Gå direkt till textinnehållet

Jag vill hyperläsa

Under större delen av 1990-talet hade jag en egen hylla bakom disken i den anrika Press Stop-butiken i Gallerian i Stockholm. Ovanför etiketten som det stod "Häglund" på placerades varje måndagseftermiddag ett ex vardera av Sunday Times, Observer, Independent on Sunday samt, under de perioder som butiken fick distributionen att fungera, helgupplagan av New York Times. Som jag betalade 150 kronor för.

Japp. 150 spänn för ett exemplar av en dagstidning. Visserligen var söndagsutgåvan av New York Times tyngre än övriga veckans pappersinsamling, men ändå.

Jag älskade att breda ut mina internationella dagstidningar och magasin på kaféer för timmar av lusläsning. Jag plöjde mina favoritskribenter och letade nya inspirationskällor och idéer på en och samma gång.

I dag blir jag frustrerad efter fem minuters romantisk cityfika med en kvalitetsdagstidning. Jag handlar alltjämt på Press Stop, men konsumerar helst magasinen tillsammans med kolleger. Vi bladar, river och lånar idéer; är ute efter det konceptuella och grafiska.

Själva läsningsfasen har jag sedan länge flyttat över till webben. Jag vill inte ha en otymplig tidningshög med mig på stan, på bussen eller lunchen, jag vill bara ha tillgång till mitt Feedly-konto där alla mina favoritmedier samlas automatiskt. Och där jag kan både snabbläddra och djupläsa, följa länkar och gå till källor, diskutera i kommentartrådar, följa upp med twitter, hantera text som research… allt i mobilen eller laptopen.

Eller i Ipaden, när den väl släpps i Sverige.

Men tack vare Apples lömska kurtiserande av tidningsbranschen försöker Ipad först och främst bli något helt annat. En konstgjord digital-/analog-omkopplare för aningslösa printkapitalister. Det kommer inte att lyckas, men tidningsbranschen kommer att förlora värdefull tid i sin fåfänga förhoppning om att dess kunder ska vilja sitta med en stum tidningshög igen.

Eller med en hög med cd-rom-skivor, för att låna Gawker Media-grundaren Nick Dentons träffande karakteristik av tidnings-apparna.

En Ipad är en fantastisk maskin för mediekonsumtion direkt på nätet. Men Apple och en naivt överentusiastisk tidningsindustri tänker sig alltså att mediekonsumtionen i Ipaden i stället ska utföras via otympliga appar.

Jag prenumerar gärna på ett bra magasin, eller köper lösnummer, men inte för att sitta intvingad i en gammaldags läsupplevelse och vända animerade låtsassidor.

Jag vill hyperläsa. Det jag betalar för ska vara integrerat med resten av nätet. Jag ska kunna kors- och tvärsläsa det, kommentera det och integrera det med sociala medier, använda det, remixa det.

Att Ipad-konsumera Time Magazine kostar 40 spänn för en utgåva. Relaterat till hur många andra tidningar jag läser dagligen på nätet är det oskäligt mycket. Men det oskäliga är inte själva summan utan inlåsningen, begränsningen. Jag betalar för pärmarna, inte för innehållet; för spärrar i stället för möjligheter.

Det romantiska skimmer jag skapat kring mitt New York Times-kånkande genom Kungsan för 15 år sedan är ett falskt minne. I själva verket stod jag kvar i en timme vid sidan av Press Stop-disken och bläddrade igenom alla bilagorna för att slippa bära på allt jag inte ville ha. Trycksvärtan och dödtiden på stan var lika påfrestande som de olidliga högarna med sparade och bortglömda artiklar hemma. Att vi i dag företrädesvis läser journalistik på nätet och i ett fritt flöde beror på att vi slipper distributionsbojorna från förr.

Det sjuka med tidningsindustrins roll i Ipad-lanseringen är hur man först startar flerfrontskrig mot det neutrala och kostnadsfria Google för att sedan slänga sig i säng med Apple – som censurerar, envåldshärskar och kräver 30-40 procent av intäkterna för både app- och annonsförsäljning, och som, värst av allt, vägrar släppa ifrån sig de ovärderliga kunduppgifterna till tidningarna.

I motsats till Google betraktar alltså Apple tidningsläsarna som sina kunder, inte tidningarnas. På Ipads publiceringsplattform hamnar vi som gör tidningar vid samma galäråra som ungdomsgänget som slabbar ihop tecknade gratisspel på App Store.

Jag ser i och för sig inget fel i det. Men nog känns Google som en både mer publicistiskt etisk och kommersiellt acceptabel samarbetspartner än Apple.

Fler videos
Fler avsnitt