Pär-Arne Jigenius: Medierna som kurator

16 september, 2003

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

En redaktion är en märklig organism. I den vardagliga lunken kan där finnas missnöje med små resurser och oförstående chefer, men när det inträffar en stor nyhet – som överfallet på utrikesminister Anna Lindh – läggs det in en professionell överväxel.Problemet är att många redaktioner inte inser att ”enough is enough”. När den stora nyheten presenterats och kommenterats börjar ofta tomgångskörningen.

En redaktion är en märklig organism. I den vardagliga lunken kan där finnas missnöje med små resurser och oförstående chefer, men när det inträffar en stor nyhet – som överfallet på utrikesminister Anna Lindh – läggs det in en professionell överväxel; alla krafter samordnas och inriktas på ett gemensamt och i journalistisk mening givet mål. Redaktionen är en motor som arbetar bäst vid en häftig och oväntad belastning.

Utomstående kan tycka att journalister är förhärdade och känslokalla som upplever den största tillfredsställelsen i arbetet just i samband med tragiska händelser som mordet på Olof Palme, terrorattacken i USA eller överfallet på Anna Lindh. Men det handlar om en yrkesroll, en professionell distans.

En präst som skall förrätta en jordfästning får inte bli så rörd och deltagande att han inte kan tala, poliser på en brottsplats får inte ägna den första tiden åt att trösta varandra osv. Många yrken kräver en professionell kyla, det är en förutsättning för att lösa uppgiften. Mitt intryck är att när det inträffar katastrofer och samhälleliga kriser arbetar medierna väl så snabbt och effektivt som de myndigheter som svarar för krisberedskapen.

Problemet är att många redaktioner inte inser att ”enough is enough”. När den stora nyheten presenterats och kommenterats börjar ofta tomgångskörningen. De första dagarna är texterna substansfyllda, sedan kommer spekulationer och omtuggningar. (Detta skriver jag fredagen den 12 september, när du läser detta kan du själv bedöma om farhågorna besannats i fallet Anna Lindh.)

bryt

Läsningen av de första dagarnas tidningar ger anledning till tre reflektioner: Expressens bilder, nyhetsvärderingen av knivdramat i Arvika och mediernas kurativa roll.

De pressetiska spelreglerna säger att man skall visa brottsoffer största möjliga hänsyn. Expressen publicerade torsdagen den 11 september på förstasidan och på tre uppslag stora färgbilder på Anna Lindh liggande på en bår när hon förs ut från NK. Aftonbladet hade inte motsvarande bilder; om det är en moral i brist på tillfälle eller ett aktivt ställningstagande vet jag inte.

Utrikesministern är en av Sveriges mest offentliga personer och överfallet på NK är en historisk händelse. När bilderna togs och först publicerades visste man heller inte hur allvarlig skadan var. Därför kan jag inte finna att det i detta exceptionella fall var pressetiskt fel att offentliggöra en sådan bild, men jag vänder mig mot den enorma exploateringen av bilderna och mot vissa varianter av bilderna som var onödigt påträngande.

bryt

Det vore bra om Pressens Opinionsnämnd får ta ställning till bildpubliceringen. För några år sedan fälldes Expressen av en oenig opinionsnämnd för en liknande bild då den skottskadade Dragan Jocsovic förs bort på en bår från Solvalla travbana.

Samtidigt som tidningarna hade sida efter sida med material om knivdådet på NK utspelades en annan ofattbar tragedi i Sverige. En femårig flicka överfölls och dödades bland sina kamrater på en förskola i Arvika. Den psykiskt sjuke gärningsmannen greps.

Den jämförelsevis ytterligt kortfattade rapporteringen om denna händelse ger anledning till funderingar över mediernas nyhetsvärdering.

När en stor händelse inträffar är det svårt att behålla sinnet för proportioner. Förhoppningsvis kommer detta mord att ge anledning till uppföljande artiklar om hur den psykiatriska vården fungerar och hur omfattande det tvångsmässiga inslaget skall vara. Medierna rapporterar inte bara om en tragisk händelse i sig, utan i växande grad också om läsarnas/tittarnas manifestationer av sorg och oro.

bryt

Detta sällsamma växelspel mellan allmänhetens redaktionellt stimulerade sorgearbete och mediernas känsloladdade och uppfordrande rapportering nådde sin groteska höjdpunkt i brittiska medier efter prinsessan Dianas död.

När en omskakande händelse inträffar fungerar medierna i växande utsträckning som en psykologisk pysventil för en frustrerad befolkning. Det har förvisso alltid funnits känslomässigt fingerfärdiga redaktioner, men det är frapperande att medierna över lag nu slår an dessa strängar. Studera till exempel Dagens Nyheters förstasida fredagen den 12 september.

Kommentarer

Det finns 1 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Bo Engström mån, 2011-12-19 22:18

Journalisten är död, länge leve journalisten….

Av Bo Engström

Det fanns en tid då journalistik var ett fint ord. Voltaire lär en gång ha sagt “Jag avskyr dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem”. Detta citat har ofta använts för att visa vad sann demokrati är, och just demokrati är något som många journalister menar ligger till grund för deras metoder.

Men att doppa fötterna i den mörka soppa som utgör ”journalism” i 2000 talet är en obehaglig och smärtsam upplevelse. När man betänker att publikens uppfattning ofta är intimt länkad till medias porträtt av världen omkring oss finns där en anledning till eftertanke och kritik.

USA:s sämsta dagstidning heter The Daily Oklahoman. En lärare i journalistik på stadens universitet säger aldrig åt sina studenter att läsa The Daily Oklahoman eftersom “the Constitution forbids cruel and unusual punishment.” Tyvärr måste man inse att det kunde likväl varit en tidning i Sverige, och dessvärre inte heller längre enbart ett storstadsfenomen.

Det hävdas att journalister möter samma problem som forskare i förhållande till vad som är bevis och fakta. I likhet med forskare så samlar journalister en stor del information som kan användas som bevis för en rapport eller artikel. Insamlingen av data/bevis sker samtidigt som också innehållet utvecklas. Källorna granskas och balansen av olika synvinklar eftersträvas.

Men i verkligheten kokar den journalistiska etiken ofta bort och blottlägger bottensatsen – paradoxen mellan god journalism och kravet på vinst. Hur pressade redaktioner plockar fragment till storyn och betraktar materialet genom en lins av cynism, en lins som blockerar den riktiga nyheten och reflektioner av eventuella konsekvenser. Det finns lite fakta, diktatoriska deadlines, mördande konkurrens, ingen tid, och en ändlös rymd av olika media som ska fyllas.

Något som skrämmer, och är synnerligen obehagligt, är att de s k nyhetsbyråerna numera verkar sänka sig till kvällstidningarnas låga nivå när det gäller objektivitet.

“Sometimes nothin’ can be a real cool hand” ”“ kanske det är sant om man spelar poker men inte om man är journalist. Man frestas av de fragment som serveras som smaskiga praliner på ett lättåtkomligt silverfat. Smaskiga men ofta negativa och rent av blodiga!Om kungen skulle korsa Stockholms ström genom att vandra på vattnet skulle man kanske kunna läsa i efterföljande rubriker: ”Kungen kan inte simma!” Det beror på vilken vinkel just den storyn ska ha just då!Någonstans längst vägen har ”nyheter” transformeras till något som mäts i mängden ögonglober, prenumerationer och vinst. Betyder då ”goda affärer” och därmed vinst alltid dålig journalistik? Det behöver det förstås inte göra men en hel del pekar på att svsaknaden av sunda redaktionella avväganden gnager bort trovärdigheten i dagens journalistik. Analogt med detta påstående kan man också hävda att god journalistik aldrig heller kommer att vara en ren handelsvara.

Tyvärr är sanningen en snigel, och kanske det är dags att sakta in och reflektera över vägvalen. Något har gått seriöst fel med prioriteringarna.Förutom kravet på att vara först, att sälja mer, ligger det nära till hands att anta att ett tungt motiv till dagens såpopera liknande nyhetsrapportering är att blodiga och sensationella rubriker säljer! Rädsla ligger högst i prioritet i sin känslomässiga kraft hos de flesta människor.

Man kan förstå att journalister vill vara med och påverka världen. Men deras främsta uppgift är att möjliggöra för människor att själva ta ställning. Påverka kan man göra på ledarsidorna.

Senaste tiden kunde en alltmer förskräckt och förbluffad svensk allmänhet följa den överväldigande rapporteringen kring mordet på utrikesministern och den eskalerande skandalen kring den utpekade mördaren. 35 åringen, NK mannen, som visade sig inte alls vara mannen på bilden eller ha något som helst med saken att göra. Eller DN’s publicerande av namnet på 24:åringen, den “nya” mördaren utan att skulden är helt styrkt!!! Det är både skrämmande och fascinerande att se de mängder av manipulativa bilder och texter som pumpas ut om och om igen även när där inte finns någon ny information att förmedla. Överväldigande och omöjligt att ta till sig förvränger det till slut verkligheten för allmänhet och den enskilda individen.

Det finns många andra aktuella exempel:

Rollspel leder till mord- När det inte fanns fler nyheter om styckmordet i Halmstad så var det dags för en försöka sig på en ny panikvinkel.

TV-kvinnan som inte var en tv-kvinna som hedersmördats av sin far begick sannolikt självmord.

Listan kan göras lång, mycket lång men det räcker så här. Dock kan man reflektera över hurvida en viss cynism finns hos oss alla när man pekar ut enskilda, hänger ut deras liv, jagar deras släktingar och vänner på lösa grunder. I fallet med vår tids ministermord verkar det som om de ”utpekade” och i media på förhand dömda får skylla sig själv då de levt ett hårt liv. Är det så, är det där vi är?

Det räcker inte med att skrapa på ytan, det är som historien om de blinda och elefanten:

Fyra olika blinda män undersöker olika delar (fragment) på en elefant. En undersöker snabeln och konstaterar ”en elefant är som en lian”. En annan undersöker ett ben och konstaterar ”en elefant är som en pelare”. En tredje undersöker svansen och konstaterar ”en elefant är som ett rep”. Den fjärde undersöker sidan på elefanten och konstaterar ”en elefant är som en vägg”. Alla har delvis rätt men alla missar den essentiella sanningen ”“ en elefant är mer mycket än summan av sina anatomiska delar, den är en levande varelse som andas, har känslor och hjärna.

Är det så att journalism, helt enkelt har blivit ett “sjukt” montage av falsk & vinklad fabricerad skräck? Nej, jag är optimistisk och säker på att både god journalism och duktiga journalister finns där ute, om än i mindre mängd idag. Att vända sig bort från media vore lika tokigt som en säck med råttor. God journalism bidrar till vårt samhälles sociala och kulturella utveckling, och definierar på sett och vis karaktären på samhället. Avsaknad av media skulle göra vår värld blekare och fattigare på många sätt.

Men jag föreslår att journalister låter panikknappen vila ett tag, och funderar på det perspektiv av god journalism som den definierades av den USA födda legendariska politiska reportern Walter Lippmann för nästan ett sekel sedan, med dessa ord: ”œThe news of the day as it reaches the newspaper office is an incredible medley of fact, propaganda, rumour, suspicion, clues, hopes and fears, and the task of selecting and ordering that news is one of the truly sacred and priestly offices in a democracy.”

Bo Engström

Årets groda 2021

Alla gör fel ibland. Men en del fel är roligare än andra. Nu kan du rösta på vilken som var 2021 års roligaste groda. Sista dag för att rösta är den 14 februari. Rösta här.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies