Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Julia Nilsson
Redaktionschef & stf ansvarig utgivare

Journalister har mycket att lära näringslivet

Själv är jag ganska imponerad av det här otacksamma yrket. Vi journalister blir väldigt bra på en massa saker. Vi försöker oftast överleverera, gör ett lite bättre jobb än vad som förväntas av oss. Vi håller deadlines.

Det är egentligen bara två saker jag verkligen ångrar från mina år som reporter på den stora tidningen.

Det första är Nintendo. Jag var i Japan en höst på 80-talet och landet hade just gripits av den första stora TV-spelsfebern. Nintendo hade släppt sin första Home Entertainments System och det rådde upploppsstämning. Japanska utbildningsministeriet förbjöd bolaget att släppa nya spel på veckodagar. De fick bara ges ut på lördagar. Annars stannade alla kids hemma. Själv besökte jag en japansk familj och blev totalt förödjukad av familjens små döttrar på ett spel som jag i efterhand förstått måste ha varit Super Maria Bros. Dom hoppade, skuttade, plockade powerups och bonusar när dom rusade från nivå till nivå, själv tog jag två osäkra steg framåt, började blinka och blev hälften så stor. Jag hör fortfarande flickorna skrika ”Half dead, half dead” i triumf!

bryt

Sedan är jag inte dummare än att jag förstod att det här var något och jag ville ha en Nintendo-maskin med mig hem så jag åkte till elektronikstaden Akihabara där konsumtionsprylarna ligger staplade tre våningar högt och lyser upp Tokyonatten som en mindre kärnvapenkrevad. Det var ellertid en massa strul med volt-tal och TV-standards och det verkade inte som en Nintendo-maskin skulle fungera med en vanlig svensk TV.

Först på planet hem förstod jag att jag gjort bort mig och att jag inte skulle ha köpt en egen maskin, jag borde ha fixat generalagenturen för Skandinavien. Och det var då jag begick mitt stora misstag. Jag gick tillbaka till tidningen och började jobba som planerat i stället för att ta första bästa plan tillbaka till Japan och fixa det.

bryt

Nästa misstag: Adam Backström var svensk mästare i skattesmitning, eller något sådant. Jag minns inte varför jag ringde honom, men avsikten var troligen att hänga ut honom på något sätt.

Skurken visade sig dock vara ytterst trevlig. Vi pratade i timmar. Han förklarade att det han var bra på, det var inte affärer i sig utan det var att gå igenom väldigt stora mängder information och hitta det som var grejen. På många sätt var det exakt vad jag själv gjorde. När jag skrev musik var jag väldigt bra på att hitta nästa stora artist långt innan den blivit stor. Vid utlandsdesken utvecklade jag en fin känsla för vilken regim som skulle falla härnäst och var det började dra ihop sig till ett litet krig.

Vi gjorde samma jobb.

Han blev rik.

Jag skrev löptoppar och fick bildbyline.

Det var inte svårt att inse att hans sätt var bättre än mitt så jag borde ha sadlat om där och då men gjorde det givetvis inte för jag hade en väldigt bra uppföljning att skriva till nästa dag och så var det något annat och så rann veckorna iväg.

Så är det att vara journalist.

bryt

Ibland är det själva jobbet som gör att man missar det som är grejen. Sven Delblanc skrev en gång om hur han under sin tid i Iran på 70-talet såg allt det som ledde fram till ayatollornas revolution men att han förträngde det för att det var en annan berättelse han var satt att skriva och där passade inte det han såg in. Han använde liknelsen om grodan som hittade en diamant i gräset men inte tog hand om den för det var mask den letade efter.

Själv är jag ganska imponerad av det här otacksamma yrket. Vi journalister blir väldigt bra på en massa saker. Vi försöker oftast överleverera, gör ett lite bättre jobb än vad som förväntas av oss. Vi håller deadlines. Vi är väldigt bra på att gå genom stora mängder information och plocka ut väsentligheterna och till sist är vi helt outstanding på att kunna ta snabba beslut.

Allt detta är sånt som det övriga näringlivet skulle må bra av, men som vi inte riktigt utnyttjar för att journalistrollen kommer i vägen.

Fler videos
Fler avsnitt