har rätt till samtidigt bemötande. Kanske vill staten fortsätta att granska public service på dessa punkter, men skillnaderna är inte större än att det åtminstone är värt att utreda på riktigt.

Jag skulle önska att Cilla Benkö innan hon inträder i sin roll som VD i oktober, sätter sig in i vad MO och MON verkligen skulle betyda för den allmänhet som hon är satt att tjäna. Då kanske hon lättare kan se möjligheterna och inte bara hindren.

 

LEDARSTICK

Garanteras oberoendet med en skatt?

Jag delar oron över public service-utredningens förslag att skrota licenssystemet för att i stället införa en public service-skatt. Hur ska oberoendet från staten garanteras?
 

SVAR från Cilla Benkö:

Granskningsnämnden tar emot över 1000 anmälningar per år. Under 2011 prövades  endast sju av dessa  mot bestämmelsen om respekt för privatlivet. I några av dessa fall aktualiseras också bestämmelserna om saklighet eller opartiskhet.

Jag är enligt tidningen Journalisten dåligt påläst och oinsatt i och med att jag inte ställer upp på kampanjkravet att prövningen som görs av granskningsnämnden av dessa  mycket få fall ska gå över till en nyinrättad Medienämnd, gemensam för pressen och etermedierna.

Hela diskussionen om en gemensam etisk prövning har ensidigt utgått från tidningarnas situation. Då kan det te sig enkelt. In med public service så kan vi bidra till att finansiera verksamheten hos PO/PON. Men för public service är  granskningen en del av en mycket större helhet. Jag säger inte  att det är omöjligt att konstruera en annan prövning av public serviceverksamheten. Men om man ska ändra hanteringsordningen enbart på grund av sju fall per år måste man också ta ställning till den dubbelprövning som vi redan vet skulle uppkomma.

Det skulle för den enskilda  krävas en anmälan till en gemensam medienämnd för brott mot respekt för privatlivet och en annan  till granskningsnämnden för brott mot kravet på saklighet eller opartiskhet. Publiken måste alltså göra två anmälningar för  en och samma publicering vilket knappast gör att det blir enklare. De båda anmälningarna kommer att se exakt likadana ut och den överhängande risken  är att  olika organ kommer till olika slutsatser.

Sveriges Radio har inte motsatt sig att frågan om vem som ska pröva de sju  fallen  utreds. Gör gärna det. Men frågan har inte utretts i den public serviceutredning som läggs fram i dagarna. Ingenting ändras därmed under tillståndsperioden 2014-2019. Visst kan vi diskutera var ett tiotal  fall om respekt för privatlivet ska prövas årligen från 2020 och framåt. Men möjligen finns det helt andra frågor i det tidsperspektivet som har företräde för oss som är verksamma i dagsmedierna. Det anser i alla fall jag.

Cilla Benkö

Fler avsnitt