Hansi Elsbacker: Vad håller Journalistförbundet på med?

29 april, 2003

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Journalistförbundet måste vara den enda fackliga organisationen i hela världen som aktivt motarbetar ett stigande medlemsantal. Man undrar varför. En sak är säker: med färre antal medlemmar borde möjligheten att påverka politik och samhällsutveckling bli sämre, alldeles oavsett vilken organisation man talar om. Men uppenbarligen vill inte Journalistförbundet påverka.

Journalistförbundet måste vara den enda fackliga organisationen i hela världen som aktivt motarbetar ett stigande medlemsantal. Man undrar varför. En sak är säker: med färre antal medlemmar borde möjligheten att påverka politik och samhällsutveckling bli sämre, alldeles oavsett vilken organisation man talar om. Men uppenbarligen vill inte Journalistförbundet påverka.

Tidigare hade organisationen snudd på sinnessjuka erfarenhetskrav för frilansar (ett flertal års heltidstjänst). Jämför med vilket fackförbund som helst, i många kan man gå med redan under studietiden, eller som deltidsanställd.

Min enda ansökan för ett par år sedan avvisade förbundet med fullständigt ogrundade påståenden om ”att din arbetsgivare inte finns på plats i Sverige” samt att ”Ni inte har kunder i Sverige”. Jag hade väntat mig en vänlig begäran om komplettering av sådana uppgifter eller åtminstone en fråga per telefon eller mejl. Jag hade lätt kunnat motbevisa deras påståenden, men attityden i avslaget var av sådan art att jag bestämde mig för att vara kvar i mitt relativt välfungerande fackförbund.

Journalistförbundets senaste drag är att försöka ”lobba” bland yrkesvägledare om att försöka avråda skolelever från att välja den journalistiska banan som yrke. Precis som min yrkesvägledare avrådde mig i mitten av 80-talet.

I dag är hela samhället fullt av journalistiska arbetstillfällen. Journalister arbetar på allt ifrån PR-konsultföretag, företags och myndigheters informationsavdelningar, på nyhets- och reportagebyråer eller som frilans. Alla känner till den enorma boom i antalet tidskrifter (även facktidningar) som har skett under de senaste fem eller tio åren.

I dag finns en hel värld av nya radiostationer, TV-kanaler och andra medier för det skrivna ordet, för bilder, granskning och reportage. Icke att förglömma Internet och det faktum att det är tekniskt sett så pass mycket enklare i dag att starta en tidning eller en webbsida än det någonsin har varit förr.

Jag tror inte att den utvecklingen ser ut att brytas på ett tag, utan snarare förstärkas, när begåvade unga entreprenörer, tekniker och journalister sätter upp till exempel webbradiostationer och gör saker som vi i dag egentligen bara kan drömma om.

Möjligheten att försörja sig som skribent eller journalist har nog faktiskt aldrig varit så stor som nu. I varje fall för den som inte måste bli talkshowvärd eller ankare på någon stor TV-kanal.

Gymnasieprogram, folkhögskolor och universitet erbjuder allt fler utbildningar och kurser för blivande mediefolk. Vem, om inte erfarna journalister, fotografer och skribenter, ska undervisa eleverna på dessa skolor? Ändå går Journalistförbundet ut och försöker begränsa antalet journalister genom fullkomligt vansinniga argument om att det inte finns arbete för journalister i framtiden. Hur i hela friden vet de det när ingen kände till den enorma boom i yrkesmöjligheter för mediefolk som vi just nu genomlever?

Kanske jag ändå borde ha gått med i förbundet. Då hade jag uppmanat Agneta Lindblom Hulthén att avgå. Som ickemedlem och som före detta frilansjournalist och mediebevakningsredaktör, numera skribent anställd på tidningen Lärande Stockholm, ber jag förbundet att åtminstone förklara vad det är som ligger bakom deras ”portvaktsattityd” mot nya medlemmar som nu antagit perversa proportioner.

Kommentarer

Det finns 3 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Lasse Jansson mån, 2011-12-19 22:18

Bra rutet, Hansi.

Av Lasse Jansson

Jag tröttnade på journalistförbundets abnorma inträdeskrav på åttiotalet när jag blev blåst i en konkurs och inte fick bli medlem. Arbetade redan då som frilans och driver idag egen mediabyrå som reglbundet levererar redaktionellt material till olika tidningar.

I dag skulle jag inte förnedra mig med en ansökan om medlemskap. Vad får man för pengarna? Jo, man kan hänga ut sig på frilans-sidan och därmed upplysa branschen att man är så usel skribent att man har svårt att få uppdrag på annat sätt, man får tidningen Journalisten (som jag gratisläser hos kollegor), där näst sista sidan är den mest läsvärda. När du sedan blir pensionär så pungslås du med svindyra avgifter för att få vara med som senior.

Så vad ska man egentligen med SJF till?

Lasse Jansson

Inlagt av roland.kratz mån, 2011-12-19 22:18

Håller på Hansi

Av Roland Kratz

Visst är det svårt att komma med i Journalistförbundet. Har försökt men nekats pga att inte större del av min inkomst kommit via min journalistiska verksamhet som frilans i tidningar,på radio och i webbtidningar. Tycker att det bör vara min utbildning som är avgörande för om jag ska få vara medlem eller inte. Har läst radiojournalistik på DI och även fördjupande kurs i journalistik i Göteborg och varit verksam som journalist på deltid i 30 år. Jag har erbjudit mig att vara halv medlem men inte det heller.

Har en kamrat som är jurist men blivit advokat. Det är svårare att bli medlem i journalistförbundet än att komma med i advokatsamfundet. Förbundsledningen bör tänka om. Pröva varje medlemsansökan på ett relevant sätt och låt oss komma med i gemenskapen. Ni behöver ju mycket inkomster om ni ska kunna täcka alla era icke gjorda pensionsavsättningar.

Risken finns ju alltid att vi andra,och vi är många,startar eget fackförbund.

Roland Kratz

Inlagt av Roland Nordqvist mån, 2011-12-19 22:18

Så sant

Av Roland Nordqvist

Lämnade förbundet för 15 år sedan eftersom jag tröttnat på översittarfasonerna. Trodde att det kanske kunde ha blivit bättre nu – men så är uppenbarligen inte fallet.

När ska dessa pampar (gäller förstås även politiker och andra fackförbund) lära sig att det är de som är till för oss, inte tvärtom?

Roland Nordqvist

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies