Gå direkt till textinnehållet
Johan Såthe
chefredaktör, Realtid

Den ofrivilliga entreprenören fick journalistikens viktigaste jobb

För att medierna ska överleva måste de klara av att producera stark journalistik. Publicera avslöjanden som förändrar världen på riktigt. Historier som är så starka att du måste ringa en vän och berätta om det sensationella som du just fått veta.

Hur många inspirerande buzzwords cheferna än skriver på whiteboards när de kommit hem från fräsiga konferenser i Texas förändras inte detta faktum. Det är inte mer komplicerat än så.

Problemet är bara att allt fler som ska skapa detta ”magiska innehåll”, som en gammal Bonnierchef sa, är frilansande daglönare. ”Giggare” som styr över sin egen tid, är den välvilliga beskrivningen.

En mer korrekt karakterisering är ofrivilliga entreprenörer med obefintlig anställningstrygghet. De kan ha en inkomst under existensminimum. Frilansarna saknar ofta grundläggande trygghet i form av försäkringar och tjänstepension.

Att skapa mediernas absolut viktigaste beståndsdel är dessutom extremt konkurrensutsatt, att jobba med journalistik är många människors livsdröm. När många vill in på marknaden dumpas priserna.

Och med låga priser tvingas de ofrivilliga entreprenörerna att hitta fler uppdragsgivare. Vilket gör att de bland annat skriver reklamtexter till de företag som förr brukade annonsera i tidningen, för publicering i bolagens egna kanaler.

Bakgrunden till mediebranschens kris handlar om att medierna under lång tid har kunnat finansiera journalistiken med annonser.

När annonsörerna nu får mer valuta för pengarna via Google eller Facebook måste intäkterna komma från andra håll. Lösningarna är flera; digitala prenumerationer, seminarier, utbildningar och resor är exempel på nya intäktsben.

Att få plus och minus att gå ihop är tyvärr inte så enkelt som att tänka lite utanför boxen.

Det handlar också om att kapa kostnader. Det som kostar mest är att hålla sig med fast anställda journalister.

Vi läser närmast dagligen om de brutala nedskärningarna i mediebranschen. Tidskriftsbolaget Egmonts senaste sparpaket är symptomatiskt. I Stockholm sade man upp alla journalister – utom en handfull chefredaktörer. Det är bakgrunden till att den ofrivilliga entreprenören kunde landa mediebranschens viktigaste jobb. De nyss uppsagda reportrarna kan få göra sitt gamla jobb, men till avsevärt lägre ersättning.

Det är mycket vanligt att företagens kommunikation och reklam lånar journalistikens redaktionella kostym. Det är logisk med tanke på att det är ett kraftfullt sätt att berätta historier som journalistiken under lång tid mejslat fram.

Men vad händer om medierna fortsätter att använda journalistikens kostym men rear ut själen? Om daglönarna inte har råd att misslyckas med ett uppdrag? Att de istället för att säga till en redaktör att de behöver mer tid för en granskning istället tar den man ska granska i handen och gör artikeln i samförstånd. Som man ju gör de dagar man gör kundtidningsknäck. Risken finns också att man börjar glida på fakta och sanning för att kunna leverera det material beställaren förväntar sig. Spricker en story blir det mindre pengar i hushållskassan nästa månad. Utan en stark redaktion i ryggen är det svårt att våga göra tuffa granskningar.

Det här är tyvärr inte en hypotetisk frågeställning.

Med frilansar som inte har råd att misslyckas leverera riskerar journalistikens viktigaste råvara bli allt mer slätstruken. Och med ett svagare och mindre relevant innehåll blir det ännu tuffare att motivera läsarna att betala för en prenumeration.

Jag säger absolut inte att alla frilansar egentligen vill vara fast anställda. Eller att det inte finns många som är extremt duktiga och säkert tjänar massor med pengar. Men jag tycker verkligen att journalistikens viktigaste yrke är värd en bättre deal.

Fler avsnitt