Hundra nyanser av hjärnblödning

”Jag köpte tangentbordet på PC City hösten 2006”, berättar Dan, och blickar ut över såväl sina som mina knän, placerade mot varandra i varsin fåtölj i Dans arbetsrum dit vi har förflyttat oss senare på eftermiddagen, och rör ned mjölken i den varma keramikmuggen. Mattan ligger grå och ullbaserad mellan oss.
”Det är en Gunilla Lagerhem Ullberg-ullmatta från Kasthall”, berättar Dan, och förklarar att han har en speciell relation till just mattor.
”Jag gillar mattor”, funderar han.
(Not till redaktören: Jag vill inte att du ändrar något ord i min text, eftersom jag fick en väldigt ömsesidig förtroendefull relation till Dan, det är ju därför jag är den ende journalisten som fått träda in i hans hem. Så jag har valt av respekt att inte skriva något om mordbranden, nobelpriset, bokframgången i USA eller hans barnhemsengagemang i Nordkorea, jag hoppas ni har förståelse för detta, och givetvis vill jag inte att vi skriver ut Dans efternamn, alla ser ju ändå på bilderna vem han är. Fast måste vi ha bilder på honom? Det känns lite billigt.)

Jag har just fått in den här försenade texten om den fantastiske författaren och renässansäventyraren Dan. Vi måste börja skicka pdf:erna till tryckeriet direkt efter lunch. Jag känner den brända doften av misstänkt hjärnblödning. Efter snart nio år på ett inredningsmagasin med featurejournalistiska ambitioner har jag lärt mig att känna igen hundra olika doftnyanser av misstänkt hjärnblödning.
Men plötsligt, som ett mirakel, detta eviga slutlämningsmirakel, hittar jag – djupt ur ett åldrat bakhuvud – lösningen på denna textkatastrof. Jag måste visserligen låtsas att jag inte läst frilansarens ”krav”, men den integritetsjournalistiska nöden har ingen lag.

Då ringer telefonen. Ser inget nummer i displayen. Jag vet hur idiotiskt det är att i detta läge lyfta luren, men gör det ändå. Kalla det dödslängtan.
”Ja tjena, det är Pigge Snurrefelt AB, pressagent för Dan!”
Miraklet i mitt huvud finns ej mer. Samma rutin som skapade det säger mig nu vad som komma skall. Jag frågar stillsamt vad jag kan hjälpa till med, trycker tillbaka komfortstolen i night flight-läge och spänner säkerhetsbältet.
”Jo, det var ju en jättehärlig text, men journalisten lovade ju att Dan skulle få ändra vad han ville i den, och ha sista ordet, så jag har kollat igenom här nu… ni får till exempel inte skriva om Dannes tangentbord, det känns för personligt, känner jag, men datorskärmen är okej, så den kompromissen kan vi absolut köpa… ja men då så, jag kommer om en timme eller två, och hälsa er AD att hans startbild måste bort, man ser ju soffkudden som Dannes dotter brukar ha bakom rumpan när hon kollar Bolibompa, det blir alldeles för personligt. Och sen måste det stå Snurrefelt AB i texten. Nu får du ursäkta, det är lite stressigt här, men det här ska nog bli bra. Kul! Tjing…”

Två nattsvarta orörliga minuter senare reser jag mig stelt ur stolen och påbörjar en långsam zombievandring till chefredaktörsrummet.
Därinne är det förvånansvärt livat.
”Kjell, vad bra, kom in – Dan här vill snacka med dig!”
Vet inte om jag ska andas ut eller sluta andas helt. Dan skakar hand.
”Hallå, ja herregud, jag läste texten… den ska ni väl inte använda?” skrockar han.
”Men… Snurrefelt..?” undrar jag.
”Ha ha, skit i dem. Vill du intervjua mig nu direkt? Jag har med mig min nya bok om min dotters sjukdom, du kanske kan ögna den först.”
Vi förhandlar oss till en extratimme från tryckeriet och skrider till verket. In med mer kaffe. Går igenom bilderna i detalj med Dan. Han är underbar. ”Det finns en story i allt”, säger han, och börjar berätta om hur han fick ut hela den där sjuttiotalssoffgruppen från Kim Jong Ils palats i Pyongyang.
Vi får ihop det. Layouten börjar pdf:a, Snurrefelt AB sitter och snackar med Dan och allt är frid och fröjd.
Och i skrivarlyan på Söder knackar en frilansare ut sin faktura.