”Blott Sverige svensk censur har”

När andra världskriget var ett faktum införde den svenska samlingsregeringen censur igen för första gången sedan Gustaf III:s dagar. 1940-41 ändrades lagen vid två tillfällen. Om statens säkerhet var hotad kunde den användas. Lagarna antogs med stor majoritet i riksdagens båda kamrar.

Redan tidigare hade staten gripit in mot pressen. Det var förbjudet att smäda främmande makt. Det kunde även räcka med ”ett missförstånd” av främmande makt för att dra in en tidning. Transportförbud och indragning användes flitigt från 1940.

Mellan 1940 och 1943 beslagtogs 315 svenska tidningar. Av dem gällde 200 beslag små kommunistiska titlar och vänsterblad. Av större tidningar var det GHT och Ture Nermans Trots allt! som drabbades hårdast, de togs i beslag åtta gånger var.

Den största censurinsatsen skedde i mars 1942, då justitieminister K.G. Westman slog till mot sjutton tidningar på en gång. Alla togs i beslag. Tidningarna hade samlat sig till en gemensam insats för att uppmärksamma skakande uppgifter om tortyr i norska fängelser. Det fanns vittnesmål om sadistisk och blodig tortyr. Bland titlarna fanns starka demokratiska röster som J A Selanders Eskilstuna-Kuriren och Anders Pers VLT.

Till GHT kom lagens väktare ”för tidigt”. Tidningen kom ut på eftermiddagen och var ännu inte tryckt. Man nöjde sig med att lyfta ut artiklarna ur formarna, vilket var ett genidrag. Artikeln gick i tryck som ett vitt hålrum, under den talande rubriken: ”I norska fängelser och koncentrationsläger”. En inställd artikel kan också vara sensationell.

Det var inte bara samlingsregeringens K.G. West­man som ogillade Segerstedt och GHT. Hemma i Göteborg samlade sig många affärsmän och redare till en protest, som spred sig i landet. I Lund klagade tyskvänliga akademiker över Segerstedts ”landsskadliga journalistik, riktad mot utländsk makt”.

Segerstedt är den mest kände av antinazistiska publicister, men sammantaget blev Ture Nerman Sveriges mest censurerade författare och förläggare. Han dömdes till fängelse vid flera tillfällen. Han var van. Ture Nerman hade suttit på Långholmen redan under första världskriget, dömd för den pacifistiska pamfletten ”Fred till varje pris”.

Den liberale läkaren och professorn Israel Holmgren var en av förlaget Trots allts mest kända Hitlerkritiker. 1942 gav han ut sina föredrag under titeln ”Nazist­helvetet”. Där skrev han att mer än 240 000 judar mördats med gas. Tyskland protesterade förstås, och Holmgren dömdes till fyra månaders fängelse. Efter kriget regnade medaljerna över Israel Holmgren, från Norge, Frankrike, England, men från den svenska regeringen var det tyst.

Att stoppa tidningar var trots allt en komplicerad historia. Att tysta dramatiker var mycket lättare. Teatertexter skyddades inte av Tryckfrihetsförordningen. Vilhelm Mobergs Rid i natt drabbades av censuren, liksom Bertil Malmbergs Excellensen och Karl Gerhards revy Gullregn med kupletten Den ökända hästen från Troja.

I salongen satt Tysklands sändebud prinsen av Wied och skar tänder. Han klagade hos UD, och hästen förbjöds. Vid nästa föreställning stod Karl Gerhard på scenen och läste censurbullan högt, med dramatiskt magstöd. Publiken tjöt av skratt, och prinsen av Wied blev ännu argare.

Det måste sägas att regeringen – trots allt! – hade stöd för sin censur. Det var inte alls så att hela svenska folket brann för den fria pressen. Det fick Vilhelm Moberg känna av när han vintern 1940–41 reste runt och höll föredrag om den hotade tryckfriheten. På många Folkets Hus fick han inte ens komma in. Plötsligt var lokalerna fullbokade för överskådlig tid. Och om han ändå talade någon annanstans kom det inget referat i lokaltidningen. Också det en effektiv form av censur, eller självcensur.

Källa: Rune Bokholm: Tisdagsklubben. Om glömda
anti­nazistiska sanningssägare i svenskt 30- och 40-tal. Atlantis, 2001.