Mediefolk agerar i symbios med makthavarna
Riksdagens beslut att erkänna folkmordet 1915 mot armenier, assyrier och pontiska greker blev en jobbig nöt, inte bara för regeringen Reinfeldt, utan även för det svenska medieetablissemanget.
Mediernas formella uppgift i samhället är att bevaka politiker och förvaltning så att de sköter sitt uppdrag. Men i det aktuella fallet verkar mediefolk agera i symbios med makthavare när det kommer till landets ekonomiska och politiska intressen i omvärlden.
Utrikesminister Carl Bilds häftiga reaktion där han till och med fördömer riksdagsbeslutet (Aftonbladet/TT 13 mars 2010), kommer ändå inte som en överraskning. Han har både politiskt och ekonomiskt intresse av att hålla turkarna på gott humör.
Turkiets reaktion att kalla hem sin ambassadör och ställa in premiärministerns besök i Stockholm, är också en väntad reaktion. Ämnet är mycket känsligt i Turkiet och det vore självmord för en regering i Ankara att vara passiv i en så laddad fråga.
Men det som förvånar mest är hur ledande svenska medier reagerar så negativt över beslutet.
De tongivande svenska mediernas bevakning av beslutet och kommentarerna på ledarplats vittnar om en stor irritation som kommer fram mellan raderna. Hur kunde det hända? Ska en politisk vilde med sin enda röst rubba vår svenska dubbelmoral i grunden? Så frågar sig nog många redaktörer inom tredje statsmakten idag.
Om man försöker jämföra de nordiska länderna i fråga om dubbelmoral, skulle nog Sverige hamna i en klass för sig. Danmark, Finland och Norge är relativt unga nationer (de har nyligen upplevt ockupation) och har kanske därför en annan kultur av att kalla saker vid sitt rätta namn. I Sverige är man en mästare på att visa sig som de förtrycktas röst, men inte när det kommer till de ekonomiska intressena. Om Ericsson, ABB eller Volvo drabbas i Turkiet efter riksdagens erkännande av folkmordet 1915, ja då reagerar så väl det politiska som det mediala etablissemanget häftigt.
Då skriver landets största morgontidning Dagens Nyheter på ledarplats: Riksdagen har fattat ett mycket olyckligt beslut (2010-03-12) och upprepar budskapet en dag senare: Rätt tänkt, fel metod. Turkiet måste göra upp med den egna historien. Men den svenska riksdagens beslut att erkänna folkmordet är fel väg att gå. (2010-03-13).
Kollegerna i de andra stora medierna formulerar sig i liknande termer och menar att visst har det skett ett folkmord, men det är inte politiker utan historiker som ska fastställa det. Det här är precis vad Turkiet hävdar och hänvisar till outforskade osmanska arkiv. Men hur många turkiska arkiv som verkligen öppnades för professor David Gaunt vid Södertörns högskola när han försökte, verkar man i dag inte intresserad av att få veta. Det passar liksom inte in i dagens argument.
Vad det handlar om är alltså inte sanning eller lögn i fråga om folkmordet. Det gäller klassisk svensk realpolitik, där man ska tala vackert och sedan bedriva sin handel ostört – trodde regering och medieetablissemanget. Men då dyker en avhoppad moderat upp tillsammans med några borgliga ledamöter i riksdagen och sätter ett litet korn grus i maskineriet. Och nu har det lilla kornet växt till en stor sten, att döma av de häftiga reaktionerna på beslutet.
Hade inte Turkiet och Carl Bildt reagerat så starkt, hade beslutet med största sannolikhet passerat rätt obemärkt i de stora medierna. På det viset är det Bildt själv som har gjort sina turkiska vänner en otjänst och inte tvärtom som han hävdar. Han påstår att beslutet kommer att sätta käppar i hjulet för den så kallade försoningsprocessen mellan Turkiet och Armenien. Men ingen försoningsprocess kan bli verklighet så länge en förövare vägrar att erkänna sitt eller sina förfäders brott.
