Hansi Elsbacker: Vad håller Journalistförbundet på med?
Journalistförbundet måste vara den enda fackliga organisationen i hela världen som aktivt motarbetar ett stigande medlemsantal. Man undrar varför. En sak är säker: med färre antal medlemmar borde möjligheten att påverka politik och samhällsutveckling bli sämre, alldeles oavsett vilken organisation man talar om. Men uppenbarligen vill inte Journalistförbundet påverka.
Journalistförbundet måste vara den enda fackliga organisationen i hela världen som aktivt motarbetar ett stigande medlemsantal. Man undrar varför. En sak är säker: med färre antal medlemmar borde möjligheten att påverka politik och samhällsutveckling bli sämre, alldeles oavsett vilken organisation man talar om. Men uppenbarligen vill inte Journalistförbundet påverka.
Tidigare hade organisationen snudd på sinnessjuka erfarenhetskrav för frilansar (ett flertal års heltidstjänst). Jämför med vilket fackförbund som helst, i många kan man gå med redan under studietiden, eller som deltidsanställd.
Min enda ansökan för ett par år sedan avvisade förbundet med fullständigt ogrundade påståenden om ”att din arbetsgivare inte finns på plats i Sverige” samt att ”Ni inte har kunder i Sverige”. Jag hade väntat mig en vänlig begäran om komplettering av sådana uppgifter eller åtminstone en fråga per telefon eller mejl. Jag hade lätt kunnat motbevisa deras påståenden, men attityden i avslaget var av sådan art att jag bestämde mig för att vara kvar i mitt relativt välfungerande fackförbund.
Journalistförbundets senaste drag är att försöka ”lobba” bland yrkesvägledare om att försöka avråda skolelever från att välja den journalistiska banan som yrke. Precis som min yrkesvägledare avrådde mig i mitten av 80-talet.
I dag är hela samhället fullt av journalistiska arbetstillfällen. Journalister arbetar på allt ifrån PR-konsultföretag, företags och myndigheters informationsavdelningar, på nyhets- och reportagebyråer eller som frilans. Alla känner till den enorma boom i antalet tidskrifter (även facktidningar) som har skett under de senaste fem eller tio åren.
I dag finns en hel värld av nya radiostationer, TV-kanaler och andra medier för det skrivna ordet, för bilder, granskning och reportage. Icke att förglömma Internet och det faktum att det är tekniskt sett så pass mycket enklare i dag att starta en tidning eller en webbsida än det någonsin har varit förr.
Jag tror inte att den utvecklingen ser ut att brytas på ett tag, utan snarare förstärkas, när begåvade unga entreprenörer, tekniker och journalister sätter upp till exempel webbradiostationer och gör saker som vi i dag egentligen bara kan drömma om.
Möjligheten att försörja sig som skribent eller journalist har nog faktiskt aldrig varit så stor som nu. I varje fall för den som inte måste bli talkshowvärd eller ankare på någon stor TV-kanal.
Gymnasieprogram, folkhögskolor och universitet erbjuder allt fler utbildningar och kurser för blivande mediefolk. Vem, om inte erfarna journalister, fotografer och skribenter, ska undervisa eleverna på dessa skolor? Ändå går Journalistförbundet ut och försöker begränsa antalet journalister genom fullkomligt vansinniga argument om att det inte finns arbete för journalister i framtiden. Hur i hela friden vet de det när ingen kände till den enorma boom i yrkesmöjligheter för mediefolk som vi just nu genomlever?
Kanske jag ändå borde ha gått med i förbundet. Då hade jag uppmanat Agneta Lindblom Hulthén att avgå. Som ickemedlem och som före detta frilansjournalist och mediebevakningsredaktör, numera skribent anställd på tidningen Lärande Stockholm, ber jag förbundet att åtminstone förklara vad det är som ligger bakom deras ”portvaktsattityd” mot nya medlemmar som nu antagit perversa proportioner.
