”Man kan fängsla journalister, men aldrig journalistiken”
Krönika I helgen skickade den i Turkiet frihetsberövade svenske journalisten Joakim Medin sin andra hälsning från högsäkerhetsfängelset. ”Jag hoppas fortfarande att det här kan gå att lösa snabbt. Jag vill fortfarande tro på att pennan är mäktigare än svärdet”, avslutas det hjärtskärande och modiga meddelandet från Joakim Medin, som snart ska bli pappa.
Sedan Joakim Medin greps på Istanbuls flygplats för tre veckor sedan har många journalister och vanliga medborgare ringt mig och ställt en och samma fråga: Varför sitter en oskyldig svensk journalist i fängelse i Turkiet?
Ibland svarar jag att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, som har samlat all lagstiftande, dömande och verkställande makt i sina händer, inte vill att utländska journalister ska rapportera om den nedmonterade demokratin, den brutala förtryckarapparaten och fängslandet av journalister i Turkiet. Genom att frihetsberöva en svensk journalist vill Erdogan-regimen statuera exempel så att andra utländska journalister inte ska våga bedriva journalistik i Turkiet.
Andra gånger svarar jag att Erdogan-regimen ibland ägnar sig åt gisslandiplomati med syfte att byta ut en oskyldig utlänning mot en oliktänkande som har fått en fristad till exempel i Sverige.
Båda svaren kan stämma, men jag tror att det bästa svaret kommer från Joakim Medin. Pennan är mäktigare än svärdet. Så bra och vackert sagt!
Despoter är livrädda för pennan, eftersom den skapar tankar och åsikter hos förtryckta medborgare. Pennan skapar motstånd och kastar tyranner från tronen. Så har det varit i århundraden.
Och jag har en dålig nyhet för alla yttrandefrihetsfientliga despotiska regimer. Man kan fängsla alla journalister i ett land men det går inte att fängsla journalistiken. Man kan fängsla journalisten, författaren, förläggaren, akademikern, men despoter kan inte fängsla vår kreativitet, våra tankar, våra visioner eller våra drömmar. Den svenske förläggaren och poeten Gui Minhai, som varit frihetsberövad i mer än nio år för att han använt sig av sin yttrandefrihet, memorerade till exempel diktsamlingen Jag ritar en dörr på väggen med fingret i fängelset!
Det finns två huvudanledningar till att mörka krafter, från kinesiska muren till Mexiko City, aldrig kommer att lyckas fängsla journalistiken – oavsett hur mycket pengar och poliser de har.
För det första lever vi i en globaliserad internetvärld med avancerad kommunikationsteknik och sociala medier. På nolltid kan en mobiltelefonbild som visar polisbrutalitet i Istanbul, nå hela världen via sociala medier, och den bilden kan tas av vem som helst.
För det andra kommer det alltid att finnas medborgare i alla stater som vill informera om orättvisor, om våld, om korruption. Även om en regim kontrollerar eller fängslar samtliga redaktioner i ett land kommer det alltid att finnas medborgarjournalister.
Många av oss minns när coronapandemin bröt ut i Kina. Kinas kommunistparti, som väljer vilka nyheter invånarna i landet ska ta del av, motarbetade all kritisk rapportering om konsekvenserna men lyckades inte stoppa den.
En medborgarjournalist som jag beundrar är Zhang Zhan. Hon satt fyra år i fängelse efter att hon direktrapporterat om det stora coronautbrottet i Wuhan i Kina.
Utan medborgarjournalistik från Bellingcat hade vi vetat mycket mindre om Vladimir Putins diktatur. Utan bilder från medborgarjournalister hade rapporteringen om upproren i Myanmar, Syrien, Egypten och Iran varit mycket bristfällig.
Man kan fängsla journalister, men aldrig journalistiken.
Pennan är starkare än svärdet.
Frihet åt Joakim Medin – nu.
