Gå direkt till textinnehållet

Smutskastningen kan börja

En journalist bör av naturen vara oppositionell. Vår aningslöshet gentemot PR-konsulternas mediestyrning och medieträning är på väg att bli ett riktigt stort problem. Här är det senaste exemplet: Google har blivit ett nytt redskap för lobbyister och PR-konsulter för att gardera sina uppdragsgivare mot kritisk bevakning.

Det är effektivt. Det är billigt. Och det går inte att komma åt. Det är bara Google som kan bestämma om det är rimligt eller inte att ett företag köper en enskild människas namn som nyckelord.

Exakt detta har drabbat dokumentärfilmaren Fredrik Gertten.

Annons Annons

Fredrik Gertten retade banankompaniet Dole till vansinne med sin rapportering om företagets sätt att hantera miljön och sina anställda. Det finns många spännande saker skrivna om denna historia. Inte sällan på sajter som använder Google AdSense, Googles utplacerade annonser.

En snabbkurs: alla som äger en internetsajt kan enkelt placera ett stycke kod från Google på den. Sajten matas sedan med annonser som via nyckelordssökning i det du skriver matchas mot ditt innehåll. Starta en bilblogg och du kommer att få annonser om bilar. Du delar intäkten med Google. Annonsören bestämmer själv vilka nyckelord som kan vara relevanta.

Nu har Dole köpt en rad kombinationer av ord på det här viset, för att i anslutning till all rapportering om Dole-skandalen kunna erbjuda en länk: kom till vår sajt och läs vår version i stället!

Exakt vilka ord Dole har köpt får vi inte veta. Google berättar inte sådant. Att döma av resultaten skulle jag gissa att de har köpt Fredrik Gerttens namn. Säkert också namnet på hans film, "Bananas!*", som praktiskt nog skrivs med en urskiljande asterisk.

Vad Dole har betalat är också hemligt. Alla sökord säljs via en speciell auktionsmodell. Men hur många andra annonsörer har bjudit på sökordet "Gertten"? Sannolikt ingen alls. Alltså blir det billigt. Annonsören betalar per klick, några öre, någon krona. Exponeringen i sig är oftast gratis.

Google AdSense är som var och en nu förstår ett extremt kostnadseffektivt sätt att lobba mot misshagliga journalister och besvärande rapportering.

Det här är bara ett enda störande exempel. Är man journalist finns det nu två saker att göra:

  • För det första bör man orientera sig mer om hur det här systemet fungerar. Det är komplext. Det ni just har fått höra är en snabb exposé – bakom finns en hel vetenskap.
  • För det andra bör man ställa Google till svars. Vilka etiska principer gäller för nyckelordsannonseringen? Tillåter Google att någon hävdar "bättre rätt" till ett sökord, på samma sätt som man kan göra till en internetadress? Det finns tusen bra frågor att ställa.

Den som söker på något hos Google, nästan vad som helst, kommer att få två typer av träffar.

Sökresultatlistan till vänster vill Google kalla "opartisk" eftersom den inte går att köpa sig plats på. Några opartiska sökresultat är det förstås inte fråga om – tusentals ingenjörsbeslut ligger till grund för vad som ska hamna där. I denna lista får man träffar sorterade efter en relevans som Google bedömer. Där finns lite av varje.

I spalten till höger hamnar annonserna, eller de "sponsrade länkarna" som Google föredrar att kalla det.

Hur lång tid tar det innan vi ser politisk smutskastningsannonsering från högern vid en sökning på Lars Ohly eller motsvarande? Även här borde Google träda fram och kommunicera tydligare.

Äger man världens i särklass viktigaste informationsredskap medföljer vissa plikter.

Fler videos
Fler avsnitt