”Ett mirakel att hon sitter här – och ett hopp för Afghanistans framtid”
Krönika Det är ett mirakel att den unga svensk-afghanska journalisten Najwa Alimi sitter mittemot mig på en afghansk restaurang i Skärholmen i södra Stockholm. Hon kunde ha förlorat livet för fyra somrar sedan när de islamistiska talibanerna tog makten.
Najwa Alimi, en av talibanernas måltavlor, var en välkänd och uppskattad nyhetsreporter på tv-kanalen Zan TV, vars redaktion bara bestod av kvinnor. Tack vare stöd från utlandet evakuerades hon från Afghanistan i sista minuten och lever nu i Sverige. Hade hon inte räddats, hade hon kanske placerats i fängelse eller varit död nu.
I motsats till de kvinnliga afghanska journalisterna som är kvar i landet är Najwa Alimi lyckligt lottad. Hon har goda möjligheter att kunna arbeta som journalist igen – om än inte i Afghanistan. Trots den korta tiden i Sverige talar hon god svenska och har etablerat sig väl. Hon har kommit in på Fojos ”Ny Kollega”-utbildning och har redan publicerat artiklar i flera svenska dagstidningar.
När lunchen serverats berättar hon att hon är oerhört orolig för journalistiken och sina kvinnliga journalistkollegor i Afghanistan. Hon har anledning att vara det. Talibanerna kan inte stava till press- och yttrandefrihet. För att dölja sina grymheter eliminerar talibanerna all fri och oberoende journalistik.
De som inte lyder talibanerna placeras i bekännelse-tv där de tvingas be om ursäkt för sitt agerande. Tusentals journalister har lämnat yrket. Journalister frihetsberövas godtyckligt. I förra månaden frihetsberövade talibanerna den kvinnliga journalisten Nazeera Rashidi, en lokaljournalist i staden Kunduz. Självcensuren är utbredd. Afghanistan hamnar på plats 175 av 180 i Reportrar utan gränsers senaste pressfrihetsindex.
Och värst är det för de kvinnliga journalisterna. Efter talibanernas maktövertagande har kvinnor berövats nästan alla sina rättigheter. Kvinnor tillåts inte ens skratta högt eller vistas på offentliga platser. Kvinnor nekas arbete och utbildning. Kvinnors ansikten får inte synas i medierna. De kvinnliga programledarna måste klä sig i heltäckande niqab. Deras röster får inte höras, inte ens när de intervjuar makthavare. Nyligen avbröts en direktsändning av en pressträff bara för att en kvinnoröst råkade rapportera!
När talibanerna tog kontrollen över Kabul arbetade 2 000 kvinnor som journalister i landet. Nu är bara en åttondel av dem kvar. Radiokanalen Radio Begum, som lanserades på Internationella kvinnodagen 2021 och produceras enbart av kvinnor, stängdes ned i februari efter ett påstått ”samarbete med främmande makt.” Alla som har lite kunskap om talibanerna vet att detta påstående är påhittat.
I själva verket beror anklagelsen mot Begum på att makthavarna vill tysta kvinnliga journalister som via radiokanalen når en tredjedel av Afghanistan. Ifjol startade också en systerkanal till Radio Begum, alltså utanför Afghanistans gränser. Den heter Begum TV och har fått ekonomiskt stöd bland annat från Nobelpristagaren Malala Yousafzai som är känd för sin kamp för flickors rättigheter. Begum TV vill vara ett alternativ till de talibanstyrda tv-sändningarna som påminner mer om medeltiden än om samtiden. Men talibanerna gör allt för att stänga världen för sina invånare. Titt som tätt släcker de ned internet i Afghanistan så att ingen afghansk kvinna ska ha tillgång till en sekulär och modern tv-kanal.
Det ser alltså mörkt ut för medierna i Afghanistan. Men en röst säger mig att Najwa Alimi en dag ska starta en tv-kanal i Afghanistan där kvinnliga journalister tillåts såväl höras som synas utan niqab.
Vilken fruktansvärd situation i Afghanistan för kvinnliga journalister. Och för kvinnor generellt där. Att inte ens få skratta offentligt! Varför hörs det så lite om detta? Var är protesterna, uppropen? Det här är rena handmades tales!