Vi konkurrerar med journalistik – inte säkerhet
Svenska redaktioner har aldrig varit så rustade för högriskrapportering som idag. Förutsättningar har förbättrats men riskerna är alltjämt stora. Kriget i Ukraina är en påminnelse om vikten av utrikesjournalistik och att vara på plats.
I Ukraina bombar ryssarna tv-torn och blockerar inhemska medier för att ersätta dem med pro-rysk propaganda. Hittills har minst sju journalister dödats. I Ryssland ligger censuren som en mörk filt. Att rapportera om krigets sanning, och att benämna krig för krig, kan ge böter och många år i fängelse. Makthavare ljuger skamlöst.
I Kiev visar president Zelensky hur medievärlden helt förändrats. Vem behöver tv-torn när en ensam man via sociala medier utan filter kan nå hela världen på sekunder med sin telefon?
Få uppgifter går helt att lita på. Journalister på fältet är centrala. Inte bara för att ge en oberoende bild av en brutal vardag men också för att få oss att förstå. Fotograf Emil Larsson och reporter Bengt Norborgs rapportering från Butcha avslöjar ofattbara grymheter och ger en kontext till en svensk publik.
SVT har haft team på plats i Ukraina nära oavbrutet sedan veckorna före krigsutbrottet. Vid två tillfällen har en specialist från SVTs säkerhetsavdelning varit med. Det är ovanligt men har förekommit genom åren. Första gången jag var med om att skicka med en säkerhetsmedarbetare var till kaoset efter jordbävningen i Haiti 2010 när jag var chef för TV4 Nyheterna. Det innebär extra ögon och öron på plats, underlättar logistiken och minimerar risker om något skulle hända.
Alla stora svenska mediekoncerner har förstärkt och professionaliserat sitt säkerhetsarbete genom åren. När jag började som journalist bestod säkerhetsavdelningen ofta av en tidigare polis som kunde åka hem till personer som hotade medarbetare. Idag finns kompetens kring allt från it-säkerhet och personskydd till högriskarbete. Det finns också ett väl fungerande, generöst samarbete mellan koncernerna.
Efter att Nils Horner mördats 2014 tog min dåvarande chef, SRs vd Cilla Benkö initiativ till gemensamma träffar mellan koncernerna. Vi har genom åren delat erfarenheter och kunskap, och utarbetat gemensamma riktlinjer, bland annat för vilket ansvar vi tar för frilansjournalister. Vi konkurrerar med journalistik: inte med säkerhet och vi hjälper varandra, inte bara inom Sverige utan också inom Norden, Europa och resten av världen. Vi delar även kunskap inom EBU, inom säkerhetsorganisationen INSI och direkt mellan redaktioner. Jag är uppriktigt glad för denna utveckling. Det gör journalistiken bättre och vi har mer kvalificerat underlag när vi rör oss i farliga områden.
Även säkerhetsutbildningarna har utvecklats och professionaliserats. Bland de första kom till efter kriget i Bosnien på 90-talet och numera är de integrerade i redaktionernas arbete. Idag tillåts ingen att åka på en högriskresa som inte genomgått en relevant utbildning. Lärandet innefattar allt från sjukvårdskunskap till hur man undviker minor, bemästrar en förhandling vid en vägspärr och hur man undviker it-intrång.
Teknikens utveckling har också på flera sätt gjort journalistik i högriskområden säkrare. Kameror är lättare, och framför allt – mindre skrymmande. Den stora tv-kameran med stativ gjorde tidigare tv-journalister än mer exponerade, och vi kan nu vara mer diskreta.
För att få hem material behövde teamen förr färdas långa sträckor, ofta genom mörker, till ett upplänk-ställe för satellitöverföring. Överföringarna var dyra, och kostade uppemot 20 000 kronor och framför allt utgjorde resorna ytterligare påfrestningar och exponering för teamen. Numera skickas allt via internet, från fältet eller från ett hotellrum. Ingen behöver färdas för att skicka material.
Även skyddsutrustningen har väsentligt förbättrats. Idag kan vi följa teamen minut för minut genom GPS-trackers. Vi kan dygnet runt kommunicera säkert genom krypterade appar. Tidigare var ofta det enda kommunikationsmedlet skrymmande satellittelefoner, där varje samtal var dyrt. Materialet i skyddsvästar har förbättrats och är nu flera kilo lättare. Det finns enkla kepsar som skyddar mot kastade flaskor och stenar. Vi kan röra oss enklare och säkrare.
Trots alla dessa förbättringar kvarstår stora risker, på många sätt är de till och med större idag. Vi ser att journalister allt oftare är måltavlor. Regimer vill tysta och dölja övergrepp. Enligt 2021 års pressfrihetsindex från Reportrar utan gränser har antalet länder där pressfriheten anses bra aldrig varit så få. Ett rekordstort antal journalister fängslades 2021 och 46 journalister dödades.
Bevakningen har ett högt pris. Jag vet. Jag har varit på begravningar av tre kollegor som mördats i tjänsten: TV4s Ulf Strömberg, frilans Martin Adler och Ekots Nils Horner. Jag tänker på dem och deras anhöriga när jag skriver. Jag tänker på alla utsända i Ukraina.
Jag är glad för förbättrade förutsättningar och för en kår som hjälper varandra under arbete i högriskmiljöer. Jag är stolt över bevakningen, professionaliteten och journalisters kall till yrket. Alla känner vi till de ökade riskerna, men vi behöver vara där.
Anne Lagercrantz
divisionschef SVT Nyheter och Sport
