Nyhetsjournalistikens förtroende sätts på spel

9 september, 2016

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Är det på väg att bli en självklarhet för ledande svenska publicister att låta den egna mediekoncernens affärsintressen styra nyhetsvärderingen? I kölvattnet av Dagens Nyheters avslöjande om Mittmedialedningens hårdföra framtidsplaner  - och den påföljande debatten om mediernas kris – måste den frågan ställas. För det ser dessvärre ut som om svaret kan vara: ja.

Om vi börjar med själva nyhetsskeendet. Den 17 augusti publicerade DN nyheten att Mittmedias styrelse låtit ta fram ett strategiunderlag för att omvandla alla koncernens 28 tidningar till gratistidningar. Som en konsekvens av detta skulle 75 procent av koncernens anställda journalister sägas upp, berättade DN.

Publiceringen satte storkoncernen Mittmedia själv i centrum för den journalistiska nyhetsbevakningen. Att det är ett känsligt publicistiskt ögonblick för ett nyhetsmediaföretag är rätt självklart. Journalister tar sig varje dag rätten att granska myndigheter och andras företag och kontraktet med läsarna utgår sedan över hundra år från att journalisterna försöker ta reda på sanningen och inte räds makthavarna i valet av vad som publiceras. Hur ska man då göra när den egna högste chefen är den granskade makthavaren? När de egna ägarna sätts under lupp?

Den publicistiska grundregeln är att en nyhetsredaktion i det läget aldrig, aldrig ens får misstänkas gå ägarens ärenden i nyhetsbevakningen. Då är man nämligen inte journalist längre, utan kommunikatör. Då bränns det hundraåriga kontraktet.

Dessvärre måste man konstatera att Mittmedias redaktionella ledning inte stod emot trycket den här gången. I förstaläget var det inga större problem: koncernens tidningar och sajter refererade nyheten från DN och lät sedan de egna högsta cheferna komma till tals. Inte oväntat dementerade den nytillsatte VDn Per Bowallius uppgifterna i DN: det som avslöjats var inget skarpt beslutsförslag utan bara ett i en mängd av diskuterade framtidsscenarior, påstod han.

Ur nyhetsjournalistiskt perspektiv var det därför en laddad och viktig nyhet som DN publicerade dagen därpå: i en intervju påstod där Mittmedias nyss avhoppade högste redaktionella chef AnnaKarin Lith (som själv deltog i den aktuella strategiprocessen men valde att med omedelbar verkan lämna sitt jobb efter ett styrelsemöte i juli) att det visst handlar om ett skarpt förslag beställt av och framlagt inför koncernens styrelse. I klartext: koncernens nye VD talar inte sant.

Hade den här nyheten handlat om ett annat storföretag i Mittmedias spridningsområde (tänk Sandvik eller SCA) hade naturligtvis den nyss avhoppade chefens utsaga publicerats omedelbart. Journalister älskar konflikter: de utgör själva motorn i merparten av de stora nyheterna och det är ofta i tydliggörandet av just konflikten journalisterna fullföljer sitt demokratiska uppdrag. Ord står mot ord, intresse mot intresse. Där konflikten finns står något på spel. Sanningen, till exempel. Eller makten. En avhoppad chef som framträder öppet är journalistiskt guld.

Därför är det naturligtvis helt sensationellt att absolut ingen av Mittmedias 28 tidningar eller 19 nyhetssajter ens publicerade en enkel rewrite på DNs intervju med AnnaKarin Lith. Den hade tagit en kvart att skriva. Mittmedias tolv utgivare tycks alltså alla ha fattat det häpnadsväckande beslutet att det var helt ointressant för läsarna att ens få läsa ett referat av den avhoppade chefens utsaga i DN. Ingen av koncernens över 500  journalister ringde heller upp AnnaKarin Lith för att intervjua henne – och har fortfarande inte gjort. Inte heller på ledar- eller kultursidor har den förre chefens namn nämnts.

Har man jobbat som journalist förstår man direkt att det här är skumt. För i själva verket växte ju storyn här: den avhoppade chefen och den nye VDn påstår saker som inte går ihop. En av dom verkar ljuga. Vem? Det vet vi inte. Men vi har en klassisk nyhetsdrivande konflikt: läsarna borde få dra sina egna slutsatser. I stället blev det knäpp tyst i 28 svenska dagstidningar och på alla deras sajter och appar. Eller knäpp tyst förresten? Koncernens VD tilläts upprepat komma med sin version i olika webb-TV- och poddintervjuer.

När sedan debatten om mediernas kris i allmänhet, och Mittmedias kris i synnerhet, på flera håll drog igång utifrån DNs artiklar fortsatte föreställningen om en koncernlojal journalistik att spridas – och av flera framträdande publicister.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev i en artikel om ”DN:s krokodiltårar över MittMedias kris”. Hon beskriver själva nyhetsavslöjandet i DN som skrivet utifrån ”bara spekulationer”. Det är något med DNs stort uppslagna publicering som ”inte känns riktigt rent,” skriver hon.

Även om huvudpoängen med hennes text är generellt mediemaktskritisk så utgår hon alltså från att DNs reportrar och redaktörer här medvetet skulle ha gått sina egna ägares ärenden via sitt nyhetsarbete. Och i något slags Bonniers-syfte slarvat grovt i researchen och vilsefört sina läsare. Är det så nyhetsarbetet går till på de stora redaktionerna? undrar man som orolig läsare. Kulturchefen borde ju ha insyn.

Från liberalt håll hakade ledarskribenten Lilian Sjölund från Mittmedias Hälsingetidningar snabbt på. Hon såg också krokodiltårar trilla på ”den stora och fina morgontidningen”. Hon skriver att någon ”av outgrundliga skäl” har läckt ett scenario till DN som sedan i nyhetsförmedlingen ”förvandlats till ett skarpt förslag”.

Den liberala ledarskribenten avslutar:  ”Håll i bakhuvudet när ni tillgodogör er DN:s, kvällstidningarnas och etermedias dödsrunor över lokaljournalistiken: De är alla konkurrenter.” I klartext: Lita inte på nyhetsjournalisterna, titta på från vilken koncern kritiken eller avslöjandena kommer istället.

Mittmedia-ägda Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg använder några dagar senare också allegorin krokodiltårar som fälls;  nu gråts det emellertid inte falskt bara på DN utan i ”storstadens tyckarsoffor”. Hon sågar helt DNs nyhetsbevakning av den egna koncernledningen: ”Det blev tokigt alltsammans, för det stämde ju inte.”

Anna Gullberg fortsätter med att påminna om att hennes tidning har stått för fri och obunden lokaljournalistik sedan 1895 – och att denna journalistik fortfarande ”vilar tryggt i de liberala ägarstiftelsernas vård”. Hon skriver: ”Våra sidor är öppna för alla, även påhopp från alla kanter. Vi gillar när det blåser motvind också. Mångfalden och ifrågasättandet fortsätter.”

En stilig, och säkert helt uppriktig, ambition. Men bara några dagar tidigare hade alltså Gefle Dagblad – liksom Mittmedias övriga 27 tidningar – valt att helt tysta ned den förra högsta redaktionella chefens besvärande motversion av den egna koncernledningens verklighetsbild.

Sammantaget är det här väldigt bekymrande – och verkligen inte bara för Mittmedia.  Själva kärnan i nyhetsjournalistikens förtroende sätts allvarligt på spel när föreställningen om koncernlojala redaktioner på olika sätt bekräftas av publicisterna själva. Kortsiktigt känns det säkert lugnt och bra för mediekoncernernas chefer att få styra verklighetsbilden i egen riktning eller skylla obehagliga nyheter på andra koncerners intressen. Men långsiktigt bäddar det för en demokratisk katastrof.

För det första överlever inte den stolta liberala presstraditionen utan publicister som vågar – och tillåts – stå helt fria i förhållande till sina ägare (oavsett om det är liberala stiftelser eller staten som tryggar affären). Journalistiken äger ingen. Den är en demokratisk institution som vårdas gemensamt av alla som är del av den.

För det andra faller – med den oberoende journalistiken -  det enda riktigt starka argument som finns mot störtfloden av politiska hatsajter som nu vinner framgång genom att utge sig för att vara journalistiska produkter (utan att vara det).

För det tredje, om vi tar exemplet Mittmedia igen, så faller alla möjligheter att skapa nödvändiga långsiktiga affärsmodeller till skydd för journalistiken. För hur avigt det än kan verka om man kommer från en annan bransch så är det de oberoende, vresiga och självständiga publicisterna, som från och till retar gallfebern också på sina egna ägare, som upprätthåller det förtroende för produkten som gör att någon överhuvudtaget vill ägna sin tid åt den.

Så ser nämligen journalistisk business ut. Genom att aldrig, i själva kärnan, vara business.

Eller är vi på väg in i en ny tid? När allt är business? När man kan köpa sanning genom att äga journalister? Eller helt enkelt driva dagstidningsföretag utan journalister? Är det det publicisterna känner av?

I så fall är det deras skyldighet att tala klartext om det med oss andra.

JAN SJÖLUND
lärare i journalistiskt, litterärt och kommersiellt skrivande på Högskolan i Gävle

Kommentarer

Det finns 4 kommentar på sidan.

Inlagt av Daniel Nordström lör, 2016-09-10 18:43

Det går naturligtvis utmärkt att vara lojal mot fattade beslut och samtidigt stå upp för den fria och obundna journalistiken.
Däremot kommer vi aldrig att gå i någons ledband.
Jag utvecklar mina tankar här:
http://blogg.mittmedia.se/nordstrom/2016/09/10/att-vara-lojal-och-samtid...
Daniel Nordström, chefredaktör, VLT, Sala Allehanda, Fagersta-Posten, Arboga Tidning och Bärgslagsbladet.

Inlagt av Hans Lindeberg mån, 2016-09-12 14:09

Hej Janne

Du glömmer det grundläggande kravet för god nyhetsvärdering: att lära känna sin publik.
När du själv arbetade som konsult för Mittmedias ledning pratade du om hur motsägelsefullt det var med alla våra varumärken som spretade åt olika håll. Där lokala, gamla tidningsvarumärken med stark koppling till sina läsare och användare ställdes mot det samlade varumärket: mediekoncernen Mittmedia.
Nu går du vilse i din egen analys för att komma fram till din insinuanta slutsats: att här föreligger någon form av kollektivt mörkande.
Det är givetvis inte så att nyheter som berör varumärket Mittmedia per definition har högt nyhetsvärde överallt på våra 28 olika redaktioner.
Att vi här skulle ha fattat någon form av kollektivt utgivarbeslut styrda ”uppifrån” faller på sin egen orimlighet.
Möjligen är det lätt att fastna i den synen om man väljer att missförstå Mittmedias strategi som vi chefredaktörer länge jobbat med i den digitala omställningen. Det vill säga att utveckla journalistik och plattformar gemensamt där det är effektivt för att ha så stora resurser som möjligt till lokal journalistik.
Om inte nyhetsvärderingen från Östersunds-Postens redaktion, som jag kan svara för, utgår från vår egen lokala verklighet riskerar vi snabbt att uppfattas som ointressanta och svika vårt uppdrag.
Vad berör våra läsare mest? Det är vad vi ska berätta om. Där finns existensberättigandet för lokal journalistik. Har vi inte koll på det är vi rökta.
För mig råder ingen tvekan om vilket som är det starkaste varumärket där jag arbetar.
Och ärligt talat. Nyheter om mediekoncernen Mittmedia, ÖP:s ägare, är i allmänhet rätt så ointressanta för våra läsare. Det ser vi när vi följer upp trafiksiffror och vad våra användare går igång på.
Däremot engagerar sig många i vad som ska hända med lokal journalistik och välkända nyhetskällor som Östersundsposten, som man byggt en stark relation till.
Dagens Nyheters första avslöjande var av precis det skälet klockrent nyhetsmässigt. Storyn om strategiarbetet där Mittmedias styrelse arbetat med ett scenario som skulle göra Östersunds-Posten och Länstidningen till gratistidningar med redaktioner bantade till ett minimum träffade rätt hos våra läsare. Den rewritade vi och följde upp. Andra lokala medier hakade på. Den har debatterats och är fortfarande en fråga som hänger kvar i nyhetsrapporteringen.
Det ledde vidare till att kulturministern Alice Bah-Kuhnke avslöjade att hon har ligger vaken och funderar på mediernas framtid på nätterna och hennes besök på tidningarna i Gävle förra veckan.
Den uppföljning i DN:s som du utgår från i din text, handlade om något annat. Om vem som hade sagt och gjort vad i Mittmedias styrelsearbete, där ord står mot ord och de agerande för våra läsare är tämligen anonyma.
I DN:s kontext var den möjligen intressant som en del i en samlad story. Ur ett mediebranschperspektiv, nu senast i Resumé, kan den interiören ha betydelse för att förstå helheten och debatten.
Men när den landade på ÖP:s nyhetsdesk var den överspelad. Våra reportrar gjorde nyhetsvärdering utifrån sitt kärnuppdrag och vände fokus åt ett annat håll. De granskade det som för dagen låg vår publik närmast, det vill säga gjorde sitt jobb.

Hans Lindeberg
Chefredaktör, Östersunds-Posten

Inlagt av Jan Sjölund tis, 2016-09-13 09:30

Daniel och Hans,

argumenten för att inte publicera några uppgifter från Dagens Nyheters intervju med AnnaKarin Lith (publicerad i DN den 18 augusti) är alltså att era tidningars/sajters läsare inte är intresserade av Mittmedia i allmänhet och anonyma chefers åsikter i synnerhet. Ni känner era läsare på den punkten, skriver ni.
Men varför publicerade ni då båda exakt samma dag (på VLT:s och ÖP:s nyhetssajter just den 18 augusti) en hela 14 minuter lång tv-intervju med Mittmedias nya vd Per Bowallius? En intervju (gjord på Dalarnas Tidningar i Falun) som inleds med att vd:n oemotsagd får dementera DN:s uppgifter – och sedan fortsätter i drygt 13 minuter utifrån det?

http://vlt.se/nyheter/nyheter/1.4184507--sa-radikala-neddragningar-komme...

http://www.op.se/gavleborg/gavle/mittmedias-huvudagare-vi-ger-ut-pappers...

Och varför publicerar ni båda exakt samma dag en intervju med Krister Jönsson, styrelseordförande i Nya Stiftelsen Gefle Dagblad, Mittmedias huvudägare (artikeln skriven på Gefle Dagblad). Där får Jönsson bland annat frågan hur den oro nu ska bemötas som DN:s nyhet väckt hos Mittmedias kunder och annonsörer. Han svarar: ”Information. Det är oslagbart. Det är viktigt att även annonskunderna får reda på bakgrunden till det här. Att uppgifterna kommer från en scenariobeskrivning och att ingenting har hänt.”

http://vlt.se/nyheter/nyheter/1.4183850-beskedet-papperstidningen-lever-...

http://www.op.se/jamtland/mittmedias-huvudagare-vi-ger-ut-papperstidning...

Om era läsare inte bryr sig om Mittmedianyheter - inte ens när koncernen blivit riksnyhet - vad ska de då med dessa två publiceringar till? Två intervjuer som dessutom blir journalistiska uddlösa eftersom den brännande konflikten hålls borta från läsarna – nämligen att dessa två koncernföreträdare av er nyss avhoppade redaktionschef indirekt påstås ljuga.
Jag står fast vid att ni inte höll balansen i nyhetsrapporteringen den där dagen: era nyhetskanaler förvandlades snarare till rena informationskanaler för Mittmedias nya koncernledning. Ni missade nyhetsskeendets kärna – själva konflikten - när ni helt uteslöt AnnaKarin Liths besvärande uttalanden ur Mittmedias verklighetsbild.
Så långt tycker jag att det är enkelt. Den svårare frågan är: hur kunde det bli så här? Ni är båda rutinerade och skickliga publicister (det är ingen retorisk fint att skriva så; det är min uppriktiga åsikt). Ändå resonerar ni som copywriters – och utgår från föreställningar om vad kunden/målgruppen vill ha - när ni här i efterhand försöker motivera era beslut den där dagen i augusti. Jag får inte ihop det och tycker dessvärre fortsatt att det är oroande.
Avslutningsvis, ni nämner båda att jag jobbat som konsult med ett antal projekt för Mittmedia. För allas kännedom: Jag var projektanställd på deltid under 2015 för att utveckla Mittmedias varumärkesarbete, jobba fram några reklamkampanjer (med journalistiken i fokus) och utreda hur koncernen borde förhålla sig till fältet content marketing/native advertising/branded content. Jag jobbade alltså med kommunikationsfrågor kopplade till koncernens arbete med att hitta nya digitala affärsmodeller.

Jan Sjölund, lärare i journalistiskt, litterärt och kommersiellt skrivande på Högskolan i Gävle

Inlagt av Daniel Nordström tis, 2016-09-13 11:02

Jag har läst ditt svar till mig och Hans Lindeberg. Tack för det. Jag noterar att jag och Hans har samma åsikter. Tyvärr missar du poängen i våra respektive förklaringar. Anledningen att VLT publicerade de texter du nämner är att de direkt berör det våra läsare är intresserade, det vill säga tidningens framtid. Vem som sagt vad i ett styrelserum och hur det som sagts ska tolkas är inget som direkt berör tidningens framtid. Därför inget nyhetsvärde. Du skriver också att vi tror oss veta vad läsarna är intresserade av. Så var det förr. Nu vet vi på ett helt annat sätt genom våra ständiga analyser kring vad som intresserar våra läsare och vad som inte gör det. Nyhetsvärderingar har diskuterats i alla år och det är bra att det fortsätter att diskuteras. Vi alla gör, som bekant, olika bedömningar kring detta. I just detta fall handlade det dock om just nyhetsvärdering, inte minst utifrån de analyser vi gör kring vad som intresserar våra läsare. Vi sysslar inte med mörkläggning av viktiga ämnen, vilket jag tror och hoppas att du egentligen vet.

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies