Pär-Arne Jigenius: Medierna som kurator
En redaktion är en märklig organism. I den vardagliga lunken kan där finnas missnöje med små resurser och oförstående chefer, men när det inträffar en stor nyhet – som överfallet på utrikesminister Anna Lindh – läggs det in en professionell överväxel.Problemet är att många redaktioner inte inser att ”enough is enough”. När den stora nyheten presenterats och kommenterats börjar ofta tomgångskörningen.
En redaktion är en märklig organism. I den vardagliga lunken kan där finnas missnöje med små resurser och oförstående chefer, men när det inträffar en stor nyhet – som överfallet på utrikesminister Anna Lindh – läggs det in en professionell överväxel; alla krafter samordnas och inriktas på ett gemensamt och i journalistisk mening givet mål. Redaktionen är en motor som arbetar bäst vid en häftig och oväntad belastning.
Utomstående kan tycka att journalister är förhärdade och känslokalla som upplever den största tillfredsställelsen i arbetet just i samband med tragiska händelser som mordet på Olof Palme, terrorattacken i USA eller överfallet på Anna Lindh. Men det handlar om en yrkesroll, en professionell distans.
En präst som skall förrätta en jordfästning får inte bli så rörd och deltagande att han inte kan tala, poliser på en brottsplats får inte ägna den första tiden åt att trösta varandra osv. Många yrken kräver en professionell kyla, det är en förutsättning för att lösa uppgiften. Mitt intryck är att när det inträffar katastrofer och samhälleliga kriser arbetar medierna väl så snabbt och effektivt som de myndigheter som svarar för krisberedskapen.
Problemet är att många redaktioner inte inser att ”enough is enough”. När den stora nyheten presenterats och kommenterats börjar ofta tomgångskörningen. De första dagarna är texterna substansfyllda, sedan kommer spekulationer och omtuggningar. (Detta skriver jag fredagen den 12 september, när du läser detta kan du själv bedöma om farhågorna besannats i fallet Anna Lindh.)
bryt
Läsningen av de första dagarnas tidningar ger anledning till tre reflektioner: Expressens bilder, nyhetsvärderingen av knivdramat i Arvika och mediernas kurativa roll.
De pressetiska spelreglerna säger att man skall visa brottsoffer största möjliga hänsyn. Expressen publicerade torsdagen den 11 september på förstasidan och på tre uppslag stora färgbilder på Anna Lindh liggande på en bår när hon förs ut från NK. Aftonbladet hade inte motsvarande bilder; om det är en moral i brist på tillfälle eller ett aktivt ställningstagande vet jag inte.
Utrikesministern är en av Sveriges mest offentliga personer och överfallet på NK är en historisk händelse. När bilderna togs och först publicerades visste man heller inte hur allvarlig skadan var. Därför kan jag inte finna att det i detta exceptionella fall var pressetiskt fel att offentliggöra en sådan bild, men jag vänder mig mot den enorma exploateringen av bilderna och mot vissa varianter av bilderna som var onödigt påträngande.
bryt
Det vore bra om Pressens Opinionsnämnd får ta ställning till bildpubliceringen. För några år sedan fälldes Expressen av en oenig opinionsnämnd för en liknande bild då den skottskadade Dragan Jocsovic förs bort på en bår från Solvalla travbana.
Samtidigt som tidningarna hade sida efter sida med material om knivdådet på NK utspelades en annan ofattbar tragedi i Sverige. En femårig flicka överfölls och dödades bland sina kamrater på en förskola i Arvika. Den psykiskt sjuke gärningsmannen greps.
Den jämförelsevis ytterligt kortfattade rapporteringen om denna händelse ger anledning till funderingar över mediernas nyhetsvärdering.
När en stor händelse inträffar är det svårt att behålla sinnet för proportioner. Förhoppningsvis kommer detta mord att ge anledning till uppföljande artiklar om hur den psykiatriska vården fungerar och hur omfattande det tvångsmässiga inslaget skall vara. Medierna rapporterar inte bara om en tragisk händelse i sig, utan i växande grad också om läsarnas/tittarnas manifestationer av sorg och oro.
bryt
Detta sällsamma växelspel mellan allmänhetens redaktionellt stimulerade sorgearbete och mediernas känsloladdade och uppfordrande rapportering nådde sin groteska höjdpunkt i brittiska medier efter prinsessan Dianas död.
När en omskakande händelse inträffar fungerar medierna i växande utsträckning som en psykologisk pysventil för en frustrerad befolkning. Det har förvisso alltid funnits känslomässigt fingerfärdiga redaktioner, men det är frapperande att medierna över lag nu slår an dessa strängar. Studera till exempel Dagens Nyheters förstasida fredagen den 12 september.
