Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Julia Nilsson
Redaktionschef & stf ansvarig utgivare

Rätten skyldig till Cirkus Quick

Att det skulle följa en intensiv debatt efter Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare var väntat. Men det finns inslag i debatten som överraskar – negativt. Denna självgoda vad-var-det-vi-sa-konsensus också från folk som inte har sagt flasklock i Quick-saken sedan nittiotalet. Fast de har haft många chanser.

Förenklingarna står som spön i backen. Trist är det också att betrakta när aktörer i medvind sparkar på dem som redan ligger.
Då tänker jag inte på Leif GW Perssons holmgång med Göran Lambertz i Aktuelltstudion. Två mediala tolvtaggare drabbade samman så mossan sprutade om klövarna, alltmedan GW suckade som höststormen. Det var riktigt kul. Lambertz klarade sig hyggligt i direktsändning. Hans bekymmer är ju i stället argumenten. I hast hade han staplat fem ”bevis” för att Quick kunde ha begått något av de mord han redan är frikänd för.  
Alla som har läst Råstams bok kan åtminstone pulvrisera de bevisen.

Som skräckgestalt var Thomas Quick nästan knäckande attraktiv i början på nittiotalet. Hade Sverige verkligen fått en egen Hannibal Lecter? En inhemsk seriemördare, sadist och kannibal? Åklagare, polis, advokater, mentalvård och medier skapade tillsammans en fantom som kallades Thomas Quick. De professionella rättsvårdarna runt honom betedde sig som en blint troende sekt, enligt Råstam.
Jag anmälde boken i Expressen och tyckte att den var övertygande, lågmäld men spännande som en deckare. Jag undrade hur man nu ska kunna låta bli att tillsätta en medborgarkommission? Det är jag inte ensam om.

Jag letade faktiskt efter exempel på mediala övertramp, mediernas roll i Cirkus Quick var viktig. Visst förekom det parodiska formuleringar, som när Expressens reporter stönade fram frågan om Quick ens kunde ”kallas en människa”? Men när jag läste citat ur Kerstin Weigls rapporter i Aftonbladet så tänkte jag att skulden knappast var hennes. Om man satt i domstolen och såg dessa redigerade videofilmer av en vrålande och gråtande Quick, och hade domstolen som garant för att det man ser är korrekt – hur mycket kritiskt sinne kan jag kräva av reportern? Skulden faller tungt på rättens tjänare.
 Borde man ha genomskådat bluffen på nittiotalet, var det så enkelt? Alla har sin bild av enkelheten. Leif GW ansåg till exempel att Quick bara gjort sig skyldig till ”patetiska småbrott”. Där är vi inte överens. Övergrepp på minderåriga, knivöverfall, grovt rån och människorov är knappast patetiska brott.

Annons Annons

Medan Hannes Råstams bok om Quick är mer nyanserad och ödmjuk än hans TV-program var, så har debatten efter boken blivit hätskare och mer enkelriktad – kändisen Göran Lambertz är en given måltavla, Claes Borgström en annan.
Att allt inte är enkelt visade P1s Studio Ett i sin ovanligt nyanserade specialsändning, bland annat med psykiatriska experter som strimlade varandras hypoteser. Säga vad man vill om fallet Sture Bergwall – enkelt är det inte.

Till sist. Den som hoppade på en slagen man var Mattias Göran­s­son i P1s Medierna. Det är Göran­s­son som har slutredigerat Råstams manus. I ett mejl till Dala-Demokratens chefredaktör smädade han reportern Gubb Jan Stigson å det grövsta, kallade honom en vacklande zombie, för att han förvisso har målat in sig i ett hörn när det gäller Quick och skuldfrågan. Gubb Jan Stigson var en tid belagd med munkavle, förbjuden av DD att yttra sig i frågan.  
I sin bok behandlar Hannes Råstam meningsmotståndaren  Stigson med respekt, medan Göransson spottar på honom, helt i onödan. Han borde be om ursäkt. Det skulle både Göransson och debattklimatet tjäna på.

Fler avsnitt
Fler videos