Fildelningskriget är inte slut
Strax efter Sovjetunionens upplösning 1991 slog den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama fast att mänskligheten hade nått fram till, som boken hette, The end of history. Han menade att den historiska politiska utvecklingen hade nått fram till en ideologiernas slutpunkt; att Kalla kriget var den avgörande striden och Berlinmuren den förlorande sidans sista bastion.
På samma sätt resonerar svenska journalister som bevakar frågorna om piratkopiering, upphovsrätt och digitalt kulturutbud. Fildelningskriget var den avgörande striden och Pirate Bay den förlorande sidans sista bastion. Där Fukyama såg liberalismen som segrande fredsmakt ser de Spotify. Och man kan ana en speciell, generell självbild hos många av de här internetspecialiserade journalisterna – en tillfredsställelse, en känsla av mognad och seriositet, i att ha lämnat piratstöket bakom sig och harmoniserat sig med en underhållningsindustri som man också uppfattar delar mognadsprocessen. Både de internetspecialiserade journalisterna och upphovsrättsindustrin har tagit steg från varsitt håll mot en konsensus om att piratkriget är avgjort och streamingtjänster är fredsöverenskommelsen.
Men Francis Fukayama blev världskändis inte så mycket för sin tes som för förlöjligandet av den, och den svenska Spotify- och post-Pirate Bay-bevakningen i dag är lika inskränkt som The end of history.
Svenska medier är så uppfyllda av Spotifys framgångar och Pirate Bay-grundarnas flykt och fall att journalistiskt vinkelseende blivit bortskärmat och den mest banbrytande nyheten på flera år, i den annars så ideologiskt och industriellt fastlåsta upphovsrättsstriden, gått dem förbi.
Det var förra månaden som Michael Lombardo, programchef på världens ledande kabel-TV-bolag i premium-segmentet, amerikanska HBO, offentliggjorde att de inte alls förlorar några pengar på piratkopieringen – tvärtom är den illegala fildelningen ett viktigt komplement och en del av affären.
Uttalandet slog ner som en bomb internationellt. Det hör nämligen till saken att det var HBOs och hela TV-världens största succédramaserie han pratade om, Game of Thrones. Tillika världens mest piratkopierade kulturverk förra året med 4,3 miljoner illegala nedladdningar per avsnitt.
Hade rättegången mot Pirate Bay hållits i dag hade tillgängliggörandet av just Game of Thrones-piratkopior kunnat ingå i åtalet i stället för den då mest framgångsrika TV-serien, förstasäsongen av Prison Break.
Pirate Bays stenhårda straff baserades inte minst på vilken stor förlust producentbolaget åsamkats för just tillgängliggörandet av en Prison Break-box. Rättighetsinnehavaren krävde marknadsvärdet 415 kronor per nedladdning, rätten tvekade inför en viss osäkerhet kring sajtens nedladdningsräknare och bestämde sig för att bolaget förlorat 300 kronor per nedladdad kopia – sammanlagt 30 miljoner kronor för en TV-serie-box, sju långfilmer och 23 cd-skivor.
Försvaret pekade på en mängd oberoende vetenskapliga studier som visade att fildelningen genererade marknadsvärden snarare än orsakade förluster, men rätten tog ingen hänsyn till detta. Tolkningföreträde gavs målsäganden, och där har positionerna varit låsta. Upphovsrättsindustrin har med en sådan samfälld kraft hävdat ett katastrofläge att det färgat politiker och journalister.
HBO har länge varit ett av de mest resoluta antipiratbolagen, med en ytterst defensiv digital satsning och rigorös inlåsning. Men i höstas tvärvände man plötsligt och tog täten i en internationell webboffensiv för att tillgängliggöra sina serier, bredare och snabbare, till svältfödda fans utanför USA. Som första stora TV-bolag tog HBO konsekvensen av att fildelningen var en spegelbild av marknadens behov.
Många kallade detta för ett tyst erkännande om piratkopieringens positiva effekter, precis som skivbolagschefer i efterhand tackat Pirate Bay för Spotify.
Men uttalandet från HBOs programchef går alltså ett steg längre. Det tar i praktiken ett kliv över till den andra sidan. Som om ett av de målsägande bolagen i Pirate Bay-rättegången plötsligt gick över och vittnade för de åtalade.
När ett av världens ledande TV-bolag säger att de tjänar pengar på att deras största produkt också är världens mest piratkopierade, och därtill att även dvd-box-försäljningen får positiv skjuts av den illegala fildelningen – då faller själva domen mot Pirate Bay. De dömdes att betala mångmiljonbelopp för något de egentligen, mer sannolikt, ökade marknadsvärdet för. Och HBOs och Game of Thrones är sällsynt representativa för hela marknaden.
Michael Lombardo fick snabbt understöd rakt ner genom produktionsleden av kulturskapare; medhåll från regissörerna (”fildelningen är en viktig del av maskineriet, den oljar hjulet” sa David Petrarca) och skådespelarna (”piratkopieringen hjälper både min karriär och TV-serien som helhet”, enligt stjärnan Rosie Leslie).
Allt detta visar att det som driver på den illegala fildelningen inte är ”gratis är gott” utan tillgängligheten. Kulturfans vill vara delaktiga i det globala samtalet, dela upplevelserna i sociala medier, vara med i ett kollektivt nyhetsflöde.
Svenska journalister som bevakar denna alltjämt dramatiska paradigmskiftesfråga har ännu inte ens nämnt HBO-programchefens kontroversiella konstaterande. Kanske för att de inte längre har en egen fristående radar utan använder sig av samma som upphovsrättslobbyn. En radar blaffigt märkt med en Spotify-logo.
Michael Lombardo, liksom flera av de regissörer och skådespelare som höll med honom, inledde sin utsaga med: ”Jag borde kanske inte säga det här, men…”
Det är ord som borde ha kittlat även svenska journalistnerver. Det är ju orden från en whistleblower. Ord med kraft att uppdatera upphovsrättsdebatten bortom The end of history.
Kjell Häglund
