Gå direkt till textinnehållet

Ledarsidor i mörkblå åsiktskorridor

Nu är 2016 här och det är inte en dag för sent att sluta tala om nya medier som nya. Eller om de traditionstyngda publicistiska företagen som ”gammelmedier”.

För det är inte minst hos de gamla pappersdrakarna som de innovativa digitala satsningarna sker och morgondagens journalistik föds.

Upplagorna sjunker, prenumeranterna blir färre och medieägarna är missnöjda med vinstmarginalerna. Men; antalet användare av de traditionella medierna torde aldrig ha varit fler och de stora tidningarnas publicistiska makt är fortfarande stor. Om än inte lika stor som på den tiden då de förfogade över tryckpressarna och ägde det offentliga samtalet.

Nya plattformar skapar nya uttrycksmöjligheter, och öppnar för att släppa in fler i samtalen. Den digitala hyllan är som bekant oändlig. Det är en fröjd att leva i dagens medielandskap. Det vill säga så länge man inte bor i Turkiet, Ryssland, Kina eller i någon annan diktatur.

Annons Annons

2015 blev som bekant ett förfärligt år för alla som tror på demokrati, yttrandefrihet och mänsklig värdighet. Inget tyder på att 2016 kommer att bli så mycket bättre. Och den obehagliga tsunamin som heter Förtryck tycks forsa åt alla håll, även i riktning mot oss. Ungern är en europeisk skam, Polen snart likaså.

Frågan är vart Sverige är på väg. Med ett SD i en framtida regering och ett högaggressivt SDU känner jag mig inte trygg.

I dessa obehagliga tider behöver vi den fria pressen och journalisterna mer än någonsin. Detta för att berätta, granska, berätta och granska. Samtala med användarna. Förklara sammanhangen vi inte visste fanns och kunskap vi inte hade hittat själva.

Detta har de svenska nyhetsredaktionerna gjort och gör. Trots ständigt nya besparingsprogram, nedskärningar och sämre möjligheter att göra ett grundligt jobb.

Men det finns en sektion som i vissa tidningar inte hänger med i utvecklingen, som går bakåt i stället för framåt – ledarsidorna.

Frågan kommer allt oftare – vad håller de på med? Mycket bröd och skådespel åt SD-folket blir det. Men inte så mycket mer. Mest besviken är jag på somliga av de liberala ledarsidorna.

Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet.

Medan utrikeskorrar som Terese Cristiansson, Samir Abu Eid, Nathan Shachar, Cecilia Uddén, Magnus Falkehed håller oss uppdaterade och hjälper oss att förstå (och från och till riskerar sina liv för att göra det) ägnar sig vissa – tyvärr ganska många – liberala ledarskribenter  åt att något monomant skriva samma texter om och om igen. Signalorden är ständigt desamma: vänstern och massinvandringen. Allt är vänsterns och massinvandringens fel.

Medan krig pågår, människor flyr. Går under.

Sverige är tack och lov ännu inte Ungern eller Polen. Dagens Nyheter och Sydsvenskan och flera regionala tidningar håller fanan högt. Men för exempelvis Expressen och GP är beteckningen liberal allt mindre trovärdig. I bästa fall har dessa tidningars ledarsidor trillat in i den mörkblå åsiktskorridoren, den där fördomsfulla och intoleranta vädrar morgonluft.

Visst ska vi vara glada att vi har medieägare som inte kletar med fingrarna i syltburken. Men när det kommer till ledarsidorna har ägarna ett ansvar för den ideologiska riktningen. En sak är säker – vi lever i en orolig tid och historia skrivs i dag. Liberaler eftersträvar öppenhet och kunskapstörst. Det behöver vi se mer av från ledarsidorna.