Invandringen: En av framtidens största medieutmaningar

Inte i något annat ämne är förtroendet för journalistiken så lågt som när det gäller rapporteringen av invandringsfrågorna. Det kunde Journalisten berätta redan igår sedan SOM-institutets undersökning, gjord för Institutet för Mediestudiers räkning, kommit med sina siffror. När hela studien, tillsammans med boken Misstron mot medier, presenterades i sin helhet i radiohuset under måndagen framkommer en rad intressanta detaljer; 

*Misstron mot medierna är polariserad. De som har lågt förtroende för medier röstar mer borgerligt än de som säger sig ha ett högt förtroende. SD-väljare är överrepresenterade bland de som uppger att medier inte berättar sanningen om de problem som är förknippade med invandringen. Hela 54 procent av SD-väljarna instämmer helt eller delvis i påståendet att svenska medier inte säger sanningen om samhällsproblemen förknippade med invandring, medan bara 27 procent anser påståendet vara helt eller delvis felaktigt.

*Tittar man på frågeställningen ”Förtroendet för mediers innehåll” ser man över tid att SR och SVT tappat något sedan 2010, men fortfarande ligger stabilt där hela 42 procent känner ett stort förtroende för dem. Högst förtroendet i landet känner man för sjukvården (49), medan dagspress och kvällstidningar fortsätter att slita med ett förtroende som är långt från SR och SVTs siffror.

Lennart Weibull han forskat i ämnet i över 20 år och han arbetade även med denna studie för SOM-institutet. 

– När vi granskar siffrorna kan vi också se att de personer som känner ett lägre förtroende för andra människor och samhället i stort också har ett lägre förtroende för samhällsrapporteringen i stort, säger han.

Ulrika Andersson, SOM-institutet, drar liknande slutsatser. Hon menar att det finns tre grupper som utmärker sig när det gäller de med ett lågt förtroende. 

– SD-väljare och de som allmänt anser att Sverige går åt fel håll som land är ett par av de grupper som utmärker sig, säger hon om undersökningen. 

Bildtext: Institutet för mediestudier hade bland annat bjudit in Publicist-klubbens nya ordförande Anna Hedemo och DNs chefredaktör Peter Wolodarski. Ingen av dem är speciellt överraskad av resultaten och menar att alla journalister känt vart vindarna blåst de senaste åren. Till vänster moderator Lars Truedsson.

Anna Hedemo är nybliven ordförande i Publicistklubben och arbetar till vardags på SVTs Agenda. I en paus frågar jag henne om hon tycker att SVT reagerade för sent när det gäller att rapportera från flera håll kring invandringsfrågan?

– Jag tycker nog att Agenda gjort det väldigt bra, men jag tycker inte att SVT Nyheter i stort har gjort allt man har kunnat. Jag kan se att SVT Nyheter, som alla andra redaktioner, fortfarande missar och är lite rädda. Det ligger en välmening i grund och botten, man är rädd att skapa ett samhälle där grupper står mot grupper och ett eko från 1930-talet. Men vi måste hela tiden komma tillbaka till att vi är journalister och inte filtrera allt med våra åsikter. Konsekvensneutralitet är ordet och vi måste tänka på det här på riktigt, säger Anna Hedemo,

Peter Wolodarski menar att nyhetsjournalistiken i bland släpar efter i viktiga frågor.

– Det finns ibland en medial eftersläpning på områden som invandringsfrågan, men när den väl kommer upp på bordet så upplever jag att medierna är duktiga på att skildra den, säger han. 

Wolodarski pekar samtidigt på att frågan nu kommit upp på bordet vilket gör att många nu ser den, vilket inte alltid varit fallet. För att illustrera detta tar han upp Niklas Orrenius uppmärksammade DN-reportage från i slutet av maj, om motsättningarna mellan shia- och sunnimuslimer som leder till hot och våld i Malmö.

– Niklas får ibland den typ av frågor att ”varför skrev du inte om det här för tio år sedan” men det gjorde han ju. Han är ju en av de journalister som under lång tid haft det här som sin fråga men det uppmärksammades inte då, menar Wolodarski.

Att etablerade medier fortfarande har problem i frågan är dock både Anna Hedenmo och Peter Wolodarski övertygade om från scenen. 

– Ta upploppen i Ronneby som ett exempel, där misslyckades både vi på SVT och DN med bevakningen, vi blev för försiktiga. Läste man oss så förstod man ingenting av vad det handlade om, medan exempelvis lokala medier skrev att det handlade om asylsökande, säger Anna Hedemo.

Moderator Lars Truedsson, Institutet för mediestudier, frågade om medierna varit för försiktiga med att skriva ut etnicitet?

– Ja i vissa fall, menar Peter Wolodarski. 

– Ett fall där jag tycker medier blev för försiktiga gäller den asylsökande i Norge som gick till attack på en buss. Där norska medier skrev ut etnicitet medan vi inte gjorde det, ofta är det dock så att det finns ofullständig information när man ska ta beslutet om att publicera. Det är lätt att vara efterklok, hade vi vetat allt hade vi kanske agerat annorlunda. Numera tycker jag vi på DN snarare har det som grund att vi ska publicera och sedan hamnar det på mitt bord först efter det, fortsätter han.

Studerar man boken Misstron mot medier ser man också att i länder som USA ligger förtroendet för medier fortsatt betydligt lägre än i Sverige. Sedan 2003 har förtroendet också sjunkit snabbt i landet, från 54 till 32 procent (Swift, 2016). Ser man till politiska sympatier är nedgången speciellt stor bland republikaner. En som har tittat närmare på hur etablerade medier i USA hanterat sin förtroendekris är medieforskaren Torbjörn Von Krogh. 

I Misstron mot medierna slår han också fast några områden där mediehusen kan jobba aktivt för att nu öka sitt förtroende.

Rubriker som systematiskt inte håller vad de lovar är en sådan sak, menar Von Krogh bland annat. Samtidigt är han noga med att poängtera att forskningen inte har några färdiga svar på frågan vad man kan göra åt saken, men pekar ändå på saker som utbildning i mediekompetens. 

– När man tittar på vad medierna kan påverka så kan man dela upp det i kompetens, karaktär och yrkesskicklighet. Vilken inställning man har till uppgiften och även hur man talar med sina kritiker, säger Von Krogh.

Vidare menar Torbjörn Von Krogh att vi som journalister kanske också behöver ställa oss ”redaktörens frågor” när man gjort klar sin artikel. Alltså: Vad är nytt? Vilka bevis har du? Vilka är dina källor? Hur trovärdiga är de källorna? Vad är det vi inte vet? 

– Man kan exempelvis tänka sig att man publicerar det i anslutning till en artikel, som länkar, även om det nödvändigtvis inte behöver ingå i själva artikeln, säger Von Krogh, som tittat på just sådana försök av medier i USA.

Cilla Benkö, Sveriges Radios VD, menar att en höjd ambition i rapporteringen är ett sätt som hennes företag försöker komma till bukt med förtroendefrågan på.

Exempelvis har SR definierat en rad nyhetsområden som de ska jobba intensivt med att bevaka över hela landet.

– Det är viktigt att chefer avsätter resurser för en höjd bevakning. Man behöver tid att följa med i debatten, sätta sig in i frågorna och framför allt vara ute och träffa folk. Det är där man förstår vilka frågor som är viktiga ute i landet. Vi måste också involvera vår publik mer vilket vi jobbar på även via sociala medier och genom att bjuda in folk runt om i landet till oss, säger Cilla Benkö.

Att de lokala rösterna även hörs på riksplanet menar Benkö är en av nycklarna. 

– Det får inte bli så att P1 bara speglar det som är viktigt i Stockholm. Vi gör oerhört mycket bra lokal journalistik men det är också viktigt att den får ett genomslag och hörs riks, inte bara lokalt. Sen måste personer vars åsikter vi ogillar vara med i radion, helst varje dag. Vi måste vara en öppen scen för debatt och dialog, bara vi håller oss till demokratiprincipen.