En dom utan konsekvenser
Som en jublande naturvårdare som inte kan se kalhygget för några få räddade träd. Så kändes de journalistiska branschföreträdare som jublade över Högsta Domstolens sätt att hantera ”skärmdumpsmålet” förra veckan, då den friande domen från Hovrätten ändrades och en formgivare fälldes för att ha publicerat skärmdumpar där målsägandens knappt synbara fotografier förekommit.
En formgivare vars enda syfte var att visa sitt eget verk, webbsidan i fråga, och som fått klartecken från företaget som betalat fotografen mycket bra för rätten att lägga ut bilderna på sidan.
”Upphovsrättsintrång”, hävdar HD i en dom som sida upp och sida ner ältar ett i webbsammanhang abstrakt resonemang kring tillägg i 1960 års upphovsrättslag gällande litterära och konstnärliga verk, och där man utan motivering gör distinktionen att en grafisk formgivning inte är ett konstnärligt verk men att ett fotografi är det.
Naturligtvis kommer domen inte att få några som helst konsekvenser för hur vi journalister använder oss av skärmdumpar på webben. Vi ”snor” ju bilder hejvilt under en lagom flummig hänvisning till lika delar konvenans och citat- respektive återgivningsrätt. Ofta är det en helt korrekt hantering motsvarande hur printmedier använder sig av ”faksimiler”: man kan styrka sina uppgifter genom skärmdumpar, eller illustrera med skärmdumpar när man skriver om andra webbplatser – för att ta två av de tre vanligaste exemplen på hur vi använder oss av skärmdumpar.
Det tredje, mer kontroversiella exemplet är något som kvällstidningarna blivit experter på, nämligen att använda sig av skärmdumpskonvenansen som svepskäl för att just komma åt en olovlig bild. Exempelvis när det gäller fläskigt nöjesskvaller och man vill ha ett syndikerat paparazzifoto man inte inte kan, eller vill, köpa rättigheterna till.
I journalistfackets kommentarer till HD-domen finns en intressant dubbelmoral. Våra största dagstidningar kan mer eller mindre dagligen sno bilder via skärmdumpar, där meningen är att visa läsarna just dessa bilder – men i HD-fallet hade svarandesidan inte någon som helst vinning av, eller ens avsikt, att använda just dessa två fotografier, som alltså inte direkt gick att identifiera och som endast representerade det faktum att bilder var en beståndsdel i formgivarens verk. Och nu tvingas han betala skadestånd för att de i sammanhanget betydelselösa tumnagelbilderna av domstolen tillmättes ett högre konstnärligt värde.
Journalistförbundets jurist Olle Wilöf tyckte det viktigaste var att HD korrigerande Hovrätten i det att skärmdumpspubliceringen inte är ”spridning” utan ”överföring”, vilket i sig känns oerhört udda, baserat på ett fall där man inte ens kan se fotografierna.
Men jag upprörs mer av journalistbranschens och HD:s negligering av formgivaryrket och dess otidsenligt livegna och upphovsrättslösa position inom journalistikens kreatörskedja.
Traditionella medier har i mångt och mycket en förlegad syn på vad en formgivare är och gör. Man ser i princip en redigerare framför sig som häller in texter i mallar – och så några få undantag av kommersiella omgörare som, likt en John Bark eller Pompe Hedengren, kommer in och ger redigerarna uppfräschade mallar att montera i.
Men under mina snart 25 år i yrket har formgivarna inte sällan varit de som, jämte redaktörerna, haft störst kreativ status och betydelse för den journalistiska slutprodukten – större än både merparten av skribenterna och fotograferna. När dessutom den digitala utvecklingen går alltmer mot fusioner av innehåll och teknik känns det världsfrånvänt att skilja ut just webbdesigners från den publicistiska processen. Framför allt framstår pressbranschens positiva kommentarer till domen som ett uttryck för ett inbillat krig mellan etablerade och nya medier, trots att gränserna redan är relativiserade och fusionerna ett faktum.
Min konkreta slutsats av HD-domen är att vi borde kopiera den amerikanska fair use-principen i stället för att luta oss mot ett 1900-talistiskt mischmasch av citat- och återgivningsrätt, som är praktiskt taget oöversättbart till modern webbpublicistik, och som fortsätter att diskriminera de främsta av journalistiska formgivare till förmån för även de mest mediokra fotografer eller skribenter.
KJELL HÄGLUND
