Tarik Saleh:Journalist är ett snobbyrke

Namn Tarik Saleh Ålder 29 år Familj Flickvän Yrke Frilansjournalist och ansvarig utgivare för tidningen Atlas, skriver manus till ”En klass för sig” som går i SVTs ungdomsprogram Vera, dokumentärfilmare Yrkesbakgrund Konsthögskola i Alexandria, Egypten, grafisk formgivare på reklambyrå, startade tidningen Alive i Egypten, reporter i TV-programmet Elbyl, startade tidningen Atlas Drivkraft Att berätta en historia Aktuell Dokumentären Sacrificio tillsammans med filmaren Erik Gandini.

Tarik Saleh tycker om att dra igång projekt. Att förvalta och administrera det han varit med och skapat passar honom inte. Han vill gå vidare, pröva på något nytt, söka nya utmaningar. Han har blivit erbjuden jobb på etablerade tidningar, men har alltid tackat nej.

Han har varit med om att starta tidning både i Egypten och Sverige. Tidningen Alive i Egypten är nedlagd men svenska Atlas lever. Den är en tidning som med ironi och galghumor skriver om de människor som aldrig syns eller får komma till tals i de stora medierna.

Själva kallar de den en samhällsmedveten kampsportstidning. På omslaget i senaste numret står en maskerad man med en kebab i handen utanför Aftonbladets chefredaktörs, Anders Gerdins, dörr. Inne i tidning finns det en artikel om hur en av Atlas medarbetare ringer till Aftonbladets tipstelefon och undrar om han kan få betalt för bilderna. Det är en anspelning på de hotbilder som unga nynazister, i samråd med en reporter på tidningen, tog utanför Alexandra Pascalidous och Claes Cassels dörr.

Eftersom Tarik Saleh alltid blickar framåt har han inga ambitioner att för evigt bli förknippad med Atlas. Den bygger på att det hela tiden kommer in nya människor som jobbar med tidningen.

– Min dröm är att Atlas skall få ett eget liv. Jag vill att tidningen helst skall vara något större än mig själv. Atlas skall fortsätta att leva även om jag skulle lämna tidningen.

I morgon, onsdag 17 januari, är det premiär för hans senaste projekt, en TV-dokumentär om den man som anses ha förrått Che Guevara. I tonåren var den kubanske revolutionären en mytisk figur för Tarik Saleh.

– På min gamla barnsäng var Che målad på ena gaveln. Men jag visste inte vem han var. Che hade reducerats till en snygg bild.

Dokumentären Sacrificio, som Tarik Saleh gjort tillsammans med filmaren Erik Gandini, börjar med att några ungdomar målar en bild av Che Guevara. Men filmen handlar inte om Che Guevara, utan om den man som anses ha förrått honom, argentinaren Ciro Bustos. Han lever idag i Malmö. Men är det verkligen han som förrådde Che Guevara? Tarik Saleh och Erik Gandini har rest runt i världen, talat med CIA-agenter, bolivianska militärer och den franske journalisten och författaren Régis Debray för att få en klarhet i hur det verkligen gick till då Che Guevara tillfångatogs och avrättades i Bolivia 1967.

Det är en suggestiv dokumentär med snabba klipp, musik och djärva bildlösningar som för tankarna till musikvideos, snarare än till traditionell svensk dokumentärfilm.

– Vi som är uppväxta med att zappa mellan kanaler och rockvideor berättar på detta sätt. Det visuella språket har blivit mer krävande. Men vad det gäller dramaturgi och förmågan att berätta en historia har vi mycket att lära av svensk dokumentärtradition.

Tarik Saleh är en stor beundrare av Tom Alandh. Att göra en dokumentär från en kartong av stillbilder och brev, som i filmen om Gustaf och Maria, visar på stor berättarkonst, anser Tarik Saleh. Han menar att svensk dokumentärfilm håller hög internationell standard och att han har många år framför sig innan han kan berätta en historia lika bra som Tom Alandh.

Men den övriga journalistiken i Sverige är han inte lika imponerad av.

– Sverige har många medier för ett så litet land. Men trots detta har de misslyckats med att berätta om hela landet.

Han menar att medierna målar upp en falsk bild av Sverige. För dem är allt som inte finns i centrala Stockholm landsbygd. De som bor i förorterna beskrivs som en udda minoritet. Reportage från förorterna och landsbygden anses därför som smala, trots att större delen av befolkningen bor utanför Stockholms tullar, anser Tarik Saleh. Vad medierna bevakar känns inte relevant för många. Diskussioner på DNs debattsidor och ledare angår dem inte, vilket lett till att förtroendet för pressen minskat bland Tarik Salehs vänner. Men han menar att journalistikens försämrade anseende kan vara till gagn för den goda journalistiken.

– Jag tror att det dåliga ryktet kan vara bra för då kommer de som söker till journalistyrket att verkligen vilja arbeta som journalister.

Han anser att en stor del av bristerna i dagens journalistik beror på att många i hans generation har sökt sig till yrket av fel anledning.

– Det anses fint att vara journalist därför att det har varit höga intagningspoäng till utbildningarna, vilket gjort journalistyrket till ett snobbyrke. Det viktigaste har varit att ha journalist skrivet på visitkortet, inte att undersöka, ta reda på hur saker ligger till.

Han menar att ett yrke utarmas om det får för hög status, därför att yrket då lockar till sig karriärister som är mer intresserade av att klättra än att utmana. Samma sak håller nu på att hända inom IT-branschen, menar Tarik Saleh. Internet är hypat, vilket leder till att folk söker sig dit av fel anledning, vilket kommer att medföra att branschen på samma sätt som journalistiken kommer att utarmas.

Det är rätten att få vara nyfiken, ställa frågor och berätta som gör att Tarik Saleh älskar journalistyrket. Men har är rädd för att han själv en dag skall drabbas av den vanligaste yrkesskadan hos äldre journalister; att bli blasé, redan sett och hört allt, redan veta hur det ligger till.

– Journalister vill visa sig duktiga och kunna allt själva. Jobbet har blivit ett duktighetsyrke. Men själva idén med att vara reporter är att ta reda på saker.

Ofta ringer reportrar till Tarik Saleh för att få en kommentar om islam, en åsikt om förorterna eller hur det är att vara invandrare. Det är alltid samma frågor som ställs och det verkar som om journalisterna på förhand vet vilket svar de kommer att få. Intervjun är snarare en bekräftelse på vad de redan visste. De går inte ett steg till. För Tarik Saleh är det rena motsatsen till god journalistik. Frågor skall ställas för att man inte vet svaren.

– Jag efterlyser mer professionell oprofessionalism. Vi journalister måste visa våra misstag annars kommer vi att förlora i trovärdighet. Vi klipper bort våra misstag för att inte framstå som okunniga. Men vårt yrke är att vara okunniga. Journalisten är läsarens ögon och öron.

Drömmen om att bli journalist har alltid funnits där. När journalister kom och intervjuade honom i tonåren då han var graffittimålare var han mera fascinerade av dem än de av honom. Han blev också inspirerad av en kusin som hade gått på Journalisthögskolan och wallraffat på Livets Ord i Uppsala.

Tarik Saleh hade själv för dåliga betyg för att komma in på någon medieutbildning och gjorde en ordentlig omväg via Egypten in i journalistyrket.

Genom sin far kom han i kontakt med några egyptier och tillsammans startade de tidningen Alive i Egypten. Tidningen såldes till slut till en egyptisk IT-miljonär innan den lades ned. Men då hade Tarik Saleh redan återvänt till Sverige och börjat jobba med TV-programmet Elbyl, som trots rosor från tittare och kritiker lades ned.

– Du måste fråga SVT varför programmet lades ned. Elbyl hade många vänner, men ingen med makt inom TV-husets byråkrati.

Elbyl gjorde Tarik Saleh känd, något som varit både till fördel och nackdel. Det har gjort att han själv kan styra och bestämma vad han vill göra. Människor ringer och kommer fram till honom och ger tips, idéer och uppslag till reportage.

Hans namn som klingar främmande har gjort att han blivit klassificerad som en invandrare av andra, trots att han hela sitt liv levt i Sverige. Han blev påklistrad rollen som talesman för de som kommer från förorterna.

Tarik Salehs far kommer från Egypten och hans mamma är svenska.

– Det har inte varit helt okomplicerat. Om någon vill utröna hur svensk jag är måste den personen fråga sig vilken norm han eller hon utgår ifrån.

I officiella sammanhang har han ibland valt att kalla sig invandrare, mest för att djävlas eftersom han är trött på den bild av invandrare som förekommer i medier. Han menar att journalister måste sluta upp att bete sig som om invandrare vore ett nytt fenomen.

Även rasister hör av sig, de som anser att ett multikulturellt samhälle är ett hot mot den svenska kulturen. I en krönika i Dagens Arbete berättade Tarik Saleh att de rasistiska brev han fått har något komiskt och sorgset över sig, det förekommer massor med stavfel och språket är torftigt. Han medger att han stavar rätt dåligt själv. Men dessa den svenska kulturen sista väktare kan knappt stava till sitt eget namn, konstaterar Tarik Saleh.

– Det var med sorg jag tvingades att skaffa hemligt telefonnummer. För jag vill att människor skall kunna ta kontakt med mig.

PÄR JANSSON

Fotnot: Sacrificio visas i STV2 den 17 januari kl. 22.10 Läs även vidare på www.sacrificio.nu