Gå direkt till textinnehållet

”Jag är fascinerad av alla saker som folk inte vill berätta om”

Michael Verdicchios förmåga att få vem som helst att öppna sig ligger till grund för två guldspadar, hittills. ”Jag ville alltid bli gräv­are, det var ingen slump”, säger han.

Dagen efter att en då 23-årig Michael Verdicchio hade vunnit sin första guldspade 2014 för en granskning av ett hemtjänstföretag som vanvårdade äldre gnagde tanken i huvudet på honom.

Han visste att han någon gång var tvungen att vinna en till, eftersom han hade varit alldeles för nervös för att klara av att hålla ett tacktal: ”allt blev bara svart”.

Viljan, och förmågan att orka jobba genom varenda detalj kom förmodligen redan med modersmjölken av mamma Anja eller från pappa Mario. Under uppväxten i utkanten av Lerum, en av Göteborgs mer välbärgade villaidyller, med två tvillingsmåbröder fanns det både lugn och trygghet och fart och fläkt. Hundra meter bort över ängen bodde mormor Gisela, där han också tillbringade mycket tid.

Michael beskriver hur han ofta satt uppe bland träden i sin koja och läste. Han minns också hur pappa, som arbetade som rättsläkare, kunde bli hämtad i polishelikopter när det hade skett ett mord och ”den förbjudna boken” längst bak i bokhyllan med fackbilder på skottskador och döda människor. Delvis är det också de mordutredningar som pappa arbetade med som fick honom intresserad av samhällets mörka sidor.                                                           

Hela vägen upp till högstadiet hade han det stundtals tufft att hitta kompisar, även om det fanns vänner. Han var aldrig riktigt den sociala typen och har alltid varit ganska blyg.
I stället började han skriva berättelser redan i första klass, efter att ha lärt sig läsa och skriva i förskoleåldern.

– Det var nog först på gymnasiet som jag började visa mer av vem jag är och fick kompisar, jag började åka in till stan och öppnade upp mer.

Under gymnasietiden på medieprogrammet bestämde han sig för att bli journalist. Han älskade att ta reda på saker. När han hittat ett ämne att gräva i, beskriver han det som att han helt tappar sig själv. Arbetsveckan flyter ut till kvällar, helger och nätter.

Michael kan komma på sig själv med att ursäkta sig för sina vänner; ”sen ska vi hänga, bara det här jobbet är färdigt”.

– Jag har alltid varit extremt nyfiken på allting med människor och är fascinerad av alla saker som folk inte vill berätta om. Alla går ju och bär på en massa hemligheter som de inte vågar berätta för någon, eller saker som kanske ingen har frågat dem om.

När det kommer till detaljer är han nitisk.

– Jag kan känna mig som den jobbigaste medarbetaren på hela GP, kan inte alltid släppa saker och det händer att jag ringer in till redaktionen sent på kvällen, fem minuter innan artikeln ska publiceras, och ber dem att ändra på en liten formulering som jag inte är nöjd med.

Uppslagen till gräven kommer oftast in direkt till GP, en tidning som får ”väldigt mycket tips” berättar Michael. Exempelvis var hans granskning om den kristna friskolan Hällebergsskolan i Ljungskile ett sådant.

På ytan en friskola som många andra som i massor av år klarat sig utan större anmärkningar från Skolinspektionen. Under fem år hade de hämtat ut 41 miljoner kronor bara i kommunala bidrag.

Men när Michael Verdicchio börjar skrapa på ytan växte en helt annan bild fram. Lokalborna beskriver också i texten hur det ryktats om skolan och församlingen i flera år i det lilla samhället där grupper av osminkade kvinnor – klädda i långa gammaldags klänningar – gått runt på stan med konstlade leenden. Eller barn som höll för öronen när en bilradio vreds upp, eller glassbilen passerade.

När Michael kontaktar gamla elever rullas sakta men säkert den ena tragiska berättelsen efter den andra upp om obligatoriska bönestunder, skolresor som förvandlats till väckelsemöten och vuxna som uppfostrar elever till ”guds krigare”.

Ledarna talar om Hällebergsförsamlingen som utvald av Gud, att människor och världen utanför – det man kallar ”avfallet” – är präglade av djävulen.

Michael Verdicchio. Foto: Tor Johnsson 

Genom tålmodighet och att lyssna lyckades Michael få flera gamla elever att berätta om åren som följt med psykisk sjukdom och självmordsförsök. En mamma berättar om när hon ser sin egen dotter stående på en stol med en snara hängande framför sig. En dotter som börjat må mycket dåligt under åren på Hällebergsskolan.

Han fick klart för sig väldigt tidigt att det skulle bli svårt att få folk att prata, och det var också ”det som blev hela jobbet” i slutändan, att de pratade, säger han.

I sex månader jobbade han med granskningarna.

– Jag frågar aldrig den jag ringer upp om de vill vara med i tidningen utan ringer upp helt förutsättningslöst och frågar hur det var för dem. Det ska inte kännas som en intervju. Frågan om de kan tänka sig att vara med i en artikel kan man alltid ställa i efterhand.

Innan han kontaktar någon tänker Michael noga igenom vad som kan hända under samtalet. Hur kan personen komma att reagera? Vad är det för saker som kan göra den rädd? Vad skulle det kunna vara som gör att den här personen vill prata med honom?

Han försöker vara sig själv.  Lugn, mjuk och trygg – aldrig spela någonting som han inte är.

Efter att Michael granskat militanta djurrättsaktivister tidigare i år fick han stående ovationer vid ett besök hos LRF. En av få gånger som en journalist hade tagit den för Sveriges bönder så viktiga frågan om våldet och hoten från aktivisterna på allvar.

Under arbetet med den granskningen vittnar Michael om att han fick motta en hel del kommentarer av gamla kollegor, eller andra journalister, som undrade varför han granskade dem ”som vill så väl”.

– Det var väldigt mycket sådant, ”du ska väl visa båda sidorna” eller ”vad onödigt” och andra kommentarer som man aldrig hade sagt när jag exempelvis granskade Nordiska Motståndsrörelsen.

– Det här handlar ju inte heller om djurrätt, utan om grupper som begår olagliga handlingar. Men vissa ämnen är infekterade och rör upp känslor, även för personer i vår egen kår, vilket gör det än viktigare att man fortsätter vara konsekvensneutral.

Baksidan av jobbet, inte minst efter djuraktivist-granskningarna, är de hot som både han och hans familj har fått stå ut med. Sedan flera år lever han under skyddad identitet och är van vid att aktivister eller militanta grupper lägger ut bilder eller uppgifter om honom på nätet i syfte att skrämmas.

En gång gick det så långt att familjen i Lerum drabbades, någon åkte hem till villan och dumpade kol vid brevlådan.

– Det kanske inte låter så farligt, men en röd tråd bakåt med de här grupperna som vi tror hotade oss, är att de ofta hotar bönder med bränder. Det är första gången som jag blev rädd på riktigt, hela kroppen reagerade och jag kunde börja skaka på nätterna, berättar han.

Grävtips från Verdicchio
1: Lär dig se storheten i de små vardagliga tipsen och människoödena. Ha alltid inställningen att allt går att ta reda på med rätt metod – bara ditt nytänkande sätter gränserna.

2: Var allmänt skeptisk mot pressmänniskor och officiella myndighetsbilder. Lita inte på den officiella bilden, begär ut handlingar och avgör själv!

3: Prata med männi­skor utanför din vänskapskrets och journalistsfären. Att ett ämne är obekvämt är ofta ett tydligt tecken på att journalistiken har en viktig lucka att fylla. Det är ofta sådant som vanligt folk diskuterar hemma vid middagsborden – och som genererar bra och unika tips.

 

Michael Verdicchio

Ålder: 28
Bor: Göteborg
Karriär: Kom till SVT Göteborg som 21-åring. Agendareporter på P4 Göteborg år 2014, innan han värvades till Göteborgs-Postens grävgrupp 2015. Vann en guldspade 2019 för sina granskningar Guds utvalda skola och I religionens namn. Vann även en guldspade 2014, då för en granskning av ett hemtjänstföretag som vanvårdade äldre.

 

Fler avsnitt
Fler videos