Elisabet Höglund: : Bojkottad i Knutby

Mordet och mordförsöket i Knutby den 10 januari i år har utvecklats till ett av Sveriges mest omskrivna och mest spektakulära kriminalfall. Att massmediernas intresse omedelbart skulle komma att utvecklas till något långt utöver det vanliga är inte särskilt konstigt. Jag är dock inte den enda, som kunnat konstatera, att journalistiken kring Knutby-mordet tidvis gått långt utöver vad som varit både etiskt och journalistiskt försvarbart.

När Martin Jönsson, Journalistens chefredaktör, i en ledare för några veckor sedan försynt konstaterade, att församlingsborna i Knutby också är människor och har rätt att bli behandlade som sådana, så är jag den första att hålla med.

Tyvärr har jag som reporter på Aktuellt blivit hårt utsatt för kritik för min rapportering, både från pastorerna i Knutbyförsamlingen och från Mediemagasinet. Detta trots att jag bara varit i Knutby två gånger och gjort två reportage, och trots att vare sig jag själv, Aktuellt eller Rapport deltagit i några snaskiga spekulationer om förhållandena i Knutby.

Annons

Det finns därför skäl för mig att förklara, att församlingen i Knutby inte bara har rätt att bli korrekt och juste behandlad. Den, och framförallt dess församlingsledning, måste också finna sig i att bli utsatt för kritisk journalistisk granskning, inte minst med tanke på de fruktansvärda brott, som i all tysthet begicks i denna till synes fridfulla by.

bryt

Det handlar om en pingstförsamling med 90 medlemmar. Knutby är en stor församling, om man ser till ortens storlek. Församlingen leds av sex mycket starka och mäktiga pastorer. Det är från dessa pastorers sida man kan förvänta sig en bättre ledarförmåga än vad man visade, när brotten hade begåtts. Istället för att försöka vara öppna gentemot omvärlden och försöka förklara det oförklarliga, så slöt man sig ännu hårdare inom sig själva. Man stängde av sina telefoner, låste sina dörrar, svarade inte på meddelanden. Om församlingsborna beter sig så är det fullkomligt normalt med tanke på den extraordinära händelsen. Men församlingens ledare borde tidigare ha insett, att tystnad och mörkläggning bara gör att mystiken tätnar och spekulationerna och skvallret kring församlingen ökar.

Hade pastorerna försökt visa öppenhet, hade journalistiken kring Knutby blivit annorlunda. Det finns nämligen bara ett sätt att undvika spekulationer, förtal och skvaller: det är att så öppet som möjligt och så snabbt som möjligt lägga alla kort på bordet.

bryt

Det som jag häcklats för av pastorerna i Knutby är min rapportering från Knutby måndagen den 12 januari, alltså tre dygn efter mordet. Jag försökte få kontakt med samtliga pastorer i Knutby för att få intervjuer och av dem få veta, vad som hade hänt. Ett fullkomligt normalt journalistiskt beteende. Jag var heller vare sig oförskämd eller närgången. En av pastorerna, Peter Gembäck, lovade efter flera förfrågningar, att jag skulle få träffa honom. Men hans villkor för detta var, att han bara skulle få göra ett ”uttalande” i Aktuellt, en ”kommuniké”. Jag förbjöds att ställa några som helst följdfrågor. Jag gick med på detta och vi träffades.

När vi möttes någon kvart senare upprepade han kravet, att jag inte skulle få ställa några frågor. ”Om jag gjorde det”, hotade han, ”så skulle han ta TV-kassetten ifrån oss”. Jag blev mycket överraskad och snabbt mycket misstänksam. Jag upplevde också hans uppträdande som hotfullt.

Peter Gembäck fick göra sina uttalanden i Aktuellt. Men efteråt förbehöll jag mig ändå rätten att för mina tittare tala om, under vilka villkor den här intervjun hade kommit till. Det var för mig fullkomligt naturligt och korrekt att redovisa detta och dessutom en viktig konsumentupplysning till tittarna.

bryt

Mitt tillvägagångssätt gjorde, att jag därefter blev totalt bojkottad av församlingsledningen i Knutby. Jag släpptes inte in, eftersom jag visserligen hade lytt order men upplyst tittarna om pastorns mycket ovanliga uppträdande. När jag ringde, slängde alla telefonluren i örat på mig.

Peter Gembäck har efteråt anklagat mig för att inte ha förstått och förklarat att han var ”ovan vid medier”. Men han var inte mer ovan än att han morgonen därpå satt och blev intervjuad i TV4s morgonsoffa.

Jag vill påstå, att mitt handlingssätt var det enda rimliga i det här läget. Att försöka fjäska och ställa mig in hos pastorerna i Knutby för att så småningom ”bli godkänd” som reporter, det känns för mig inte särskilt tilltalande, snarare förnedrande.

ELISABET HÖGLUND

reporter, Aktuellt