Gå direkt till textinnehållet

Ett år med corona

Den 10 mars 2020 infördes de första mötesrestriktionerna i Sverige med anledning av smittspridningen. Nyhetsläget blev extremt. Samtidigt tömdes redaktioner på medarbetare och distansarbete blev norm för många journalister. Nu ett år senare är den svenska journalistkåren utmattad. Det framgår av den enkätundersökning som Journalisten har genomfört bland medlemmar i Journalistförbundet.

TONLÄGET

Amina Manzoor som fram till sista februari var medicinreporter på Dagens Nyheter, suckar.

– Så här. Det kom nästan 100 000 studier om coronaviruset och covid-19 förra året. Många höll inte måttet. Det innebär att oavsett vilken tokig uppfattning du än har kan du hitta en helt värdelös studie som stöder din tes. Debatten är så dålig och aggressiv att den har blivit farlig. Barnläkaren och professorn Jonas Ludvigsson vid Karolinska institutet polisanmälde flera hot han fått efter att han fått en artikel om att få barn och lärare blivit svårt sjuka trots öppna skolor publicerad i New England Journal of Medicine, säger Amina Manzoor.

Så tonläget har varit dåligt?
– Oerhört dåligt, i medier och i sociala medier, mellan debattörer och mellan forskare. Jag söker i första hand utländska experter för intervjuer numera, inte för att de svenska experterna är dåliga, utan för att de har blivit placerade i fack. Det är ett skyttegravskrig.

I januari valde hon att begränsa vilka som kan svara på hennes tweets, eftersom det ständigt dök upp trollsvansar. Hon hade sedan länge ett kvalitetsfilter som sorterade bort nyskapade Twitterkonton, men det räckte inte.

– Det gick inte längre. Man vill ju kunna ha dialog med läsare, men det går inte när tonen är så otrevlig och attityden så hård.

Amina Manzoor har slutat på DN, och det är ingen hemlighet att hon och chefredaktör Peter Wolodarski haft olika syn på pandemibevakningen. Hon är inte ensam om att reagera på det hätska tonfallet i coronadebatten, inte minst i debatten om den svenska coronastrategin.

I Journalistens enkät har 44 procent av de svarande som skaffat sig en uppfattning i frågan om tonläget, uppgett att de anser att tonläget varit dåligt (36 procent) eller mycket dåligt (8 procent). 19 procent anser att tonläget har varit bra (18 procent) eller mycket bra (1 procent).

I fritextsvaren i enkäten uttrycker flera journalister förvåning över aggressiviteten från flera journalister och debattörer, och kritiken mot opinionsjournalistiken är stundtals hård:

”Debatten har förvrängts av en mängd självutnämnda experter som tror att de sitter inne med ’sanningen’ trots att deras åsikter i stort sett är allmänt tyckande endast grundat på skräck inför pandemin.”

”Jag tycker att tonläget i sociala medier stundtals varit osakligt, hätskt och konspiratoriskt vad gäller corona.”

”Det slarvas med fakta, särskilt i opinionsartiklar.”

Det är många svenska journalister som anser att medierna varit dåliga på att granska den svenska coronastrategin. Normalt brukar journalistkåren tycka att den gör ett förträffligt jobb, men i Journalistens enkät svajar siffrorna.

Visserligen tycker två av tre journalister som besvarat enkäten att svenska medier generellt varit bra på att rapportera om strategin och bara tio procent att de var dåliga. Men inte ens hälften tycker att svenska medier varit bra på att granska den svenska coronastrategin – 43 procent. Mer än var femte journalist (22 procent) anser att medierna var dåliga på att granska under panedemin.

I fritextsvaren framkommer kritik mot hur medierna klarat uppdraget:

”Svensk media var oerhört positiv till den svenska strategin – det tog flera månader innan någon ställde en kritisk fråga. Mycket märkligt. I stället blev man en hyllningskör till Tegnells ära. Skämdes som journalist att se kollegor bete sig hjärntvättat.”

”Saknade de kritiska frågorna i början av pandemin, de som var kritiska svartmålades till viss del.”

Av enkäten framgår också att svenska journalister inte känt någon större oro kring den omdebatterade svenska coronastrategin. Tre av fyra som svarat uppger att de känt ”ganska liten oro” (45 procent) eller ”mycket liten oro” (30 procent).

Men med tiden har folk blivit mer negativa – 40 procent uppger att de är mer negativt inställda till strategin än de var tidigare under pandemin. 55 procent uppger att de inte ändrat uppfattning och knappt fyra procent är mer positiva till den svenska strategin nu.

ARBETSMILJÖN

De medieföretag som överväger att införa permanent distansarbete även efter coronakrisen kan behöva tänka om. En majoritet av de journalister som besvarat Journalistens enkät, 52 procent, uppger nämligen att deras psykosociala arbetsmiljö försämrats under pandemin. Var tionde uppger att den blivit mycket sämre.

13 procent anser att deras psykosociala arbetsmiljö förbättrats medan 35 procent inte märkt någon förändring.

Bland fritextsvaren i enkäten är det många som upplevt hemarbetet som besvärligt:

”Ensamt, enformigt och icke-ergonomiskt.”

”Få kollegor att bolla med. Känner mig ensam ibland.”

”Saknar den fysiska gemenskapen med kollegorna enormt mycket!”

Andra är mer kluvna:

”Vissa veckor tycker jag det är toppen att slippa resor och att få jobba i eget rum, andra känns det väldigt ensamt att knappt ha någon kontakt med kollegor eller andra människor överhuvudtaget.”

Och några är översvallande positiva:

”Jag har jobbat mycket hemma = underbart.”

44 procent av de som svarat anser att även den fysiska arbetsmiljön försämrats, och det verkar enligt frisvaren ofta bero på dålig ergonomi och att man inte kunnat inreda en bra arbetsplats i hemmet. 13 procent anser att den blivit bättre, och utifrån fritextsvaren kan man utläsa att det ofta verkar handla om ljudmiljö – både för dem som jobbat hemifrån i stället för i öppet kontorslandskap och för dem som jobbat i öde kontorslandskap.

Peter Fellman, chefredaktör på Dagens Industri, håller i en utredning för DI-gruppen om utökat distansarbete efter pandemin, som ett slags pilotfall inom Bonnier News. Han blir förvånad över siffrorna.

– För vissa grupper har det varit slitsamt, medan många har trivts med att jobba hemifrån. Jag hade nog förväntat mig att det hade varit ett mer positivt resultat, säger Peter Fellman.

– Vi vill ju inte tvinga medarbetare att arbeta hemifrån, utan vi ska vara flexibla. Man kan jobba hemifrån en eller två dagar i veckan, eller gå på ett möte på arbetsplatsen på förmiddagen och åka hem och arbeta på eftermiddagen. Det bygger på att kunna hålla uppe produktiviteten och samtidigt beakta medarbetarnas egna önskemål i så stor utsträckning som möjligt.

Har ni märkt en minskad produktivitet under pandemin?
– Nej, tvärtom, folk verkar ha svårt att sluta arbetet i tid. Jag är glad över att vi har dedikerade medarbetare, men det är inte heller bra om de får svårt att skilja på arbetstid och fritid.

Även den fysiska arbetsmiljön har försämrats för många journalister. Får det här dig att tänka om?
– När det gäller den fysiska arbetsmiljön har vi kört hem arbetsstolar och bord till medarbetare. De ska ha en god ergonomi även när de arbetar hemma, och det verkar ha gått att lösa.

Ska den arbetstagare som jobbar mycket hemma få ekonomisk ersättning för det?
– Nja, det tycker jag nog inte. Det är en förmån att få möjligheten att jobba hemma, vill man inte det kan man komma till jobbet. Om vi tillhandahåller arbetsbord och stol så att man kan arbeta hemma, så tycker jag nog att det räcker.

Många chefer tycker att det har varit besvärligt att medarbetare inte är på plats. Hur ska ni lösa det?
– Cheferna har hamnat i kläm men vi behöver komma bort från idén om ständig fysisk närvaro på arbetsplatsen. Vi måste börja komma över det.

Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert är inte förvånad över att många journalister upplever en försämrad arbetsmiljö under pandemin.

– Det blev en stor förändring som kom plötsligt. Ingen var förberedd på det här, och att snabbt försöka ordna en arbetsplats i sitt hem är inte så enkelt för alla, säger Ulrika Hyllert.

Talar det här mot de förslag som finns på mer distansarbete även efter pandemin?
– Nej, egentligen inte, eftersom tanken nog inte är att alla ska arbeta hemifrån hela tiden. Olika individer har olika förutsättningar och så länge man tar hänsyn till individuella önskemål så behöver arbetsmiljön inte försämras av mer distansarbete. Däremot finns det hälsoaspekter som man ska diskutera, och involvera skyddsombud i. Det kan handla om till exempel osund stress och missbruksproblematik.

I Journalistens enkät uppger 14 procent att de insjuknat i covid-19 och av dem är det 13 procent som misstänker att de blev smittade på arbetsplatsen eller ute på jobb. Det handlar om ett 50-tal journalister.

Samtidigt anser fler än fyra av fem anställda journalister att arbetsgivaren vidtagit tillräckliga åtgärder för att minska risken för att man som anställd bli smittad. 18 procent anser inte att arbetsgivaren gjort tillräckligt.

”Kraftiga åtgärder mot att förhindra smittspridning kom först när vi fick in smittan på jobbet. Innan dess var det bara handsprit och de som kunde jobba hemifrån kunde göra det.”

”Under lång tid var min arbetsgivare mycket motvillig till att skicka hem folk. Det kändes absurt att tvingas välja mellan att följa statsministerns eller ens chefs råd.”

Journalistförbundet har genomfört en skyddsombudsenkät, och resultaten från den visar att arbetsgivare över lag har skött sig bra under pandemin.

– Lite för många arbetsgivare verkar ha dröjt för länge med att koppla in skyddsombuden i början av pandemin, men i övrigt verkar de allra flesta ha skött omställningen bra.

Ulrika Hyllert anser att de kostnader som uppstår vid mer hemarbete ska betalas av arbetsgivaren.

– Jobbar man hemifrån använder man sitt eget bredband, el, kaffe, och så vidare. Sådant som arbetsgivaren står för om man är på arbetsplatsen, ska arbetsgivaren stå för när man arbetar hemifrån också.

Det finns dessutom en grupp journalister som blev sjuka i covid-19 men som inte kunnat svara på Journalistens enkät: de som avled. Journalistförbundet noterade efter årsskiftet att antalet medlemmar som avlidit under 2020 var 42 procent högre än föregående år. Totalt 104 medlemmar gick bort under 2020, mot 73 medlemmar 2019.

PENGARNA

Den ekonomiska klyftan mellan anställda journalister och frilansande journalister har sannolikt aldrig varit större i journalistkårens historia. 60 procent av frilansarna som besvarat Journalistens enkät uppger att deras privatekonomi försämrats på grund av pandemin, medan bara åtta procent av de tillsvidareanställda uppger att de fått försämrad privatekonomi. Fast en tillsvidareanställd som uppger att han fått mycket sämre privatekonomi skriver:

”Pga osäkerheten i världsekonomin har jag bunkrat 10 000 kr varje månad under hela pandemin. Därav har ekonomin blivit mycket sämre.”

Trots att löneökningarna uteblev 2020 uppger var tredje tillsvidareanställd att privatekonomin förbättrades under pandemin, enligt frisvaren bland annat genom minskade pendlingskostnader och lägre konsumtion. Åtta procent av frilansarna uppger att privatekonomin förbättrats under pandemin.

Samtidigt är det flera journalister som i fritextsvaren uppger att de har blivit uppsagda på grund av krisen.

De statliga direkta stöden till mediebranschen, tillsammans med permitteringsstöd och minskade arbetsgivaravgifter, räddade många journalistjobb under året, konstaterar Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert.

– Jag har aldrig pratat så mycket med politiker som under förra året. Först handlade det om att undvika en allmän tidningsdöd, som hade slagit undan benen för både anställda och frilansar. Där var vi framgångsrika. De statliga stöden har räddat branschen, och de kommer att behövas i flera år till, säger Ulrika Hyllert.

Men när det kom till frilansarna med egen firma tog det tid. För varje vecka fördjupades krisen för frilansarna.

– Jag var så arg på att inget hände. Bara en vecka efter restriktionerna började frilansar slå larm om att jobben avbokades. Det var väldigt smärtsamt. Vi och Sveriges Tidskrifter föreslog ett me­diestöd som skulle villkoras av att man anlitade frilansar, men vi fick inte gehör.

FAKTA/Så här svarade journalisterna

Över 500 valde att berätta mer om året med corona i vår enkät. Här är ett urval av fri­svaren:

”Lite alarmerande när vissa medier (DN) så tydligt tar ställning och driver en agendajournalistik. Lätt att tappa förtroendet. Public service är bättre på att ta ett större grepp.”

”Det svenska debattklimatet och oförmågan till intellektuell diskussion där parterna lyssnar, tar in varandras argument och låter motparten prata till punkt stod i vägen för nyanserad och vetenskapligt grundad analys. Det här påverkar också journalistiken.”

”Jag tycker granskningen varit ok, men att tyckare som saknar kunskap fått komma till tals alldeles för ofta. Det har gått ut många icke-nyheter med stora rubriker. Så jag har helt stängt ned under perioder.”

”Jag tycker att det är frustrerande och oroväckande att se chefredaktörer och ledarsidor som går emot vetenskapen och sina egna vetenskapssidor. Oroväckande förakt för fakta hos Sveriges största dagstidning.”

”Det har gjort mig sorgsen att ledarskribenter inte fattar att de inte kan fortsätta att skjuta från höften när vi befinner oss i en kris. Läsarna behöver inte ditt grundlösa tyckande, de behöver nyhetsjournalistik.”

”Jag är frilansjournalist. Ibland har jag velat diskutera coronastrategin offentligt, men jag har avhållit mig för att vissa publicister tagit tydlig motsatt ställning och jag inte velat gå i klinch med dem.”

”Pandemin har haft direkt effekt för tidningen och jag är uppsagd.”

”Min arbetsgivare reagerade initialt djupt tveksamt vad gällde hemarbete – med hänvisning till samhällsuppdraget var grundhållningen att alla skulle jobba på plats, men att oroliga kunde jobba hemma. Kändes fel och ändrades senare.”

”Det tog väldigt lång tid för min arbetsgivare att säkra arbetsmiljön för redaktionen. Ekonomiavdelningen flyttades hem genast, medan redaktionen satt kvar – på plats och trångt ihop. Samtidigt ökade arbetsbelastningen enormt.”

”Den psykosociala arbetsmiljön har blivit både bättre och sämre. Bättre: Färre chefer på jobbet som lägger sig i. Sämre: Mer stress pga färre medarbetare på kontoret och att digital kommunikation ofta medför missförstånd.”

”Skrämmande vad många tyckare på tidningarna vet bäst om strategin, som Wolodarski på DN.”

”Journalister är alldeles för okritiska mot FHM.”

”Reagerade från början på att vi enbart var FHMs budbärare och att så få kritiska eller förklarande inslag gjordes, att vi blev en megafon för något som ingen riktigt begrep. Det tyckte jag var obehagligt.”

Om enkäten:
Journalistens enkät genomfördes under perioden 13/1-31/1 2021 och gick till 13 363 medlemmar i Journalistförbundet. 2 886 medlemmar svarade (svarsfrekvens 22 procent). Bland de svarande märks en liten underrepresentation av anställda inom landsortspress och en liten överrepresentation av anställda inom tidskrift/organisationspress samt public service, men i övrigt ingen demografisk snedvridning.

 

Fler avsnitt
Fler videos