Drabbade av Las-karusellen

”Jag ser branschen som en gigekonomi”

27-årige Daniel Diaz flyttar Sverige runt för vikariat så korta som tre månader. Samtidigt försöker han skaffa en så bred journalistisk kompetens som möjligt – ett strategiskt val för att maxa sina chanser.

Norrköping. Daniel Diaz möter vid centralstationen och styr stegen mot ett närliggande hotell. Han har bara bott någon månad i den gamla industristaden, där han har kontrakt med SVT Nyheter Öst till november. Det kan bli tre månaders förlängning.

Två veckors ledighet fanns mellan Daniel Diaz förra jobb, på P4 Halland, och SVT. Den tiden gick åt till att flytta från Halmstad och att läsa på om den nya arbetsgivarens rutiner och om Norrköpings politik, demografi och geografi.
– Som journalist på en lokalredaktion måste man lära sig allt om platsen. Östergötland är ganska stort, alltså.

Daniel Diaz har en bildjournalistutbildning från Nordens folkhögskola, som han byggt på med kurser i bland annat webbutveckling och videojournalistik. Han har bara hunnit jobba i ett par år, men varit på tidning, radio och tv. Genom att samla på sig olika yrkeskompetenser – video, text, bild, förhoppningsvis grafik – vill han försöka göra sig mer attraktiv på en hårt konkurrensutsatt arbetsmarknad. Dessutom kräver dagens journalistjobb ofta att man är ”en mänsklig armékniv” med en rad färdigheter, konstaterar han.
– Man behöver vara bra på allt möjligt. Det känns som att man gör fyra olika människors roll. Jag tycker om det personligen, men det kanske inte är det bästa för journalistiken.

På SVT Öst klipper, mixar, skriver, filmar och redigerar han samt är digital redaktör.

Daniel Diaz har inga problem med att ”globetrotta” sig runt Sverige, att slå sig ned och bilda familj kan vänta. Men han är tydlig med vad han menar att mediearbetsmarknaden blivit:

– Jag ser mediebranschen som en gigekonomi. Man gör enstaka jobb här och där, det finns ingen linjär anställning. Det känns som att jag är ett barn av min generation, där man slussas runt, är ett slags digital arbetsnomad. Äldre kollegor har förståelse för hur vi har det, men känner inte det här i kroppen.

– Det är på gott och ont. Det är spännande och kul, men kan också resultera i stress.

Daniel Diaz växte upp i Stockholm med en ensamstående mamma som han såg balansera flera parallella jobb för att få pengarna att räcka. Kanske bidrog den erfarenheten till att han när karriären tycktes gå i stå den första pandemivåren blev sjukskriven för depression. Stressen över framtiden och det ojämna inkomstflödet, rädslan för att misslyckas, blev för starka.

Han kom igen, vikarierade som bild­journalist på Barometern-OT i Oskarshamn. Idag värderar han allt annorlunda.

– Jag kan inte gå omkring och må dåligt av oro över hur min ekonomi ska bli. När jag släppte kravet på mig själv att lyckas, då blev det lättare att börja om min yrkeskarriär och försöka må bra i det jag gör. Jag jobbar fortfarande övertid för att göra ett bra jobb, men jag känner att livet är större än bara jobb, och förgiftas inte av de negativa tankarna som jag tidigare gjort.

Daniel Diaz hade tur på hyresmarknaden i Norrköping där han bott under hösten. Foto: Jonas Eng

Samtidigt som arbetsmarknaden är tuff är journalistrollen för många mer en livsstil än ett arbete, konstaterar Daniel Diaz, som ser hur även fast anställda kollegor jobbar obetald övertid. Han väljer att stanna kvar i branschen eftersom han vill vara journalist, yrket passar hans rastlösa personlighet och han gillar journalistikens folkbildande roll.

– Men mänskligt är dagens arbetsmarknad inte hållbar. Den resulterar också i sämre redaktionell kvalitet, många skickliga journalister söker sig till andra yrken, går till ”den mörka sidan” och gör friserad journalistik som kommunikatörer.

– Hur mycket passion man än har för sitt yrke är trygghet ganska viktigt.

Hur situationen kan förändras är inte självklart för honom. Fack, arbetsgivare, politiker, någon måste göra något. Just nu verkar det gå åt fel håll, tycker han.

– Det blir inte bättre av att man mixtrar med Las så att arbetsgivaren gynnas ännu mer. Att avsluta en anställning av sakliga skäl i stället för på saklig grund, det känns inte så förmånligt för någon i min position.

HANNA LUNDQUIST

Fakta/Daniel Diaz
Ålder: 27
Bor: Just nu i Norrköping.
Jobb: Tremånadersvikariat på SVT Nyheter Öst.
Bakgrund: Nordens fotoskola Biskops-Arnö. Vikarierat på tidningen Skärgården, Barometern-OT, SR P4 Halland, SVT Nyheter Öst.

 

”Jag blev argare och argare”

Joakim Dahlbäck hade staplat vikariat på vikariat, varit arbetslös och sökt 100 jobb när han i våras fick jackpot: en tillsvidareanställning. ”Jag hade inte kunnat föreställa mig lättnaden.”

Under journalistutbildningen gjorde Joakim Dahlbäck praktik på Upsala Nya Tidning, där han blev kvar som vikarie. På inhoppskontrakt.

– Det är väl den sämsta varianten av vikarierandet. Man får veta veckan innan: du får tre dagar nästa vecka, två veckan därpå, säger han.

– Har man tur blir någon sjuk eller skadar sig på ett ”bra” sätt, typ bryter armen, så man kan få två månader. Sedan mår man dåligt över att man jublat.

Han hade blivit varnad på utbildningen: arbetsmarknaden var tuff. Men riktigt hur hård greppade han först när han var inne i systemet. Vikariat staplades på vikariat: SR P4, SVT, Norrtelje Tidning. Ett halvår 2019 var han arbetslös, orkade inte vara inhoppare längre. Sökte 100 jobb, kom på intervjuer men inte längre.

– Till slut blev jag dum i huvudet av att sitta hemma. Jag kröp till korset och ringde UNT, kom in i sommarsnurran, gjorde en ny Las-runda där.

Sedan väntade Joakim Dahlbäck ut tiden till han kunde komma in på SR igen. Hela studietiden hade han varit på Studentradion i Uppsala, radion kändes mest rätt. Han ringde P4 Uppland, bad om en programanställning den här gången. Fick det: ett halvårskontrakt. Trodde att det betydde fyra år, som alla sa att det skulle göra.

– Då firade jag som om jag hade fått en fast tjänst. Jag var väl naiv, satt fast i den illusionen, fast jag borde vara luttrad efter fem år.

För efter sex månader var det tack och hej igen. Men i Gävle fanns en programanställning, och han hade för en gångs skull flyt, var på rätt plats vid rätt tidpunkt. Snart blev hans chef befordrad och Joakim Dahlbäck kunde söka och få hennes – fasta – tjänst. Herregud!

– Du fattar nog inte, den otroliga lättnaden. Man blir i princip tårögd. Och ingen hade blivit sjuk eller av med jobbet för att jag skulle få jobba.

Han köpte en bostad samma vecka, nära stationen i Uppsala där tåget går till Gävle. Alla vuxenpoäng trillade in inom loppet av några dagar.

Ett halvår senare kan han fortfarande drömma stressdrömmar om att han måste skärpa sig, prestera bättre för att inte hamna i kylan. Men han mår bättre varje veckoslut. Och slipper vara arg.

Den där känslan av att vara utbytbar, att gång på gång få höra ”jag önskar vi kunde behålla dig”. Att inte kunna släppa den gnagande känslan: det är nog ändå jag.

– Ilskan man får av det där, besvikelsen. Det tär på självkänslan, säger Joakim Dahlbäck.

Många vänner och tidigare kursare har lämnat mediebranschen. Blivit kommunikatörer eller gått tillbaka till sina tidigare yrkesbanor.

– Som tur är kom den här tjänsten innan jag nådde punkten att jag inte orkade mer. Jag vill gärna se mig som någon glad, optimistisk. Men någonstans går ju gränsen.

Hur viktig är den här frågan för branschen?
– Jag tror att den är jätteviktig. Jag fattar att bristen på sommarvikarier blir värre. Många tröttnar. Jag vet inte om de som lämnar var på första eller femte året, men de är inte kvar. På sikt kommer de fastanställda att påverkas. Det blir inte bättre för någon.

Kompetensbristen som riskeras där journalister går till tryggare kommunikatörsjobb går att jämföra med bristen på yrkespersoner inom vård eller skola, där privata arbetsgivare lockar folk, tycker han.

– Men jag vill inte vara kommunikatör, jag vill vara journalist, prata med människor. Hade jag inte tyckt det var kul hade jag inte fortsatt så länge. Men de andra som gett upp branschen hade väl samma drömmar, jag är inte unik. Det är det oroväckande.

Med en drastisk bild är visstidsträsket och utlasningsmissbruket inom mediebranschen som klimatkrisen, tycker Joakim Dahlbäck. Alla vet att det är ett problem, men det blir ett större problem ju längre vi skjuter på det. Alla är överens om att något måste göras, men hur, när?

Han har positiva erfarenheter av de lokala fackklubbarna. Men även för dem är situationen inte enkel; de får möta personer som gråter, är stressade och mår dåligt.

– Jag kan tänka mig att man har skuldkänslor fackligt.

Att branschen inte saneras trots decennier av mer eller mindre samma, förvånar honom.

– Det är vårt jobb att granska orättvisor, och så står vi mitt i ett så stort missförhållande själva. Hur kan det vara så här? Det är som rökande läkare, rökning dödar men ändå bolmar man.

HANNA LUNDQUIST

Fakta/Joakim Dahlbäck
Ålder: 32.
Gör: Digital producent på Sveriges Radio P4 Gävleborg. Innan dess sex års vikariat på bland annat UNT, Norrtelje Tidning, SVT Nyheter Uppsala, P4 Uppland.

Hackande vikariekarusell

Vikariebristen har tvingat SVT att förändra personalpolitiken – på marginalen. I chefsleden på public service-bolagen finns nu önskemål om att fler journalister ska lasas in.

På grund av besparingar och konsolideringar i den svenska dagspressen har antalet svenska orter som har tre eller fler olika medieföretag inom pendlingsavstånd minskat de senaste åren. Många orter förmår därför inte längre att upprätthålla en vikariemarknad för journalister. Det har fått konsekvenser för de medieföretag som finns kvar på orterna, bland annat lokalredaktionerna inom public service. Las-karusellen har börjat hacka.

Personalpolitiken inom public service har så dåligt anseende i branschen att det uppstått mytbildning kring den. Det är till exempel inte alls sant att bolagen aldrig fastanställer någon. Bara på SVT tillsvidareanställs mellan 50 och 100 journalister per år som följd av satsningar eller naturliga avgångar.

Det är inte heller helt sant att bolagen aldrig lasar in vikarier (låter dem jobba i mer än tolv månader på tre år, så att de får företrädesrätt till nya tjänster). I mitten av oktober var 22 journalister inlasade på Sveriges Radio, varav tio i Stockholm. Varje år inlasas ett tjugotal journalister på bolaget. Därmed inte sagt att utlasningarna inte är systematiska och legio på SR, det är de.

På SVT är inlasningar mer ovanliga eftersom SVT till skillnad från SR har ett tak för antalet tillsvidareanställningar i bolaget. När inlasningar uppkommer sker de oftast under speciella omständigheter.

– Chefen hade skrivit fel datum på mitt kontrakt. Det måste vara sällsynt att bli inlasad vid 62 års ålder, säger Bengt Eriksson, som fick företrädesrätt till tjänster på SVT Nyheter Jämtland sommaren 2016 och blev tillsvidareanställd i maj 2017.

Vid det tillfället var Bengt Eriksson den ende inlasade journalisten på SVT med 2 000 anställda. Han planerar att gå i pension när han fyller 68 nästa år. Nu fem år senare, hösten 2021, har antalet oavsiktligt inlasade SVT-journalister fördubblats till två, enligt journalistklubben. Enligt HR-avdelningen är det totala antalet inlasade på SVT nio personer, varav ingen är reporter men de flesta jobbar med innehållsproduktion.

Oavsett hur man räknar är det tydligt att SVT inte gärna lasar in journalister. Det krävs ibland organisatorisk kreativitet för att så kompromisslöst upprätthålla ett utlasningssystem som SVT gör.

Ett exempel. Journalisten berättade 2019 att SVTs nya lokala nyhetsorganisation hade svårt att leverera material till Rapport och Aktuellt. SVT Nyheter inrättade därför fyra riksreportertjänster med uppdrag att serva broadcastprogrammen med nyheter från hela riket. Kontrakten sattes till 18 månader för riksreportrarna i Malmö och Göteborg men i norra Sverige blev kontrakten bara elva månader, eftersom man där behövde ta in visstidsanställda för att klara uppdraget. Samma uppdrag, olika kontrakt – allt för att undvika inlasningar.

Arbetsgivaren hävdar att förklaringen till de olika kontrakten är att SVT behöver en snabbare rotation i bevakningen av norra Sverige eftersom invånarna bor på en mer vidsträckt yta. Om SVT skulle utöka antalet tillsvidareanställda på de små orterna i norr skulle det leda till uppsägningar varje gång uppdraget roterar, enligt ledningen.

SVT fortsätter att utlasa i rask takt samtidigt som det har blivit allt svårare att hitta vikarier, vilket skapar problem.

Under tre veckor i september fick SVTs redaktion i Västerås inte ihop full bemanning på grund av flera sjukskrivningar. En vikarie blev i samma veva utlasad efter att ha jobbat i elva månader på redaktionen.

Karin Thornberg, redaktionschef för SVT Västmanland, uppger att det generellt inte är svårt att hitta vikarier till Västeråsredaktionen, men att plötsliga bortfall blir märkbara på en liten arbetsplats.

– En person avtackades och det sammanföll med att vi hade flera som var sjuka och en som var utlånad till en annan redaktion. Jag förstår att det kan upplevas som frustrerande att behöva tacka av en vikarie just när man har ett vikariebehov, säger Karin Thornberg.

Varför bad du inte vikarien som ni avtackat att fortsätta?
– Jag funderade på det, men jag visste att hen hade andra planer. Med respekt för den personens tid valde jag att inte kontakta hen.

Det hade inget att göra med att personen skulle kunna bli inlasad?
– Det här hade inte varit ett förturs­ärende för att hen gått in under de veckorna. Men det var en vikarie som jobbat i elva månader. För generella frågor om personalpolitiken hänvisar jag till HR eller överordnade chefer, säger Karin Thornberg.

Programchefen för SVTs lokala nyheter Michael Österlund hänvisar också till personalavdelningen för frågor om personalpolitiken, men bekräftar att det har blivit svårare att hitta vikarier på vissa platser i landet.

– Nedskärningarna inom dagspressen har gjort att vikariemarknaden är död på en del orter. Därför gör vi kompletterande tillsvidareanställningar på redaktioner där budgeten räcker till och man har ett löpande behov av vikarier och där det är svårt att hitta personer med rätt kompetens, säger Michael Österlund.

Ett tjugotal redaktionella kompletterande tjänster har skapats på SVT. Dessutom har många av SVTs lokala tiomannaredaktioner blivit elvamannaredaktioner genom omfördelning av resurser.

– SVT har nog aldrig anställt så många lokala medarbetare som vi gör just nu. Den lokala verksamheten har för närvarande minst 20 kompletterande anställningar som är gjorda utöver ordinarie funktionsplan. När vi bygger ut och snart finns på 50 platser i Sverige så nyrekryterar vi tillsvidareanställda till nästan alla de tio nya orterna. Eftersom vi inte skapar fler pub­liceringsytor ska dessa medarbetare jobba med ökad kvalitet och ökad närvaro, en produktion som förhoppningsvis kommer att minska på belastningen, säger Michael Österlund.

Metoden att tillsvidareanställa i stället för att ta in vikarier är något av en karbonkopia på hur SR jobbade med lokala vikariefrågor för drygt ett år sedan.

På några av SRs P4-stationer hade vikariebristen fått märkliga konsekvenser. När eleverna på journalistutbildningen i Umeå tog examen 2018 var flera av dem redan utlasade från P4 Västerbotten. Redaktionen hade rekryterat vikarier bland första- och andraterminstudenterna, ”ätit av framtiden”, som en av medarbetarna uttrycker det.

Under 2020 tillsvidareanställde nästan alla P4-stationer en extra journalist för att undvika inhoppsvikariat och stabilisera bemanningen. SVTs chef för lokala nyheter Michael Österlund var fram till maj 2020 chef för innehållsproduktionen på SR:

– Vi hade ganska många sjukskrivningar bland arbetsledare på Sveriges Radio och en av förklaringarna visade sig vara att de fick lägga ner för mycket av sin arbetstid på att leta vikarier. Lösningen blev att göra kompletterande anställningar på flera redaktioner, säger han.

SVT Nyheters redaktion i Norrköping har egentligen aldrig haft problem med att hitta vikarier, men har ändå fått en kompletterande tillsvidareanställning under hösten.

– Det är bra att man att man gör den här sortens rekryteringar. Att hela tiden behöva ta in nya vikarier sliter på alla, inte minst på cheferna, säger Tobias Holmqvist, vice sektionsordförande i Norrköping.

På SVT Jämtland, där Bengt Eriksson lasades in på grund av en felskrivning, har man ständigt svårt att hitta folk – och inte bara till vikariat.

I januari meddelade SVTs vd Hanna Stjärne att en ny redaktion skulle öppnas i Sveg. Svegborna skulle snart synas och höras i Rapport, Aktuellt och Morgonstudion, menade Stjärne. SVT Jämtland intervjuade förväntansfulla invånare och en glad kommunstyrelseordförande. Men redaktionen har fortfarande inte öppnat. Den som erbjöds tjänsten tackade nej.

– Branschen har skapat det här problemet alldeles på egen hand genom att skapa Las-karusellen. Folk har tröttnat. SVT säger att de ska vara den bästa arbetsgivaren i mediebranschen. Man kan fråga sig om man verkligen lever upp till det, säger Maria Harning, ordförande i SVTs journalistklubbs sektion i Västernorrland/Jämtland.

På SVT Gävleborg har man under flera år haft ett stort genomflöde av personal.

– Det är svårt att hitta vikarier med den multikompetens som krävs för att arbeta som journalist på SVTs lokala redaktioner. Man måste kunna filma, redigera, sitta på webben, kunna de tekniska systemen och samtidigt vara en kompetent reporter, säger Anders Hansson, ordförande i journalistsektionen i Gävleborg/Dalarna.

– Det blir en extrem belastning på cheferna som måste ägna sig åt rekrytering. Företaget har lite grann förstått detta själva men har fortfarande en överdriven rädsla för inlasningar.

SVTs utlasningssystem är också orimligt dyrt, menar några chefer som Journalisten har pratat med. En ny vikarie måste utbildas, vilket kräver resurser från både redaktionen och andra delar av företaget. Andelen visstidsanställda på redaktionerna ligger ofta på runt 20 procent, men kan vara betydligt högre. När en femtedel av personalen byts ut varje år blir det dyrt och tungrott för redaktionen.

– Dessutom går en stor del av min chefslön till att jaga in vikarier. Det här är ett slöseri med pengar och människor. Man måste sluta räkna pinnar och börja räkna pengar, säger en av cheferna och tillägger att hen anser att SVTs utlasningar står i strid med lagen:

– Det var inte lagstiftarens avsikt att man ska kunna behandla människor på det här sättet.

Det är hen inte ensam om att tycka.

I anonyma enkätsvar till Journalisten instämmer flera kanalchefer för lokala P4-stationer och redaktionschefer på SVTs lokala redaktioner i påståendet att det egna bolaget ”har satt utlasningar i system på ett sätt som går stick i stäv med lagens intentioner”.

Många fler av de svarande cheferna är dock av motsatt uppfattning.

Flera chefer uppger i sina enkätsvar att SVT/SR borde lasa in fler journalister, och många uppger att det har blivit svårare att hitta vikarier med rätt kompetens de senaste fem åren samt att de lägger ”mycket” av sin arbetstid på att hitta vikarier.

Svarsfrekvensen är låg och den enda slutsats man kan dra av enkätsvaren är att det finns flera redaktions- och kanalchefer som är missnöjda med SVTs och SRs personalpolitik.

En av cheferna skriver: ”Om vi skulle tvingas lasa in de vikarier vi har idag, så skulle vi få personer med helt fel kompetens, och dessutom bristande mångfald. Det är först när vi har fasta tjänster ute som vi lyckas rekrytera rätt kompetens, och kan efterfråga fler perspektiv.”

– Vi ska ha kompetensbaserad rekrytering på SVT och det omfattar även vikariat, kontrar Rebecka Mårtensson, ordförande i journalistklubben på SVT.– Problemet är inte att vikarier saknar kompetens för då skulle de ju inte få jobba ens i elva månader, och det får de ju. Problemet är att de blir utlasade oavsett vilken kompetens de har.

Vad säger då SVTs HR-avdelning om kritiken? HR- och kommunikationsdirektören Sabina Rasiwala Hägglund skrev 2019 i samband med att SVT anklagades för rovdrift på personalen att ”det finns fantastiska talanger som hämmas av en fast anställning”.

Hon hänvisar nu till HR-chefen Therese Östling Waller som i ett mejl till Journalisten skriver:

”SVT har ett stort behov av duktiga vikarier, och de behoven är både kortvariga och långvariga. Vi tillsvidareanställer där det finns behov men täcker även upp med kompletterande anställningar där det behövs och ryms inom budget.”

Fotnot: SVTs journalistklubb antog i slutet av oktober ett uttalande om utlasning. 

SÅ FUNKAR LAS-KARUSELLEN
Den som har varit anställd hos en arbetsgivare i fler än 360 dagar under tre år får företrädesrätt till visstids- och tillsvidareanställningar inom det avtalsområde och på den driftenhet där personen varit anställd, enligt Lagen om anställningsskydd (Las). Begreppet ”inlasning” används ofta för att beskriva en tillsvidareanställning man fått genom Las, men inom Journalistförbundet används begreppet i betydelsen att man har fått företrädesrätt, men ingen tillsvidareanställning.
När många arbetsgivare i en bransch systematiskt undviker att ge visstidsanställda förtur till nya tjänster genom att svartlista dem i två år efter elva månaders anställning, ”utlasning”, hamnar många vikarier i den så kallade Las-karusellen.
Den som befinner sig Las-karusellen går mellan olika arbetsgivare utan att få fast anställning någonstans.