Björn Eklund: : Ordfront vek sig för mediedrevet
Det allmänt hyllade publicistiska idealet att åsikter man ogillar ska bekämpas med ord och argument tycks i dag vara passé för ledande svenska kulturjournalister. I stället förespråkar de att snäva gränser ska gälla för vad som får sägas i offentligheten och att avvikande uppfattningar ska bekämpas med repressalier.
För två år sedan sades jag upp från mitt jobb som redaktionschef på Ordfront magasin. Skälet var ”illojalitet och samarbetssvårigheter”. ”Illojaliteten” ansågs bland annat bestå i att jag i denna tidning framfört kritik mot min arbetsgivare. ”Samarbetssvårigheterna” preciserades inte.
Redan från första stund ansåg många att de uppgivna skälen var svepskäl och att uppsägningen i själva verket hade att göra med det mediedrev jag drabbats av med anledning av den artikel jag skrev om Balkankrigen (Ordfront magasin 7-8/03) – det vill säga att det var en politisk uppsägning.
Ordfronts ledning har senare genom en rad offentliga uttalanden bekräftat att så verkligen var fallet. Man menade att Ordfrontfejden – där min uppsägning stod i centrum – var en uppgörelse med en vänsterdogmatism som med utgångspunkt i min Balkanartikel ansågs hota Ordfront.
Dessa anklagelser var visserligen utslag av en svårartad politisk paranoia vilket jag och andra visar i Pudelns kärna – en bok om Ordfrontfejden men även om de hade varit sanna, förändrar inte det sakfrågan: politiska uppsägningar är mig veterligt inte tillåtna i Sverige. En arbetsgivare kan säga upp en chefredaktör av vilket skäl som helst om stöd för det finns i kontraktet, men jag var varken chefredaktör eller ansvarig utgivare, utan fast anställd redaktionschef.
bryt
Att yttrandefrihetens påstådda bastion i Sverige, Ordfront, vek sig för mediedrevet och rensade ut dem som man ansåg vara politiskt olämpliga personer (även mina närmaste två kolleger på redaktionen) var mycket absurt. Men lika absurt är det stöd som Ordfronts ledning fått från en rad personer som tillhör kulturetablissemanget.
Nu senast är det Tidskriften Arenas chefredaktör Per Wirtén som i Expressen den 9 februari öppet applåderar detta:
”Ordfrontaffären handlade om huruvida det var rätt eller fel att säga upp Björn Eklund från förlagets tidning. Ledningens misstag var att de inte spelade med öppna kort. Uppsägningen var politisk. Och det skulle de sagt, klart och tydligt.”
Tidigare har journalisten Gellert Tamas vid flera tillfällen offentligt krävt att jag borde avlägsnas från min post på grund av min artikel. Gellert Tamas agerande är desto mer anmärkningsvärt med tanke på att han i dag är vice ordförande i Svenska PEN-klubben.
Även Ordfront magasins chefredaktör Johan Berggren backar upp utrensningarna som enligt honom var nödvändiga åtgärder för att putsa upp Ordfronts varumärke. Med anledning av min Jugoslavienartikel skriver han (Ordfront magasin 7/05): ”Skulle Arlas mellanmjölkpaket bara en enda dag i en enda stad innehålla kräkmedel, skulle man dricka Milko ett bra tag framöver om så Arla bytte ut varenda mejare och kossa i laggårn.” Jag och mina två uppsagda redaktörskolleger, vi var alltså ”kossor”, men är nu till Johan Berggrens belåtenhet alla utbytta på grund av ”kräkmedlet”, artikeln om Diana Johnstone.
bryt
Det allmänt hyllade publicistiska idealet att åsikter man ogillar ska bekämpas med ord och argument tycks i dag vara passé för ledande svenska kulturjournalister.
I stället förespråkar de att snäva gränser ska gälla för vad som får sägas i offentligheten och att avvikande uppfattningar ska bekämpas med repressalier: om du inte rättar dig efter Dagens Nyheter och Expressen, är det rätt att sparka dig från ditt jobb.
Det är ett ideal som jag trodde hörde hemma i totalitära samhällen.
före detta redaktionschef på Ordfront magasin,
nu frilansjournalist och förläggare
