Gå direkt till textinnehållet
Foto: Jonas Eng

”Viktigt för mig att få bjuda på Norrbotten”

Efter tio år som reporter och producent på australiensiska public service-bolaget ABC är årets grävgeneral Carrie Söderberg tillbaka på ”hemmaredaktionen” P4 Norrbotten i Luleå. ”Det har aldrig funnits en mer spännande tid att vara journalist här uppe än nu.”

Carrie Söderberg, reporter på P4 Norrbotten, beskriver sig som både nyfiken och rastlös. Med pappa Karl-Erik som växte upp i Arjeplog och emigrerade till Australien under 70-talet, där han träffade Carries mamma Vicki, var uppväxten inte heller som alla andras.

Carrie Söderberg föddes i Liberia dit familjen flyttat sedan pappan fått jobb som förman på en gruva. När ett inbördeskrig bröt ut i landet var hon två år. Till en början försökte familjen leva på som vanligt, trots att barnsoldater och militärer som rånade vanliga civila på gatan blev en allt vanligare syn.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när familjen besökte en restaurang och militärer dök upp. Carrie, ett livligt barn med mycket spring i benen, satt och hackade med besticken i bordet medan militären samlade in värdesaker.
”Få tyst på henne, annars dödar jag henne”, sade en av militärerna och tryckte en k-pist mot Carrie Söderbergs tinning. Kort senare lämnade familjen landet.

– Jag har fått höra hur mamma och pappa sydde in pengarna i fodret på resväskan för att slippa bli rånade när vi skulle lämna landet via flygplatsen i Monrovia, säger Carrie Söderberg (bilden).

Efter en kort tid hemma i Arjeplog gick flyttlasset igen. Den här gången till Algeriet där pappan hade fått ett nytt ingenjörsjobb. Så där fortsatte det under flera år. Familjen flyttade mellan Arvidsjaur, Australien och Arjeplog.

Det var i Australien som intresset för berättelser väcktes, inte minst genom pappans kusin Sören som var en av flera ”arjeplogare” som emigrerade från Sverige till Australien på 70-talet. I den lilla staden Jabiru i norra delen av landet, dit familjen flyttade, fanns Sören som bland annat drev en tv-station och var en väldigt duktig båtbyggare.

– Kanske var det i Jabiru jag blev ännu mer uppmärksam på vikten av att berätta om andra kulturer och skillnader i hur man lever världen över. Min australiska mamma var väldigt mån om att sprida svensk kultur på skolan och ordnade bullbak och frågestund med mina klasskompisar. Hon gjorde exakt samma sak när vi flyttade hem till Sverige och mina klasskamrater har fått känna på känguruskinn, höra om australiska djur, geografi och kultur genom åren. Det fanns ett driv hos henne att om man är öppen och sprider kunskap om sin kultur är folk mera förstående. Jag tror det smittade av sig.

Carrie Söderberg poserar för kameran i Kulturens hus i Luleå. Foto: Jonas Eng.

Den första journalisterfarenheten fick hon som 14-åring i Arvidsjaur under en praktik på Piteå-Tidningens lokalredaktion där hon fått förtroendet att sköta en del av nöjesbevakningen.

Carrie Söderberg minns hur hon intervjuade band som The Cardigans, The Wannadies och Drängarna, samt en ny stjärna vid namn Robyn som var lika gammal som hon själv, alla hade de kommit till orten för att ge konsert.

– Jag fick lära mig att noga tänka igenom vad jag skulle skriva eftersom vi gjorde allt på skrivmaskin. Jag fortsatte skriva för PT hela vägen genom gymnasiet. Eftersom jag fick några hundralappar per jobb kunde jag finansiera mitt eget boende på det sättet.

Fram till 25-årsåldern bodde Carrie Söderberg kvar i Norrbotten, jobbade för NSD som ungdomsreporter och pluggade på Journalistlinjen på Kalix folkhögskola, där hon bland annat var kurskamrat med DN- och SR-profilen Hanna Hellquist och popsångerskan, författaren och forna musikjournalisten Annika Norlin.

Efter att hon återvänt till Kalix för att även gå Radiolinjen på skolan  fick hon så småningom praktikplats på Sveriges Radio i Luleå, där hon också blev inlasad. Men också den här gången hade det blivit dags att röra på sig, Carrie Söderberg hade blivit less på livet i Luleå.

– Jag var ung, singel, och gick på Cleo (nattklubb i Luleå red.anm) och på den tiden var Luleå inte en så kul stad. Vintrarna kändes långa, så även om jag tyckte mycket om jobbet så åkte jag tillbaka Australien i februari 2006 för att plugga.

Hon hamnade på ABC i Sydney för ännu en praktik. Hon började i rollen som producent för ”State Wide Drive”, ett eftermiddagsprogram med nyheter och lokal politik. Som producent satt hon med i studion under programmet, pratade med lyssnarna, och höll i trådarna.

– Även om jag kan språket väldigt bra, så upptäckte jag att det politiska systemet på lokal nivå var väldigt svårt att förstå sig på. Det var en helt ny värld.

Hur man förväntades svara på ett jobbmejl eller tilltalar en politiker var helt olikt från hur man betedde sig som journalist i Sverige. I Australien finns en annan slags hierarki att lära sig ta hänsyn till.

– I Sverige är vi väldigt hej och du men där kan man inte bara säga ”hörrudu” till vem som helst och man bör uttrycka sig på ett speciellt sätt i mejl. Första tiden pratade jag också med en överdriven accent, eftersom jag trodde att det skulle vara så, jag lät lite som Crocodile Dundee, säger hon och skrattar.

Under tiden på ABC träffade hon också sin man Nathan Sibly. Förutom att de delade arbetsplats råkade de också bo i samma så kallade ”share house”, ett slags bostadskollektiv som är vanligt i australiensiska storstäder där lägenheter både är dyra och svåra att få tag i.

Med tiden jobbade hon även en hel del för ABC Local Radio, som gör de lokala sändningarna över Sydney-området, där i princip ingen musik spelas och nyhetsuppdateringarna sker på hel- och halvslaget.

– Radio i Australien ska vara underhållande, rapp och nästan ingen musik. Där är också telefonen alltid öppen för lyssnarna som är med i alla program. Som producent har man ett stort inflytande över hur programmet ska låta.

Om det händer något i sändning så går man på den bollen. Exempelvis dog naturexperten och tv-profilen Steve Irwin under ett av hennes arbetspass.

– I Australien handlar annars mycket om bränder och översvämningar. Sker det något på kvällstid så tar ABC Local ofta över sändningarna av ”vanliga” ABC och kör med nyhetsläget.

Bild: Den här bär hon alltid med sig i handväskan, ifall hon behöver spela in. Foto: Jonas Eng

På ABC blev Carrie Söderberg kvar i tio år, coronaåret 2020 tog hon dock med sig sin man och flyttade ”hem” till Norrbotten igen.

– Om jag ser tillbaka på det P4 jag lämnade för 20 år sedan så var det ganska småputtrigt på förmiddagen följt av nyhetstänk på eftermiddagen. Det där har helt ändrats, nu har man nyhetstänket hela dagen, och vi uppdaterar hela tiden.

Vad är skillnaderna mellan att jobba på ABC och SR?
– I Sverige har vi alltid tänkt på att försöka spegla hela samhället, att intervjua både män och kvinnor och folk från olika bakgrunder. På ABC fanns inte det tänket, den diskussionen har kommit mycket senare där. I övrigt tycker jag inte det är så stor skillnad på public service där eller här. Det är samma principer.

Vad saknar du med Australien?
– När det var som värst i januari satt jag ofta och googlade på ”places to eat in Sydney”. ABC ligger i Chinatown med otrolig mat runt hörnet. Så maten kan jag sakna, och livsstilen, de har ju ett jättehärligt klimat.

Tillbaka på P4 Norrbotten har Carrie Söderberg jobbat mycket som coronareporter. Ännu har hon inte hunnit gräva lika mycket som hon önskar, men idéer finns. Bland annat har hon sparat en bunt med utskrifter från myndighetsbevakaren Siren med små tips på saker hon vill titta djupare på när tiden finns.

Närmast ser hon fram mot rollen som general för Gräv 22, som hålls i Luleås Kulturens hus.

– Jag ser mycket fram emot att få vara en del av något så stort som Gräv. För mig är det också viktigt att få bjuda på Norrbotten, och när Gräv väl är över så är förhoppningen att vi journalister som jobbar här ska få inspiration att gräva mer. Så brukar det bli, har jag förstått det.
Fokus för Gräv 22 är förändring och klimat, vilket passar extra bra med tanke på den gigantiska omställning som det planeras för i de här delarna av landet när industrier ska ställa om till en hållbar produktion av bland annat energi, batterier och stål.

Ofattbara tusen miljarder kronor ska satsas och enligt Norrbottens Handelskammare kan det handla om 25 000 till 100 000 nya jobb i regionen. Carrie Söderberg överdriver alltså inte när hon säger att det finns en hel del gräv att ta tag i, eller att det aldrig har funnits en bättre tid för att vara journalist i Norrbotten än nu.

– När allt ska växa så mycket, hur löser man allt från bostäder till infrastruktur? Det här är superstora frågor för oss. Jag har exempelvis en kollega i Sävast (en by utanför Boden red anm) som måste sälja sitt hus nu eftersom barnen inte får plats på förskolan längre då allt växer. Norrbotten har en enorm resa framför sig, och att spegla det är en jätterolig utmaning för oss journalister att ta tag i.

Fakta

CARRIE SÖDERBERG

Ålder: 42 år.
Familj: Maken Nathan Sibly.
Bor: Porsön, utanför Luleå.
Drivkraft: ”Nyfikenhet, sen kan jag verkligen inte sluta prata om mina ideér”.
Karriär: Piteå-Tidningen, NSD, Aftonbladet, frilans (P1, P3, P4, SVT) ABC Sydney, ABC Local Radio.

Fler avsnitt
Fler videos