Alla gör fel, få får betala
Journalistikens ständiga misslyckande och inställsamma slickeri har ringa nyhetsvärde. Trots att seriös journalistik åtminstone rent teoretiskt skulle kunna stoppa krig.
Ett ständigt lika populärt journalistiskt tema är höjdare som har fel. Så när Tony Blair häromdagen tvingades be om ursäkt för att den brittiska regeringen haft fel om massförstörelsevapnen i Irak är det ett pinsamt nederlag.
Men avgå tänker inte Blair göra för en sådan liten petitess. Han hade nämligen fel men moraliskt rätt, enligt sig själv.
Och på något sätt kommer man ju då helt osökt att tänka på Kellyaffären och Blair-regeringens massiva kritik mot BBC.
Snabbresumé: BBC-reportern Andrew Gilligan hävdade i direktsänd radio att regeringen ”sexat till” uppgifterna i en underrättelserapport för att vinna stöd för Irak-kriget. Regeringen skulle till exempel ha vetat att påståendet om att Irak kunde använda sina massförstörelsevapen på 45 minuter inte var sant. Vapenexperten David Kelly avslöjades som källan och begick självmord, vilket ledde till Lord Hutton-utredningen.
Huttons kritik mot BBC blev svidande. Regeringen friades från fiffelmisstankar. Allt i rapporten kom från någon i underrättelsetjänsten. Regeringen hade inte hittat på.
BBC till skampålen.
Trovärdigheten i uppgifterna om Iraks massförstörelsevapen var däremot inte Huttons uppdrag att utreda.
Och så tillbaka till häromdagen. Blair erkänner att uppgifterna om Iraks massförstörelsevapen var fetfel.
Så var står vi nu? Det är känt att Blair-regeringen var djupt missnöjd med BBCs bevakning av Irakfrågan. Labours PR-snubbe Alistair Campbell var som en pitbull i BBCs lilla stjärt varje gång rapporteringen inte strök regeringen medhårs. Och till slut hittade de ett fall där BBC faktiskt hade gjort vissa fel. BBC fick inta parterr.
bryt
Men vad är egentligen trovärdighet?
Låt oss jämföra med den så respekterade Washington Post. Nyligen erkände tidningen att rapporteringen inför Irakkriget var ensidig och okritisk mot regeringen. De bad läsarna om ursäkt. Artiklar som ifrågasatte förekomsten av massförstörelsevapen i Irak ställdes eller hamnade på en undanskymd plats. Watergateavslöjaren Bob Woodward, i dag i tidningens redaktionsledning, säger så här efteråt att han ångrar att han inte var mera kritisk.
Och så (bort)förklaringar. Uppgifterna om massförstörelsevapen var omöjliga att kontrollera. Kritiska källor ville vara anonyma. Bla bla bla.
Visst. BBC skulle ha gjort ett bättre jobb. Washington Post och flera andra amerikanska medier gjorde å andra sidan inte alls sitt jobb. Källor som hävdade att det inte fanns massförstörelsevapen ansågs icke trovärdiga. (På tal om trovärdighet: Kommer ni ihåg när Colin Powell viftade med mjältbrandsprovröret i FN?)
bryt
Journalistik är en märklig grej ändå. Kellyaffären diskuterades i tidningar och i nyhetsprogrammen på TV, men journalistikens ständiga misslyckande och inställsamma slickeri har ringa nyhetsvärde. Trots att seriös journalistik åtminstone rent teoretiskt skulle kunna stoppa krig.
Men, men… det är inte direkt nära frid och fröjd i Irak, men nu ber i alla fall en del om ursäkt för att de hade fel om vapnen (som var krigsanledning nr 1). Politiker som Blair och medier som Washington Post och neeeej, inte de svenska ledarskribenter och kolumnister som höll massförstörelsevapnen som käpphästar i krigsdebatten.
