”Jag har utstått det Lina Makboul beskriver dagligen i många år”

Lina Makboul går ut hårt: ”Nättrollen flyttar fokus”. Det demokratiska samhället är på väg ner i en avgrund när Uppdrag granskning, och hon personligen, kritiseras. Så lyder tesen.

Det är allmänt känt att jag har polisanmält Fredrik Virtanen för våldtäkt, och att förundersökningen lades ner i brist på bevis. Jag har sedan berättat min historia. Ett antal andra kvinnor berättade då i tidningar om att samme man också utsatt dem för allt från övergrepp till sexuella trakasserier.

Sedan dess har följande hänt: Jag har utsatts för hat, hot, och förtal. Jag har blivit utmålad som lögnaktig och hämndlysten i rikstäckande tv, där Fredrik Virtanen fick utrymme att framställa sig själv som offer, och att samhället, demokratin och rättsstaten är på väg att kollapsa på grund av detta.

Annons

Detta har lett till ännu mer hat, hot och förtal av mig. Jag har hamnat på akuten med panikångest och förhöjd risk för missfall i sjunde månaden. Jag har blivit polisanmäld för förtal, och väntar på besked om att kanske bli åtalad för att ha använt mig av min grundlagsfästa yttrandefrihet. Jag har också blivit polisanmäld en andra gång av Fredrik Virtanen för att jag försvarade mig mot anklagelserna i Uppdrag granskning. (Reds.anm: Det har tillkommit nya brottsmisstankar om förtal i polisutredningen, däremot ingen ny polisanmälan). Det jag aldrig gavs möjlighet att bemöta i programmet.

Jag har sedan dess blivit tystad av SVT, som har ställt mitt program om kvinnokampen och abortlagstiftningen i Polen, trots att de från början anlitade mig i egenskap av den jag är och det jag har varit med om. Jag har förlorat flera andra uppdrag. Vänner och kollegor har vänt mig ryggen. Och nu blir jag angripen i en lång drapa i journalisternas branschorgan, där konspirationsteorier läggs fram om att jag har förföljt en reporter och dirigerar en armé av ”nättroll”.

Hatet, dreven, hoten mot oss journalister och medieprofiler är oacceptabla, men tyvärr vardagsmat för oss som främst verkar inom den digitala världen. Det är baksidan av den avskalade och ofta anonyma direktkontakt med publiken som sociala plattformar innebär. Jag har utstått det Lina Makboul beskriver dagligen i många år. Men att reducera befogad ilska från sin publik till ”drev” eller ”hat” är att dribbla bort något viktigt. Däri kan nämligen ligga nödvändig självkritik. Det har jag själv tvingats erfara den så att säga hårda vägen. Om väldigt många blir väldigt arga finns det troligtvis skäl till självrannsakan.

Några minuter in i Uppdrag gransknings program ”Metoo och Fredrik Virtanen” säger Lina Makboul ”vad händer om man går till botten med anklagelserna mot honom?”. Och där, i den frågan faller det grundvärde SVT ska stå för. På vilket sätt är det Sveriges Televisions uppdrag att agera domstol, ifrågasätta brottsoffer? Det är inte att bedriva objektiv journalistik, oberoende granskning.

Uppdrag granskning misslyckades dock helt med föresatsen att bevisa Fredrik Virtanens oskuld. (Reds. anm. Virtanen var aldrig dömd för något)

Lina Makboul skriver att hon kontaktade några av männen som anklagats, att flera hörde av sig och att en av dessa var Fredrik Virtanen. Att hon sedan valde att göra ett timslångt program där han fick framställa sig som offer är ett resultat av hennes journalistiska bedömning och hennes ställningstagande i skuldfrågan.

Uppdrag granskning ägnar sig åt tesdrivande journalistik. Tesen blev här att jag ljuger, att jag är sinnesförvirrad, att jag är hämndlysten, och det var också vad tv-tittare fick sig till livs.

Lina Makboul misslyckades dessutom helt med att komma i kontakt med det flertal andra kvinnor som vittnat om övergrepp och sexuella trakasserier som Fredrik Virtanen ska ha utsatt dem för. Hon misslyckades även med att få dem hon kom i kontakt med att ställa upp på en intervju. Det är ett journalistiskt problem som hon inte kan skylla på någon annan än sig själv och sina arbetsmetoder. Men då valde hon istället att avfärda kvinnorna som ”anonyma”, oseriösa och lögnaktiga, precis som hon avfärdade mig och mitt vittnesmål, när jag till slut ändå valde att ställa upp på en intervju.

Hur Lina Makboul bemötte mig och det jag har berättat finns att se i det 13 minuter långa oredigerade klipp jag lagt upp i mina sociala medier, och där kan var och en bedöma hennes lämplighet som reporter, liksom hennes etik och professionalism.

Det jag gjort i och med att ha pratat öppet om vad jag råkat ut för har haft ett oerhört högt pris. Jag har trots detta aldrig duckat kritiska frågor kring mitt agerande. Tvärtom har jag gång på gång förklarat, motiverat och bemött.

Men jag accepterar inte att få min trovärdighet nedmonterad i public service-tv. Man kan givetvis ställa det Lina Makboul kallar ”tuffa frågor”. Men som erfaren journalist bör man veta skillnaden på tuffa frågor och insinuanta, kränkande frågor.

Att ens beblanda sig med retorik som insinuerar att ett trovärdigt våldtäktsoffer inte väntar med att anmäla, eller inte fnissar med en väninna direkt efter våldtäkten, det är ovärdigt en seriös journalist. Att inte ens verka ha insikt om vikten av att göra nödvändig research, det är också ovärdigt en seriös journalist.

En seriös journalist som vill undersöka mekanismerna bakom sexualbrottsoffers beteende tar kontakt med en rad sakkunniga på området. Det finns mycket bra forskning kring reaktioner vid trauma och chock. Det finns många sakkunniga som kan förklara precis varför de allra flesta som våldtas inte ens anmäler, eller väntar flera år med att anmäla. Ingen av denna viktiga fakta och expertis fick komma till tals i Uppdrag granskning och Lina Makbouls nästan en timma långa reportage.

Lina Makboul verkar ännu inte se problematiken i sitt agerande som granskande journalist. Hon verkar ännu tro att man kan kontakta, jaga sexualbrottsoffer på samma vis som man jagar en företagsledare eller skattefifflande politiker i jakt på svar på sina ”tuffa frågor”. Lina Makboul verkar lägga mer fokus på att tycka synd om sig själv än på att genuint rannsaka varför hennes reportage upprörde och kränkte så många.

Uppdrag gransknings andra uttalade ambition, när de misslyckades med att visa på Virtanens oskuld, var sen att granska ”medierna”. Även där misslyckas de helt, eftersom inget i Dagens Nyheters, Expressens eller Svenska Dagbladets granskningar av Fredrik Virtanen, var fel. Att flera medier fälldes av Pressens Opinionsnämnd för namnpublicering är något helt annat, och handlar om att mediernas eget organ anser att namnpublicering inte var motiverat.

Istället kom programmet att nästan enbart gå ut på att låta Fredrik Virtanen ge sin version, där han motsäger så många kvinnors berättelser.

Att detta program av Uppdrag granskning väckte så mycket ilska, samt resulterade i rekordmånga anmälningar till Granskningsnämnden för radio och tv beror inte på att jag har ”uppviglat” människor till att reagera. Det beror på att många människor helt enkelt såg ett publicistiskt haveri.

Författaren och journalisten Katarina Wennstam sa till exempel såhär om programmet strax efter att det sänts: ”Det som sker här en väldigt olycklig sammanblandning mellan att ifrågasätta namnpubliceringarna i stora medier eller för den delen på Instagram och att skuldbelägga kvinnor som har vittnat om sexuella övergrepp.”

Författaren och journalisten Isobel Hadley-Kamptz skrev såhär i Medievärlden i våras: ”Stereotyperna är tyvärr också iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet. På samma sätt som kvinnor som berättar om sexuella övergrepp alltid fått höra frågar reportern Wallin om hon inte tänkte på Virtanens familj när hon gick ut med sin anklagelse.” Detta är bara två exempel på saklig kritik som konkret ringar in programmets problem.

Det är så här, som SVT, Uppdrag granskning och Lina Makboul jobbar, och som man tystar kvinnor enligt klassiskt recept. Jag står för sanning, och jag står för yttrandefrihet. Det kommer jag att fortsätta göra. Det är märkligt att Sveriges Television låter en undersökande journalist arbeta för motsatsen, och jag kan bara hoppas att en större respekt för publiken och den samhällsomvälvning som nu sker långsamt kan växa fram med tiden.

En fråga som vore värd ett helt program i SVT är hur många kvinnor som i och med Lina Makbouls reportage inte längre vågar vittna om övergrepp, och använda sig av varken meddelarskydd eller yttrandefrihet, när en journalist ringer och frågar. För att de har sett hur det gick för mig. Mina mejlkorg och mina sociala medier svämmar över av rader från kvinnor som bekräftar just detta.

Är det verkligen inte något för kanalen, ansvarige utgivaren och reportern i fråga att ta till sig av och se som ett publicistiskt haveri? Är man på SVT nöjd över att ha tystat sexualbrottsoffer, med arbetsmetoder bortom all rimlig etik och empati? Uppdrag granskning borde be sina tittare om ursäkt. SVT borde respektera sin publik, även om de inte respekterar mig.

                                                                                                Cissi Wallin

Fotnot: Läs Lina Makbouls genmäle här.