Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ola Sigvardsson
journalist (fd Medieombudsman)

Ska medier samarbeta med polisen?

Är det verkligen mediernas uppgift att hjälpa polisen att fånga skurkar?

Tanken smyger sig på medan jag arbetar med en anmälan mot Västmanlands Läns Tidning, VLT. I sitt webbsända TV-program Brottsplats publicerade tidningen en övervakningsfilm. Två kvinnor handlar i en livsmedelsbutik. Av inslaget framgår att kvinnorna kommit över en äldre mans Ica-kort. Brottet beskrivs som ”fegt” och ”ynkligt”.

Märkligt nog är endast en av de två kvinnorna pixlad. Det motiveras av utgivaren med att polisen inte visste identiteten på henne. Publiceringen var ett sätt att få in tips till polisen.

Men är det verkligen mediernas roll?

Argumentet för är ”den gode samhällsmedborgaren”. Att alla bör göra vad man kan för att hjälpa polisen bekämpa kriminalitet. Problemet är att mediernas viktigaste roll i sammanhanget är att granska polisens verksamhet. Polisens unika ställning i samhället, rätten att bruka våld, gör det till en viktig del av mediernas demokratiska uppdrag.

Kan det uppdraget förenas med att man samverkar nära med polisen, till exempel genom att visa bilder och videoklipp på ännu inte gripna personer? Hur tuff blir granskningen om man samtidigt samarbetar och är beroende av material från polisen?

Det finns en pressetisk praxis som säger att om misstänkta brottslingar kan anses utgöra en samhällsfara kan det vara okej att visa upp dem i medierna under polisjakten. Ett exempel är jakten på de misstänka mördarna på Stureplan 1994. Medierna fick bilder av polisen och många valde att publicera.

Men är två kvinnor som länsar ett Ica-kort en samhällsfara? Problemet med många av de övervakningsfilmer som polisen matar medierna med är att det handlar just om småbrottslighet. Kriminalitet där det inte finns skäl att visa upp de misstänkta för en stor publik.

I VLTs fall fälldes tidningen för grovt brott mot god publicistisk sed. Brottet var inte så allvarligt att kvinnan borde ha exponerats, tillmälena "fegt" och "ynkligt" spädde på kränkningen – och när filmen visades hade kvinnan redan självmant gått till polisen, vilket tidningen kände till.

Ett allvarligt etiskt övertramp. Men jag undrar om inte synen på mediernas uppdrag är den viktigaste frågan.

Fler avsnitt