”Magnus Ranstorp bygger sina argument på insinuationer”

Det är sorgligt och oroväckande att debatten om den svenska mediebevakningen av Gaza-kriget har urartat i personangrepp och guilt by association. I Magnus Ranstorps inlägg i Svenska Dagbladet (2025-09-04) bygger han sina argument på att en prisbelönad palestinsk journalist inte kan vara en trovärdig medarbetare för flera olika internationella nyhetskanaler eftersom han också arbetar för den palestinska myndighetens nyhetskanal. Det är förvånande att en känd forskare som Ranstorps väljer att bygga sina argument på insinuationer. Har han fog för ett sådant påstående?

Det globala nätverket av utrikeskorrespondenter demonterades under 1990-talet och har i mångt och mycket ersatts av frilansjournalister och andra medarbetare. Det finns numera alltmer forskning om så kallade fixare eller lokala producenter -en yrkeskår med brokig bakgrund. Cirka en tredjedel kan vara lokala journalister som jobbar med olika uppdragsgivare för att få ihop till brödfödan. En stor del av utrikesrapporteringen såsom vi känner den i västvärlden är beroende av dessa fixare – eftersom vi inte kan alla världens språk och väljer att bevaka världen genom att anlända till kriser och konflikter för att sedan åka därifrån. Fixare är avgörande för den västerländska utrikesrapporteringen och de behövs för att våra korrespondenter ska ta sig fram på platsen, för säkerhetsbedömningar i krig, för att intervjua bra källor och för att översätta och tolka.

Det är anledningen till att organisationer som Sveriges Radio bygger upp långvariga relationer med sina lokala medarbetare. Samtidigt visar studier att västerländska medieorganisationer ofta är skeptiska till fixare och dubbelkollar deras uppgifter. Den tjeckiska forskaren Johana Kotisova menar att fixare i Ukraina, Israel och Palestina upplever att deras kunskap och kompetens ifrågasätts av utländska journalister – just på grund av deras närhet till konflikten. Men denna närhet kan samtidigt ge en djupare förståelse och därmed mer nyanserad rapportering. Det är därför som den internationella journalistkåren bokstavligen har ropat i öppet brev efter öppet brev om att själva få komma in i Gaza. Ranstorps kritik underkänner inte bara SR:s journalister, utan i praktiken all västerländsk utrikesrapportering som den ser ut idag.

Annons

Forskningen har visat att utrikesrapporteringen allt som ofta följer landets utrikespolitiska tradition. Fenomenet kallas domesticering och gäller för flertalet västerländska medieorganisationer – inte bara Sverige. De stora medierna domesticerar utländska händelser genom att fokusera på politiska aktörer Sverige anser vara viktiga och uppmärksammar svenska medborgare och de som har anknytningen till Sverige. Tidigare fick FN större utrymme i svenska medier, nu är det allt som oftast EU. Att utrikespolitiska beslutsfattare sätter agendan för vår utlandsbevakning brukar inte uppmärksammas eftersom utrikespolitiken har varit ett område med inte alltför stor inrikes konflikt.

Dock vet vi att Israel-Palestinakonflikten länge har varit omtvistad. Maria Owiredus doktorsavhandling visar att oenigheten bland politiska partier har ökat sedan 2014 då Sverige erkände Palestina som stat. Tidö-regeringen har fört den svenska utrikespolitiken i en mer Israelvänlig riktning. Denna förändring i svensk utrikespolitik har inte granskats av landets stora medieorganisationer eller givit upphov till en djupare debatt om Sveriges utrikespolitik. Inte ens när vice statsminister Ebba Busch (KD) avvek från den svenska utrikespolitiken genom att föreslå att Jerusalem blir huvudstad – ett avsteg från Sveriges traditionella FN-linje – granskades den svenska utrikespolitikens förändring. I denna brist på ansvarsutkrävande ligger det verkliga misslyckandet för svensk mediebevakning av Gaza.

Medieforskaren Daniel Hallin formulerade en teori på 1980-talet om hur nyhetsmedier behandlar olika typer av frågor beroende på graden av samhällelig och politisk enighet. När politisk enighet eroderar, flyttas frågor från konsensusens sfär till den legitima kontroversens sfär. Om debatten om den svenska Gaza-rapporteringen ska befinna sig inom den legitima kontroversens sfär, måste den präglas av saklighet, respekt för professionell integritet och bygga på systematiska studier. Annars har vi att göra med avvikelsens sfär där medierna marginaliserar eller ignorerar röster. Det enda sättet att utvärdera Gaza-rapporteringen är genom systematisk forskning och saklig debatt, inte genom enskilda personangrepp.

Kristina Riegert
Professor i journalistik, Södertörns högskola

Magnus Ranstorp svarar i en replik: ”Källkritik är inte insinuationer”