Sandahl & Hedman-Lindgren: Rapports slarv skadar redan drabbade barn
På Rapports hemsida står det att ”Rapport ska vara opartiskt och sakligt, det vill säga vi ska inte ta ställning för en part i en fråga och de fakta som vi redovisar ska vara sanna”.
På Rapports hemsida står det att ”Rapport ska vara opartiskt och sakligt, det vill säga vi ska inte ta ställning för en part i en fråga och de fakta som vi redovisar ska vara sanna”.
Därför blev vi minst sagt förvånade när Rapport den 4 och 5 november toppade sändningarna med vinklad och förljugen information. Det vi syftar på är historien om ”Nordmarksbarnen”, som är placerade på Folåsa behandlingshem utanför Linköping, och som ”rymt” och nu hålls gömda av pappan igen.
Rapports reporter intervjuade den 16-åriga pojken och hans 12-åriga syster utomhus. Reportern förklarar att det här är barn som socialtjänsten tvångsplacerat på Folåsa för att de ska gå i skolan. Pappan har hållit dem hemma från den kommunala skolundervisningen på grund av mobbning och nu har alltså samhället omhändertagit barnen med tvång.
I nästa stund slår reportern fast det paradoxala: barnen har inte fått gå i skolan på det statliga ungdomshemmet. I stället har de tvingats umgås med missbrukare och kriminella. Något som reportern låter flickan bekräfta. 12-åringen berättar att hon tidigare inte känt till något om narkotika men att hon nu lärt sig rulla en joint.
Självklart vill barnen inte bo kvar på Folåsa. De vill aldrig mera dit, bara hem till pappa.
Vilken historia! Klart man blir upprörd. Men hur ligger det till egentligen?
I botten finns en infekterad vårdnadstvist. Det, i kombination med en pappas vrede mot samhället, borde få Rapportredaktionen att dra öronen åt sig. Den här sortens historier kräver mängder av research och noggrann kontroll av fakta och alla inblandade. Mycket jobb helt enkelt.
En enkel koll exempelvis hos kollegerna på Nya Wermlands-Tidningen och Östgöta Correspondenten, som arbetat sakligt, opartiskt och låtit alla berörda parter komma till tals, hade snabbt kastat ljus över historien.
Det mest elementära är förstås att läsa domarna om omhändertagandet enligt LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga); den som togs i länsrätten och som kammarrätten sedan slog fast. Där står att ”Sammanfattningsvis anser kammarrätten att X och Y:s hälsa eller utveckling redan har skadats på grund av förhållandena i hemmet och att det finns en påtaglig risk för ytterligare skada i detta hänseende om de vistas där.”
Bristen på skolgång – och det faktum att pappan hållit barnen hemma i fem år på en enslig gård och berövat dem normala kontakter med jämnåriga trots erbjudande om andra skolor – nämns bara som en av många svårigheter som barnen utsatts för. För att kunna granska samhällets agerande måste man även ta del av mammans berättelse.
Hade Rapports reporter läst domarna har vi svårt att tro att han skulle ha gjort inslaget. Har han läst domarna och ändå gjort sina inslag har han deltagit i kränkningen av barnen.
Både reportern och den 12-åriga flickan berättar om missbrukare och kriminella på Folåsa behandlingshem. Men målgruppen för Folåsas behandlingsavdelningar är barn och ungdomar med relationsproblem, främst adopterade barn. Inte missbrukare eller kriminella.
Vi förstår inte varifrån Rapport fått uppgiften att barnen skulle ha varit inlåsta under fängelseliknande former. På Folåsa erbjuds ungdomar naturligtvis skola, psykologsamtal, familjeterapi och fritidsaktiviteter även utanför institutionen.
Det framgår i allmänna handlingar att syskonen fått träffa varandra så mycket de har velat och att pojken själv tagit pendeln till Linköping för egna aktiviteter.
Enligt hemsidan ska Rapport var ”opartiskt och sakligt”. Det låter bra. Frågan är då varför den överläkare i barn- och ungdomspsykiatri som länsrätt och kammarrätt lyssnade till, och som reagerade över att barnen for illa i hemmet, aldrig blev intervjuad. Varför lät reportern i stället psykolog Lars S Bagge, som kallats till länsrätten på pappans begäran, framställas som oberoende expert? Inte med ett ord förklarades på vems sida han stod.
Många barn far illa i Sverige. Precis som för de här syskonen finns det handlingar hos socialtjänst, skola och domstolar som ofta berättar om trasiga förhållanden och hem som inte fungerar. Det är handlingar som är lätta att begära ut. I det här fallet hade reportern kunnat be om en fullmakt så att han fått tillgång till socialtjänstens utredning.
Det gjorde han förmodligen inte.
I stället fick en 16-åring och en 12-åring stå i TV och säga sådant som med största säkerhet lagts i deras munnar. Deras väg till ett normalt liv blir troligen ännu mycket längre, allt på grund av slarvig journalistik.
Det trodde vi inte om Rapport.
presschef, Statens institutionsstyrelse, SIS
redaktör, Statens institutionsstyrelse, SIS
