En vänstersväng att kritisera

27 juli, 2015

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Oron hos kulturskribenten Andreas Ekström över det han anser vara en högersväng på ledarsidorna i Göteborgs-Posten, Dagens Industri och Expressen (Journalisten den 20/7) har väckt viss uppmärksamhet i den politiska mediedebatten. Särskilt DI:s påstådda kursändring oroar honom till den grad att han med gillande citerar den tämligen politiskt oerfarna vänsterskribenten Ida Ölmedals uppläxning av DI:s rutinerade liberale politiske chefredaktör PM Nilsson. (Expressen 2/7)

Ty visst är det magstarkt av Ölmedal att be Nilsson ”gå en grundkurs i modern historia”. På vilket sätt, undrar vän av ordning, har Ölmedals och vänsterns i allmänhet kritik av Sverigedemokraterna stoppat partiets frammarsch i opinionen? Om PM Nilsson eventuellt vill pröva en annan väg må det väl vara hans och DI:s sak. Att det också i borgerliga led jäser över den s k decemberöverenskommelsen kan knappast heller vara en nyhet för varken Ölmedal eller Journalistens krönikör Andreas Ekström.

Men då den sistnämnde tar upp opinionsjournalistiken i bredare bemärkelse och vill avskaffa osignerade ledare och samtidigt helt riktigt markerar att tidningars kursändringar måste göras med försiktighet, finns det anledning att även diskutera den andra officiella opinionsdelen i åtminstone våra största avisor, den som Ekström själv ägnar sig åt: kulturjournalistiken och dess (politiska) inriktning.

Att densamma har en tydlig vänsterprägel, som få talar om och ännu färre av kulturjournalisterna erkänner, är lätt att dokumentera. I stället brukar de nämnda som ett mantra upprepa tesen att borgerliga medier är helt dominerande och att vänstern befinner sig i ett förkrossande underläge. Detta gjorde exempelvis Arbetets kulturredaktör, Jonna Sima i en SVT-debattsändning i slutet av maj i år som handlade om huruvida det finns en s k åsiktskorridor i landet eller inte. Jag försökte förgäves få in en vänlig replik i hennes eget opinionsorgan, där jag pekade på att Aftonbladets, Expressens, Dagens Nyheters och flera andra tidningars kultursidor faktiskt domineras av vänsterskribenter. Men förgäves: rödpennan åkte fram. Större var inte Arbetets generositet. Och många har också vittnat om att såväl Expressens som Dagens Nyheters kulturredaktioner alls inte har den takhöjd, generositet och åsiktsmångfald som skall vara självklar för liberala röster och som dessa själva vill framstå som förespråkare för.

Hur skall man exempelvis tolka Expressens värvning för ett antal veckor sedan av den profilerade vänstersocialistiske debattören Daniel Suhonen (som ju redan i Aftonbladet hade sin givna plats)? Och bara under de senaste veckorna har stora utrymmen på DN:s kultursidor upplåtits åt skribenter långt ute på vänsterkanten som Henry Ascher, från Kommunistiska Partiet, vilket hyllar den nordkoreanska regimen och Fidel Castros Kuba, America Vera-Zavala med långt engagemang i Vänsterpartiet bakom sig, Stina Oscarsson, Alexandra Pascalidou, Kajsa Ekis Ekman, Malin Ullgren.  Noterbart är att varken Ascher eller Vera-Zavala i tidningen presenterades som respektive KP-företrädare eller V-dito. Det var i stället professorn och barnläkaren Ascher som skrev om nazism och hatideologi liksom det var dramatikern Vera-Zavala och ingen annan som kritiserade Sverige genom artikeln ”Sagolandet som inte längre finns”

Att Kajsa Ekis Ekman i kritiska termer utgöt sig över Israels mottagande av Ship to Gaza, för övrigt ett projekt, som Ascher och hans revolutionära parti har stött, var nog heller ingen tillfällighet.

Aftonbladets vänstersväng, eller yttervänstersväng på kulturavdelningen under dess av Helle Klein en gång värvade chef är kanske det mest anmärkningsvärda exemplet på åsiktsförskjutning utan kända chefredaktörs- och ägarreaktioner. Vad säger Andreas Ekström om att denna tidnings kulturchef, som 1989 blev så bestört att hon enligt egen utsagor ”imploderade” när den förhatliga Berlinmuren föll, faktiskt delvis förvandlat kultursidorna till socialistiska proagandapamfletter? Varför vågar eller vill inte den socialdemokrati, som skall ha inflytandet över tidningens opinionsbildande verksamhet, reagera mot det som förr kallades lössen i den röda fanans veck?

För att igen tala med Andreas Ekström – var befinner sig ägarna här? Bonnierfamiljen med makt och myndighet att bestämma var skåpen skall stå på DN:s och Expressens kulturredaktioner. Liberalism förklädd i vänstersocialistisk skrud och torgförd av ett s k kulturetablissemang, som aldrig försummar ett tillfälle att ondgöra sig över påstådd borgerlig mediedominans, trots sin privilegierade parkettposition i Sveriges upplagemässigt helt dominerande tidningar?

Det saknas inte, bäste kulturskribent Ekström på Bonnierägda SDS, som den kallades en gång, ämnen för framtida forskning.

                                                                                          BENGT OLOF DIKE

                                                                      Samhällspublicist, tidigare politisk

                                                                    redaktör vid Norrköpings Tidningar

Läs Andreas Ekströms krönika här.

Kommentarer

Det finns 5 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Per mån, 2015-07-27 21:36

Det märkligaste med Americas nostalgitripp på DN Kultur var väl ändå reflektionen över att tiggarna numera är så många till skillnad från det rosenröda 70-talet. Som bevis på ett hårt nyliberalt klimat i Sverige duger det inte. Eller är det den magra akassan eller utbrändheten eller den magra förtidspensionen som fått tusentals romer att söka sig till svenska städer och samhällen. Är det inte snarare en svensk, i förhållande till omvärlden, generös inställning som lockar hit tiggarna. Samt att balkanländerna på 70-talet inte tillät befolkningen att resa till länder som Sverige. Americas kria är ett intellektuellt haveri och någon redaktör på DN Kultur borde i barmhärtighetens namn stoppat eller åtminstone påpekat stolligheterna i texten

Inlagt av Andreas Ekström tis, 2015-07-28 11:52

Vi tar ett kort svar och ett långt svar:

Det korta svaret är att Bengt Olof Dike här använder det offentliga samtalets sämsta metod: Han har inget särskilt insiktsfullt att säga om en väckt fråga, men ogillar frågan, och säger därför ”men kolla DÄR borta då!”. Det minner starkt om ett barns argumentation.

Sedan tillskriver han mig minst en uppfatting som jag inte har, samt låtsas att han inte är bekant med grundläggande skillnader mellan ledarsidor och kultursidor, vilket är illa. Eller så vet han verkligen inte, vilket är värre.

Hans huvudärende tycks vara att säga att det är vanligt med vänsteråsikter på landets kultursidor. Ja. Det är, försiktigt uttryckt, en gammal nyhet. Det förekommer många andra åsikter också, men ja, han har rätt. Men har det skett någon stor kursändring där? På flera ställen? Inom loppet av ett halvår?

Nej, det har det ju inte. Det har det däremot på några ledarsidor. Alltså ställer jag helt rimliga och naturliga frågor om det i min aktuella krönika. Det är inte konstigare än så.

Därmed är det korta svaret färdigt. Det finns inga skäl för Journalistens värderade läsare att lägga en endaste sekund till på detta. Diskutera huvudfrågan i stället! Ledarsidornas speciella plats och utveckling, ägarnas uppfattningar om vad ledarsidorna ska vara till för, de nya riktningarnas betydelse, olikheter och likheter med hållningar i det förflutna... Det finns massor av spännande saker att prata om.

***

För er som inte begriper bättre, eller är masochistiskt lagda, eller har osannolikt långtråkigt denna gråa sommar, kommer här ett längre svar där jag går igenom Bengt Olof Dikes samlade dikeskörningar i denna text. (Jag kan omöjligen vara den förste att vitsa på detta vis, men Bengt Olof Dike tycks av sitt debattinlägg att döma vara angelägen om att ge omgivningen skäl att göra det igen.)

1. Dike godkänner inte premissen, och säger att det handlar om en ”påstådd” kursändring. En enkel uppmaning från en junior redaktör: Gå till läggen.

2. Dike gör en hiskelig ”lilla gumman” visavi Ida Ölmedal, underkänner henne på grund av ålder, inte hennes argument, och etiketterar henne sedan slarvigt som ”vänster”.

3. Att DI:s ledarsida vill pröva en annan väg är förvisso DI:s ledarsidas sak. Men vad menar Dike med att påpeka det? Betyder det att frågor inte ska ställas vid kursändring? Det är ju helt bananas. Helt emot hela idén med opinionsjournalistik. Ska Dike alltså vara harmsen för att någon läser DI och faktiskt vill diskutera vad som står i den? Eller… vänta nu. Nu får vi bena ut det här ordentligt: Dike hävdade ju faktiskt att någon större kursändring inte har skett. Det är ju bara jag som ”påstår” det. Summan blir således: Ingenting har hänt, och i vilket fall som helst bör det inte diskuteras. Tage Danielsson hade inte fått till det bättre.

4. Sedan räknar Dike upp ett antal vänsterprofiler på svenska kultursidor. Utmärkt. Vi är alla väl bekanta med dem. Men jag ORKAR bara inte räkna upp ett gäng liberala profiler och högerprofiler som också skriver på landets kultursidor. Jag ORKAR inte. Det KAN inte vara mitt jobb att läsa högt för Bengt Olof Dike ur samtidens kulturskribentsmatrikel.

5. Min åsikt om Åsa Linderborgs åsikter efterfrågas, vad det nu har med saken att göra. Det blir enkelt att sammanfatta: jag håller oftast inte med henne om det dagspolitiska, däremot mycket ofta om estetiska bedömningar.

6. Sedan ställes några intressanta frågor till LO. Tyvärr styr jag inte över LO, och kan inte svara i LO:s ställe.

7. Bengt Olof Dike bemödar sig slutligen inte om att vara pedagogisk och tydlig vad det gäller ägarinflytande. Det må ju vara hänt eftersom detta är ett branschorgan – vi får väl ändå hoppas att en majoritet av våra kolleger har klart för sig hur sådant här fungerar – men det är ju ändå så att många människor i andra branscher gärna läser Journalisten. Alltså får jag ta lite ansvar och städa upp här.

På Aftonbladet är det ordnat på så vis att LO har rätt att lägga sig i när ledarsidans chef ska utses. I Bonnierkoncernen är det praxis att ägarna agerar uteslutande genom utnämningar av vd samt av personer med chefredaktörs titel. Ibland har gjorts undantag för den person som är chef för ledarsidan, men ändå inte har chefredaktörs titel.

Ägare påverkar däremot inte tillsättningen av kulturredaktörer nu för tiden. Det är chefredaktören som utser vederbörande, precis som chefredaktören utser sitt övriga mellanchefsgarnityr. Alltså blir Dikes skrivning missvisande: om familjen Bonnier på 2010-talet klev in och agerade i ett tillsättningsärende när en kulturchef utses, då skulle många ögonbryn höjas. Ledarsidan finns till för att ägarnas linje ska kunna drivas någonstans i tidningen. Resten av tidningen står fri från det. Detta är en av många avgörande skillnader mellan ledarsidan och kultursidan – det finns fler, många fler – och den som gör att Dikes jämförelse på det hela taget saknar relevans. Det kan ju verka helt knasigt att man ska behöva förklara det för någon som har agerat i den sfären, på de sidorna, på de premisserna, men Dikes text lämnar mig inte med någon handlingsfrihet därvidlag.

Inlagt av Bengt Olof Dike mån, 2015-08-03 11:37

Jaså, tån var så öm, att Ekström behövda fördubbla sin kommentar till min strävan att bredda opinionsjournalistikens perspektiv från det ytterst marginella, som hans krönika i Journalisten handlade om och där han i argumentationen tog hjälp av Ida Ölmedal. Och visst är hon ”eleven” som läxar upp ”läraren”, den erfarne politiske journalisten, PM Nilsson, om ansvariga mediers sätt att tackla Sverigedemokraternas framfart i opinionen – men utan att själv, liksom Ekström, ha något recept att stoppa densamma. Min kritiker, som påstår att jag ”slarvigt” etiketterat Ölmedal på den politiska planhalvan, rekommenderas att läsa hennes krönika om moral i Expressen i söndags (2/8), där hon bland annat sällar sig till de vänsterdebattörer som hävdar att Grekland skall strunta i att betala sina skulder.

Men varken det korta eller långa svaret från Ekström ändrar något i huvudfrågan, vilken alltså INTE är åsiktsdetaljer i ett par tidningar, vilka alls inte officiellt har ändrat politisk kurs. De är ju liberala. Men hans irritation är uppenbart mycket större över dessa detaljer än den är över vänsterns enkelt dokumenterade dominans över de opinionsbildande kultursidorna, vilka dessutom till antal och omfång är större än ledarsidan och där ägarnas yttersta ansvar är precis lika stort som det är för den sistnämnda sidan. Sedan är det en annan sak att ägarna långt ifrån alltid lever upp till ansvaret; Aftonbladet är kanske det tydligaste exemplet på detta.

Någon som helst principiell skillnad mellan de båda opinionsbildande delarna i tidningarna finns inte, som Ekström hävdar. Och kulturchefen utses heller inte alltid av chefredaktören: se exempelvis Helsingborgs Dagblads tidigare kulturchef, som utsågs direkt av styrelsen!
Ibland kan man notera i storstadstidningarna en märklig ”intern” kritik från kultursidan mot ledarsidans uppfattning i en fråga. Sådan skapar förstås förvirring hos läsarna, som undrar vilken tidningens verkliga åsikt år. En tidning skall tala med en tunga, vara konsekvent i opinionsbildningen, ha en öppen och generös attityd på debatt- och insändaravdelningar. En utveckling, som är tydlig på kultursidorna under de senaste åren, är att innehållet blivit mer politiskt och mindre kulturellt. Vi ser det exempelvis i Greklandsfrågan, där subjektiva ideologiska och politiska analyser har brett ut sig, alltså ämnen som egentligen hör hemma på ledaravdelningen. Möjligen protesterar Ekström högljutt och med stora datorbokstäver, när jag erinrar om att kultursidornas främsta uppgifter är att spegla, värdera, kritisera konst, musik, teater, litteratur och kultur i detta ords hela och vida bemärkelse och innebörd. Politik skall komma i andra, eller tredje, hand och rimligen då inte sväva ut i personliga betraktelser om hur EU eller ett visst land inom eller utanför gemenskapen bör agera eller sköta sin ekonomi. Alltså mer kultur, mindre politik på kultursidorna!

En seriös debatt om opinionsjournalistiken måste handla om vikten av mångfald och balans i utbuden, de fria rösternas värde, det demokratiska ansvaret och vakthållningen mot politisk extremism på båda flankerna, dvs hoten från höger- och vänsterextremism, vilka är, har varit och alltid förblir samma andas motbjudande demokratifientliga barn!

Inlagt av Staffan Dahllöf tors, 2015-08-06 16:48

Ojdå! ”En tidning skall tala med en tunga, annars blir läsarna förvirrande,” skriver Bengt Olof Dike. Så är det nog därför som många göteborgare har sett så förvirrande ut på senare tid, och åtskilliga stockholmare de senaste decennierna. Ja, det där med pluralism är ett oskick som har det med att breda ut sig om det inte stoppas i tid.

Inlagt av Andreas Ekström fre, 2015-08-07 16:31

Bengt Olof Dike är tidigare politisk redaktör. För en riktig tidning.

Och hävdar ändå att det inte finns någon principiell skillnad mellan ledarsida och kultursida. Diskussionen tar ju rimligen slut där, eftersom han måste ha agerat i ett parallellt universum.

Men så här då, för att förklara:

Ledarsidan är den plats på vilken ägarnas världsbild ska torgföras. Det är den enda sidan i tidningen som har den funktionen och den rollen. Detta gäller inte kultursidan. (Eller debattsidan, eller insändarsidan.)

Dike måste dock låtsas det, och en del annat, för att rädda ansiktet efter sin text som handlade om något helt annat, eller samma sak, fast inte alls samma, men där det dock inte finns någon principiell skillnad.

Ja jösses.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies